SPEKIG spe3kig2, adj. -are.
Etymologi
[möjl. av ett icke anträffat sv. dial. spekig; sannol. till SPEKE, sbst.2 (se SPICKE, sbst.2) ss. förled i ssg (jfr sv. dial. (Ångermanl.) spekatall, (delvis avtorkad) tall angripen av törskate)]
(i vissa trakter, numera mindre br.) om timmer: av träd som angripits av törskate (o. (delvis) torkat). Spekigt och torrt timmer, om sådant mottages, betalas efter överenskommelse. Edberg TräB 16 (1929).
