SPETS spet4s, sbst.7, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(vard.)
1) (numera mindre br.) om förhållandet att ha spårat upp l. fått syn på l. kunskap om ngt som man hoppas komma över l. ngn som man är l. blir intresserad av o. d., i uttr. ha l. få spets på ngt l. ngn, ha fått resp. få korn (se d. o. 8 b β) på ngt l. ngn, ha ngt på spets, ha fått korn på ngt; äv. om handlingen att bespetsa sig på l. vara på jakt efter ngt, i uttr. på spets efter ngt, bespetsande sig på ngt, på jakt efter ngt. Mack hade haft spets på en (ateljé), men den snöts av en grosshandlare, som skulle reda in den till orientaliskt rökrum för sitt herrfrämmande. Carlsson Stockh. 16 (1915). ”Jag fick spets på er redan i går i båten,” sade han, ”då ni käftade emot Sellars.” Stacpoole Freg. 145 (1920). Såsom när Jäderlunds elvaårige pojke, Gustav, alltid glupskt hungrig och på spets efter mat, kände pannkaksos från Johansro. Holmström Kråksl. 50 (1926). Trenter Träff 32 (1948: på spets).
2) (numera föga br.) om sinne l. näsa (se NÄSA, sbst.2 2 b) för hur man skall komma över ngt, i uttr. ha spets på att (osv.), ha näsa för att (osv.). Löjtnant Roth ”har spets” på att skaffa sig goda hästar. SD 1900, nr 185, s. 5.
