SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPECIALITER, adv.
Ordformer
(special- 1636 osv. spetial- 1627)
Etymologi
[av lat. specialiter, till specialis (se SPECIAL, adj.)]
(†) på noggrant l. för sig angivet sätt, specificerat; för sig l. enskilt; i synnerhet, särskilt. Denn öffuersenningen aff mönsterrullarna, som migh spetialiter ähr pålagt att senda H. K. M:tt beskedh om. OxBr. 3: 126 (1627). Härvedh begiäres, att dhe summor och liqvidationer, som kunne af Cronan vara igenom ett skriffteligit instrument summevijs för gode ehrkende, icke vijdare specialiter och postetahls må påfordras att vereficeras. RARP 10: 409 (1668). Hwad extraordinarie Räntorne af de Hemman, som .. (officerarna) bebo, widkommer, blifwa de wid Regimentet til Öfwerstar och Öfwerste-Lieutenanters aflöning upburne; så at hwar Officerare dem specialiter icke kan få åtnjuta. LMil. 1: 53 (1680). (En gäldenär kunde) bruka list emot en creditor, som all egendomen sig förskrifwa låtit, i det han kunde .. utgifwa sin obligation till en annan, och förskrifwa honom specialiter antingen all eller och bästa deelen af sin .. ägendom, hwarigenom (osv.). FörarbSvLag 7: 269 (1695). Specialiter, (dvs.) i synnerhet, särskilt. Dalin (1871). TIdr. 1895, s. 416.
Spoiler title
Spoiler content