SPERON sperω4n, l. -å4n, äv. SPIRON spir-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(speron 1656 osv. spiron 1837—1953)
Etymologi
[av ä. it. sperone (it. sprone), liksom ffr. esperon, sporre (fr. éperon), av det germ. ord som föreligger i SPORRE]
1) (numera föga br.) ramm (se RAMM, sbst.5 4) l. rostrum (se ROSTRUM, sbst.2 3); äv. om ett i fartygs för anbringat utsprång som tjänade ss. brygga vid äntring l. landstigning. KrigVAT 1836, s. 78. De gamle, hvilkas förnämsta anfallsvapen var den långa spironen af jern eller koppar, gjorde anfallet med stäfven mot fienden. Gyllengranat Sjökr. 1: 21(1837). Speronen, som ursprungligen hade sin plats i eller nära vattenlinjen, flyttades under medeltiden högre upp för att vid äntring eller landstigning tjäna som brygga. 2NF 22: 966(1915).
2) (†) på kurtin l. framför port o. d.: befästningsverk bestående av en utbyggnad. Vpå Kyrkgårdzholmens hufwudwärck äre dhe try bolwärken, som åth dedh södre och store inloppet wetta, til fullkomligh högdh vpmuradhe och medh Speroner .. och iordbröstwärner förseeddhe. HSH 35: 328(1656). Palmstedt Res. 15(1778).
