SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPEKTRAL spektra4l, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. spect-)
Etymologi
[jfr t. spektral, eng. o. fr. spectral; avledn. av SPEKTRUM efter mönster av sådana ord som CENTRAL, MEDIAL]
(i sht i fackspr.) som förekommer i l. kännetecknar l. har avseende på (färgerna i ett) spektrum, spektrum-; äv. ss. adv.: med avseende på spektrum; äv. i oeg. l. utvidgad anv.; företrädesvis ss. förled i ssgr. Tholander Ordl. (1872). (Färgerna starkt rött, grönt, orange, gult l. gredelint) ha begynt verka stötande i deras spektrala renhet. Hirn Hearn Exot. 2: 212 (1903). Genom att .. spektralt undersöka det ljus, som (osv.). Svedberg ArbDek. 61 (1915). En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie. AEngström (1925) i MestAEngström 140. Uppdelningen av vitt ljus i de spektrala grundfärgerna. TT 1943, Allm. s. 146. (Svenska djuphavsexpeditionen med Albatross hemförde) hundratals mätningar av det submarina dagsljusets styrka och spektrala sammansättning. Ymer 1950, s. 208.
Ssgr (fys.): SPEKTRAL-ANALYS. [jfr t. spektralanalyse] analys av beskaffenhet l. sammansättning av ämne l. förening o. d. gm studium av strålning från ämnet osv. särlagd i ett spektrum; äv. om sådan analys ss. vetenskaplig metod o. ss. vetenskapsgren; jfr analys a β slutet. KonvLex. (1864). Inom fysiken är A. J. Ångström (1814—74) genom sina undersökningar en av spektralanalysens grundläggare. Flodström SvFolk 361 (1918). (Bl. a.) nya metoder inom spektralanalys och fotometri ha .. öppnat vägen in till stjärnvärldens problem. VetenskIDag 273 (1940).
-ANALYSERA, -ing. underkasta (ngt) spektralanalys; äv. utan obj. Balck Idr. Suppl. 99 (1888). HantvB I. 1: 5 (1934; med avs. på ljus).
-ANALYSIST. [jfr -analys] (†) spektralanalytiker. Strindberg Brev 11: 159 (1896).
-ANALYTIKER. person som utför spektralanalys. NordT 1892, s. 171.
-ANALYTISK. [jfr t. spektralanalytisch] som kännetecknar l. utmärker l. är specifik för spektralanalys; äv. om undersökning o. d.: som utförs l. görs med hjälp av spektralanalys; äv. i uttr. på spektralanalytisk väg, med hjälp av spektralanalys. UB 2: 256 (1873; om vetenskaplig grundsats). Fornv. 1953, s. 140 (: på spektralanalytisk väg). Metoder för spektralanalytiska undersökningar av bergartsprov. JernkA 1962, s. 404.
-APPARAT. [jfr t. spektralapparat] (vid spektralanalys använd) apparat för framkallande o. undersökning av spektrum. Hygiea 1867, s. 27.
-BAND. om band erinrande ansamling av tätt intill varandra liggande spektrallinjer; stundom äv. i sg. best., sammanfattande, om (färgerna i) kontinuerligt spektrum. 2NF 18: 180 (1912). HantvB I. 1: 310 (1934; i sg. best.).
-BILD. om spektrografisk bild av strålning. 2UB 10: 362 (1907).
-FOTOMETER. instrument för mätning av ljusstyrkans fördelning i ett spektrum. Fennia XXXV. 6: 6 (1914).
-FOTOMETRI. mätning med hjälp av spektralfotometer; äv. om läran om hur sådan mätning utföres. IngHb. 1: 759 (1947).
-FOTOMETRISK. jfr -fotometer o. -fotometri. Fennia XXXV. 6: 6 (1914).
-FÄRG. [jfr t. spektralfarbe] om var o. en av de (rena, godtyckligt indelbara) färger som bildar en kontinuerlig följd i ett ljusspektrum, (ren) färg i ett spektrum, prismatisk färg; särsk. om var o. en av de sedan gammalt urskilda huvudfärgerna rött, orange, gult, grönt, blått, indigo o. violett; ofta i pl. best., sammanfattande, om samtliga sådana färger. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 143. De s. k. spektralfärgerna: rött, orange (osv.). Eriksson HavLiv. 164 (1926).
-KLASS. [jfr t. spektralklasse] astr. vid indelning av stjärnor l. nebulosor: klass omfattande stjärnor osv. vilkas spektrer har vissa, gemensamma drag. Bergstrand Astr. 540 (1925).
-KLASSIFICERING. astr. indelning i spektralklasser. Bergstrand Astr. 557 (1925).
-LINJE. [jfr t. spektrallinie, eng. spectral line] linje representerande diskret strålning (av viss våglängd) i ett spektrum; äv. mörk linje i absorptionsspektrum, absorptionslinje; jfr emissions-linje. Fock 1Fys. 315 (1854). Spektrallinjer .. (dvs.) de mörka linjer som förekomma i spektrum. Englund EngSvFotogrLex. 89 (1955).
Ssg: spektrallinje-serie. Tallqvist EnergEntrop. 85 (1924).
-MÄTNING. i spektralapparat utförd mätning av egenskaper (t. ex. våglängder o. intensitet) hos strålning. Bergstrand Astr. 283 (1925).
-NEGATIV. om fotografiskt negativ till spektralbild. VetAÅb. 1907, s. 129.
-TABELL. tabell över storheter (ss. våglängder, frekvenser o. intensiteter) karakteristiska för spektrum. TSvLärov. 1952, s. 459.
-TAVLA. (numera knappast br.) spektraltabell. Lundell (1893). Cannelin (1939).
-TYP. astr. jfr -klass. 2NF 21: 821 (1914).
Spoiler title
Spoiler content