SPADA spa3da2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[jfr dan. o. nor. spade, mlt. spaden (lt. spaden), mnl. spaden (nl. spaden), t. spaten, eng. spade; avledn. av SPADE]
1) gräva (ngt) med spade (se d. o. 1), (med (utstickning o.) spadtag efter spadtag) spadgräva l. spadvända (ngt); ofta ss. vbalsbst. -ning, spadgrävning l. spadvändning (i skildring av ä. förh. äv. konkretare, om spadbruk l. spadkultur); äv. dels utan obj., dels: med spade lägga l. bygga upp (ngt); äv. oeg.: med rörelser liknande dem som används vid spadgrävning ösa l. föra o. d. (ngt ngnstädes), raka o. d. Schultze Ordb. 4723 (c. 1755). Spadningen i Västerbotten varade ända till dess att Officerarne på sina Boställen införde ett annat åkerbruk. Fatab. 1932, s. 106 (cit. fr. c. 1795). Nu skulle också jag vara åkerman samt spadade och gräftade några täppor. Læstadius 1Journ. 329 (1831). Liksom husfolket .. spadade askan öfver glöden på härden för att bevara elden, försökte (osv.). Heidenstam Folkung. 1: 146 (1905). Kittar jag inte ihop gubbar av blålera, så bär jag sten eller sandlådor — spadar i jorden eller bryter rötter. Fastbom LivLek. 141 (1916). Vi grävde oss ner i snön och spadade vindskyddande snövallar. GbgP 1947, nr 228, s. 2. ÖgCorr. 1966, nr 193, s. 8 (i fråga om grävning i sand med leksaksspade). jfr AV-, UPP-SPADA.
2) (†) intr.: spy, kräkas. Landsm. XVIII. 8: 38 (cit. fr. 1852; uppgivet ss. studentuttr. från Uppsala).
Särsk. förb. (till 1): SPADA IGEN10 04. med spade fylla igen (ngt). Grebst 1År 104 (1912; med avs. på grop). —
Avledn.: SPADARE, m.//ig. (numera bl. tillf.) till 1: person (man) som spadar. Schultze Ordb. 4723 (c. 1755).
