SOSTENUTO sos1tenɯ4to l. med mer l. mindre genuint italienskt uttal, adv. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -t; pl. -n.
Etymologi
[liksom t. o. eng. sostenuto av it. sostenuto, eg. p. pf. av sostenere, uppehålla, hålla ut, av lat. sustinere, uppehålla, av sub, under, o. tenere, hålla, besläktat med TÄNJA]
mus.
I. adv.; ss. tempobeteckning, betecknande att man skall spela tillbakahållet (i ett tempo mellan andante o. lento); äv.: ritardando (se d. o. I). Envallsson (1802). SohlmanMusiklex. (1979).
II. sbst.: (avsnitt av) musik som kännetecknas av tillbakahållet tempo. Sturzen-Becker (1846) hos Sylwan SturzenB 194 (i bild).
