SPETSBORGARE spet3s~bor2jare, äv. (föga br.) SPISBORGARE spis3~bor2jare l. spi3s~, m.//ig.; best. -en; pl. =.
Ordformer
(spets- 1844 osv. spis- 1938)
Etymologi
[sannol. av resp. efter d. spidsborger, efter t. spiessbürger, av spiess, spjut (se SPJUT), o. bürger (se BORGARE, sbst.1), urspr.: (fattig l. enkel) borgare som stred till fots med spjut (motsatt: förmögen borgare som stred till häst); jfr SPETBORGARE.— Jfr SPETSBORGERLIG]
(i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) småskuren l. trångsynt (o. självgod) småborgare l. borgare l. person (överhuvud), kälkborgare; äv. utan klart nedsättande bibet.: småborgare l. borgare från landsortsstad som lever i sin lilla oföränderliga l. kringskurna värld o. d. Spetsborgare .. (dvs.) ringa, gamla vanor vidhängande, borgare. Gynther ConvHlex.(1848). Skuldra vid skuldra måste .. (poeterna) stå (förr i tiden) för att kunna bära spetsborgarnas spe och motstånd. Levertin 24: 192(1899). Som en nästan skrattretande kontrast (till jazzmusiken från Berlin) ter sig jazzmusiken från vissa landsortsstäder .. Man tycker sig nästan se de goda spetsborgarna klampa omkring något överhettade. Radiolyssn. 1927, nr 39, s. 6. När spisborgarna i Karlstad styrde förbi .. (Fröding) utan att låtsas se (honom). Ahlgren Orfeus 53(1938).
Ssgr (i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt): SPETSBORGAR-, äv. SPETSBORGARE-FRU. SmålP 1890, nr 151 B, s. 1. —
