SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPEA spe3a2 -ade; förr äv. SPE, v., l. SPEJA, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Linc. M 2 b (1640), Wollimhaus Ind. (1652)); -ARE, se avledn.
Ordformer
(spea 1621 (: bespea), 1678 osv. spee 1632c. 1643. speja (speij-, späj-, späy-) 16331817)
Etymologi
[jfr fd. o. ä. d. spe, fvn. spjá; avledn. av SPE]
(numera mindre br.) håna l. skymfa (ngn l. ngt); numera företrädesvis: driva gäck l. gyckla med l. göra narr av (ngn l. ngt); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr BEGABBA, BESPOTTA, GÄCKA, v.1 Schück Wivallius 1: 71 (i handl. fr. 1632). (Kreditorerna) haffva hotatt dän unga härren mädh fängiälse och späya och spåtta honom mädh skambligha ordh. OxBr. 10: 716 (1639). (Då Alexander den store) trodde sigh på alla sijdor wara säker, begynte han Chaldæernes wijszheet spea och begabba. Sylvius Curtius 42 (1682). Han hafwer mig uthskämdt för alla / Och uppenbart speat. Törnewall D 1 b (1694). Jag hörer at Klockaren och Fogden som .. åtogo sig at giöra fred emellan dig och din Swärfar hafwa allenast blifwit speade. Lagerström Erasmus 57 (1756). Speande omdömen. BL 23: 354 (1857). Han blev spead som kvacksalvare av de medicinlärda stadsherrarne. Törnblom Livsöd. 82 (1915). — jfr BE-, FÖR-SPEA.
Avledn. (numera föga br.): SPEARE, förr äv. SPEJARE, sbst.1, m. person som (gärna l. ofta) hånar l. gycklar med l. gör narr av andra; jfr gycklare 2, spe-fågel 1. Verelius 90 (1681). Midt på golfvet (stod) en Hofrättsnotarie Hortulan, en stor speare, som högt declamerade hela (nid-)Visan. BrinkmArch. 2: 320 (1795).
Spoiler title
Spoiler content