SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPEKING, äv. SPEKUNG, m.; pl. -ar.
Ordformer
(-ing 16751850. -ung 1774)
Etymologi
[av fvn. spekingr, avledn. av spakr, vis, klok (se SPAK, adj.)]
(†) i pl.: visa l. (lag)kloka l. (lag)-kunniga män; särsk. om sådana män ss. rådgivare åt härskare l. hövding. The werldzlige wijse Spekingar. Verelius Run. 7 (1675). Aldrig har hon i de kloke sägner fattat / Ett sådant nöje, att hon ey en prick har skattat / Uti Guds helga ord fastmer än all den vigt, / Som spekingar ha sökt i diupa skalders digt. ORudbeck d.y. Vitt. 59 (1693). Domare, Diar och Spekingar, sedermera kallade Lagmadr och Lagmän tillsattes i landsorterne. Stiernman PVetA 1758, s. 6. Heidrek hade utkoradt tolf Spekingar til at skjärskåda och utreda alla wandamål, eller sådana saker, som woro mörka och twätydiga. Lagerbring 1Hist. 1: 385 (1769). SKL (1850).
Spoiler title
Spoiler content