publicerad: 1984
SPETA spe3ta2, v.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPITA spi3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(spet- (-th-) c. 1580 osv. spit- 1587 (: vthspitada, p. pf. pl.), 1738—1937 (från Västerb.))
Etymologi
[sv. dial. speta, spita; jfr nor. dial. spita; till SPETA, sbst., l. SPETT, sbst.2 (jfr SPETTA, v.). — Jfr SPETA, v.2, SPETETRÖJA, SPETIG]
1) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spänna ut l. fästa (ngt ngnstädes) med tillhjälp av spetsiga pinnar l. (allmännare) spikar o. d.; äv.; spänna ut (ngt) på en l. flera käppar o. d. (äv. med bestämning inledd av prep. på, betecknande käppar o. d.); förr äv. i uttr. speta ngt kringom sig l. (refl.) speta sig uti ngt, fästa ngt omkring sig med pinnar. (Syskonen) taga stickor, oc speta wadmal kring om sig, så at ingendera måtte komme wid den andra baran. Verelius Gothr. 12 (1664; fvn. orig.: spita vadmal, ad sier); möjl. särsk. förb. (Snotra) spetade sig med sina Bröder och Systrar uthi Walmar tätt in till Kroppen på det ingendera skulle komma till att kenna hwarannan på bara Kroppen. Rudbeck Atl. 3: 611 (1698). När .. (uvarna) komma at fångas brukas the här til intet annat, än spitas på wäggar i stall oc fähus. Broman Glys. 3: 478 (c. 1740). Speta .. (dvs.) Genomträda och utspänna något med stickor el. spett. Speta fisk som skall torkas. Weste FörslSAOB (c. 1817). Speta en väf på marken. Sundén (1891). IllSvOrdb. (1955). — jfr UPP-, UT-SPETA. — särsk.
a) med avs. på hud l. skinn. Brahe Oec. 101 (c. 1580; uppl. 1971). Utanför kåtan låg slanorna, på vilka man spetat skinnet. Vi 1952, nr 38, s. 13. särsk. bildl.
α) [jfr sv. dial. speta skinn, slita ont (sannol. med tanke på hudens spännande vid ansträngning)] (†) i uttr. speta skinn, ha l. få det svårt (i sina försök att försvara sig) l. dyl. (K. XII) brööt .. i Ryszeborgen inn / Med alla sina fulltrogne drängiar. / Men då ska tro de Gårda-Män de börgia speta skinn: / Å kläda så bloodiga slängiar. Dahlstierna (SVS) 168 (c. 1700).
β) i uttr. speta skinnet själv, vara oskadd l. vara sin egen herre. (Sv.) Han spitar ännu sjelf skinnet, (t.) er ist noch mit gantzer Haut davon kommen. Lind (1749). Landsm. XI. 2: 37 (1896; från Värml.).
b) i utvidgad anv.
α) i uttr. speta fast ngn i ngt, komma ngn att fastna i (taggar i) ngt. Almqvist Comfort Routl. 260 (1913).
2) [delvis möjl. utgående från SPETA, v.2] i fråga om att låta ngn l. ngt genomborras av o. bli sittande på spetsigt föremål l. i fråga om att fästa spetsigt föremål ngnstädes; dels i de särsk. förb. SPETA STA o. UPP, dels i ssgn UPP-SPETA.
4) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) i fråga om att sträcka fingrar l. klor l. ben o. d. utåt l. spärra upp näbb o. d.; särsk. i uttr. speta med ngt, sträcka ngt utåt l. spreta med ngt. (Staren) flaxade med vingarna och spetade med klorna och klippte med stjerten. Bäckman Sjöj. 1: 43 (1850). Hörner ResLop 274 (1936). — jfr UPP-, UT-SPETA.
5) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) om sak: sträcka sig l. sticka ut l. upp (mot ngt); äv. bildl. Hur spetar din hog, / Som dygd ej mer gällde, / Och Gud ej mer såg! OGyllenborg Vitt. 71 (c. 1705). Brunnen .. där vattnet hämtas upp med hjälp av en väldig vippstång, som spetar högt mot skyn. Langlet Ung. 289 (1934). — jfr UT-SPETA o. UTÅT-SPETANDE.
6) (utom i p. pf. av ssgn UPP-SPETA numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) förflytta sig l. ta sig fram l. driva omkring, i sht på långa ben l. på ett ostadigt l. löjligt sätt, kliva o. d. (äv. i uttr. gå och speta). (Kameleonten) spetar .. i trän och springer i stenhoparna. Hasselquist Resa 299 (1752). Jag spetade länge i bergen och insamlade något lafvar. Sten-Hammar Riksd. 1: 115 (1834). Hvar är du hemma, du storkefar, / Som öfver ängarna går och spetar? Snoilsky 1: 156 (1869). Man gick vidare, spetade över dikena på tunna spänger (osv.). Ekman Häxring. 87 (1974). — jfr UPP-SPETA.
Anm. Sahlstedt (1773) (o. efter honom Dähnert (1784) o. Widegren (1788)) anför sannol. av misstag spita med hänvisning till verbet spetta (i stället för till verbet speta).
Särsk. förb.: SPETA AV10 4. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 6: bege sig av l. ge sig iväg (på långa ben l. på ett ostadigt l. löjligt sätt). Rosendahl Lojäg. 18 (1956). —
SPETA FRAM10 4. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat)
2) till 6: förflytta sig framåt (på långa ben l. på ett ostadigt l. löjligt sätt). Delblanc Åminne 101 (1970). —
SPETA NED10 4. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 6; särsk.: klättra ned. Klint (1906). —
SPETA OMKRING10 04, äv. KRING4. (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 6. Nordensvan SvK 632 (1892). Hallström Skepn. 248 (1910: kring). —
SPETA PÅ10 4. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 6: förflytta sig raskt (på långa ben l. på ett ostadigt l. löjligt sätt). Nordlund Orm. 49 (1925). —
SPETA STA. (†) till 2, med avs. på nål, i uttr. speta ngt sta på sig, fästa ngt på sig. Lucidor Hel. C 1 b (1671). —
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1; särsk. till 1 a. Speta vp tina Hudar som skola sälias. IErici Colerus 1: 342 (c. 1645). särsk. i utvidgad anv., med avs. på person: tvinga (ngn) att stå l. sitta rak (som en pinne). Fotografiateljén, .. där man spetades upp som en humlestör. Saxon Handelsb. 109 (1932).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: låta (ngn l. ngt) genomborras av o. bli sittande på spetsigt föremål; äv. med bestämning inledd av prep. på, betecknande spetsigt föremål. Nordforss (1805). Kanske att hon spetade upp honom på ett stekspett och vände honom öfver sakta eld. Tavaststjerna Inföd. 249 (1887).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) till 4, om fågel: spärra upp (sin näbb). Säve Aristoph. 4 (1869).
5) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 6: kliva upp; äv. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om klättrande på samhällsstegen.
b) refl. Landsm. XI. 1: 102 (1895: spetandes sig upp utij mastkorgen); möjl. icke särsk. förb. Nå, vad kan man vänta av alla de där, som ha blivit rika på skogen i en tvärhast och ska' speta upp sig till herrskaper? Högberg Storf. 54 (1915). Jag spetade mig upp för den branta dalsluttningen. Lagergren Minn. 5: 259 (1926). —
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1; särsk. till 1 a. Schroderus JMCr. 16 (1620). (Ren-)Huden sträckes på en stång och spitas ut med trädspjälor. Læstadius 2Journ. 34 (1833).
2) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 4, i uttr. speta ut med ngt, spreta ut med ngt. Lindwall Jakt 97 (1916).
Spoiler title
Spoiler content