SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1984  
SPETA, v.2 -ade.
Etymologi
[sannol. av mlt. spēten, avledn. av spēt, spjut (se SPJUT); möjl. dock etymologiskt identiskt med SPETA, v.1]
(†)
1) i fråga om att genomborra ngt med ett spetsigt vapen; anträffat bl. i ssgn IGENOM-SPETA. (Man Sablar them (dvs. gossebarnen i Betlehem) i Betar, / Och theras Kroppar små, med Swärd igenom spetar. Vultejus Post. B 1 a (1686)).
2) låta (ngn) bli genomborrad av upprättstående spetsig påle o. dyl. o. bli hängande på den (tills han dör), spetsa (ngn); äv. med bestämning inledd av prep. på, betecknande påle o. d.; jfr SPETTA, v. 4 o. SPETA, v.1 2. (Ryssarna) kaste .. (de överfallna svenskarnas) barnn i ugnen och enn part spete the på gerdesgårder. G1R 26: 866 (1556); jfr: een part spetta the på Gärdes Gårdar. Tegel G1 2: 329 (enl. annan hskr. l. med bristfälligt återgivande av källans stavning); jfr SPETTA 4. När man seer en Ogerningesman spetas. PJGothus Pollio Fast. 566 (1614). UrFinlH 523 (1780; om förh. under början av 1700-talet).
Spoiler title
Spoiler content