SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPATUL spatɯ4l, förr. äv. SPATULE, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(spatul 1782 osv. spatule 1755)
Etymologi
[jfr mnl. spatule, eng. spatule; av fr. spatule, av lat. spat(h)ula, se SPATEL. — Jfr SPALETT]
1) (†) spatel som används vid undersökning av vissa organ l. vid mindre operation o. d. Meyerson SerafimInstr. 86 (i handl. fr. 1755).
2) [delvis eg. bildl. anv. av 1] (numera mindre br.) snick. spatelformigt flackjärn med rak egg, plattjärn. HantvB I. 2: 264 (1934). TNCPubl. 23: 75 (1954).
Ssg: (1, 2) SPATUL-SKAFT. särsk. (†) till 1: skaft på ”spatul”. Martin Bensj. 49 (1782).
Spoiler title
Spoiler content