publicerad: 1985
SPJUT spjɯ4t, n. (Joh. 19: 34 (1526) osv.) ((†) r. l. m. Rüdling Suppl. 208 (1740)); best. -et; pl. =. Anm. 1:o Gen. sg. best. -ens [fsv. -ins] uppträder ännu på 1600-talet i ett ordspr. (se under 1 a). 2:o Dat. sg. obest. -e [fsv. -i] uppträder i en arkaiserande 1600-talskälla. Med skölld och rede / Och blodugt spiute. Verelius Herv. 91 (1672).
Ordformer
(spiuss- i ssg c. 1570 (: Spiuss vdder). spjut (-iu(u)-, -iw-, -th) 1526 osv. spjutt (-iu-, -iw-, -tth) 1536—1605)
Etymologi
[fsv. spiut; jfr fd. spiut, spiyt (d. spyd), fvn. spjót (nor. dial. spjot), fsax. spiot (i ssgn eƀurspiot, vildsvinsspjut), mlt. spēt, fht. spioz, m. (mht. spiez, t. spiess, m. l. n.); möjl. besläktat med gr. σπεύδω, skyndar, lit. spáusti, trycka, o. SPÖ. — Jfr KNÄVELSPJUT, SPESSÄLLE, SPETA, v.2, SPETS, sbst.1, SPIS, sbst.2, -SPJUTA]
1) (utom i c, ss. förled i ssgr o. i avledn. numera bl. om ä. l. utländska förh.) spetsigt o. jämförelsevis långt kastvapen l. stötvapen (vanl. bestående av ett skaft av trä l. dyl. o. en spets av sten, ben, horn l. metall); dels om sådant vapen använt i strid l. vid personligt försvar o. d., dels om jaktvapen (äv. om jaktvapen ingående ss. beståndsdel i giller); stundom i inskränktare anv., om enbart spetsen; jfr LANS 1, PIK, sbst.1 II. En aff krigsmennena stack genom hans (dvs. Jesu) sijdho medh itt spiwt, och strax gick vth bloodh och watn. Joh. 19: 34 (NT 1526; NT 1981: lans). Hwilken som slår på annan, som intet hafwer i handen eller brukar fördeels wärjor, såszom spände röör, .. spiut eller annat sådant, emot Swärd eller Dart, .. miste lifwet, om dråp i kommer. Schmedeman Just. 96 (1590). (Allmogen skall) i rättan tijd .. inställa sigh medh fullwäxt Manskap, Nät, Spiut .. till Skallande, Skadediuren der medh att fånga och uthöda. LReg. 333 (1687). Lägger man gilder för diur i skog eller annorstädes, med spiut, stång (osv.); tå skal han (osv.). MB 29: 4 (Lag 1734). Lapparna bruka .. om vintern, såsom biträde vid sin gång på skidor, en grof björkstaf, 4 à 5 alnar lång eller deröfver. Denna hafva de i ändan skodd med ett spjut. Læstadius 2Journ. 114 (1833). Till försörjningen (i Ekvatorialafrika) bidrar även jakten. Den bedrives fortfarande ofta efter primitiva metoder med spjut som enda vapen. Ymer 1953, s. 4. — jfr BEN-, BIL-, BJÖRN-, FISK-, FJÄDER-, HAND-, HUGG-, JAGAR-, JAKT-, JÄGAR-, JÄRV-, KAFFER-, KAST-, KROK-, SILVER-, SKAFT-, STRIDS-, SVIN-, SÄL-, TORNER-, VARG-, VILDSVINS-, VING-SPJUT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Lagh ligger j spiutzens ända. SvOrds. B 4 b (1604); jfr anm. 1:o ovan o. SPJUT-STÅNG slutet. När olyckan wil wara, så hielper hwarken Skiöld eller Spiwt. Grubb 591 (1665). Små Karar bära och lång Spiwt. Dens. 737.
b) i utvidgad anv.
α) (†) om ett slags sidovapen (se d. o. 1), möjl.: hirschfängare. På västen et spjut, / Satt i et gehäng. Bellman (BellmS) 1: 146 (c. 1775, 1790). Klädder var han (dvs. Mollberg) i sin mörkblå Surtout, / Med bälte kring lifvet, pistoler och spjut. Därs. 152 (c. 1780, 1790).
β) (numera bl. tillf.) om krigare beväpnad med spjut. Han kommenderade 10,000 spjut. 2VittAH 7: 306 (1797, 1802).
c) i jämförelser o. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels om ngt som är vasst l. skarpt l. spetsigt, dels om ngt som är (långt o.) rakt, dels om ljusstråle. Iach ligger med minne siel ibland leyon, menniskiors barn äro loghar. theras tänder äre spiwt och pylar. och theras tungor skarp swerd. Psalt. 57: 5 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Ur mörka tufvan gräset sticker / Sit raka spjut. GFGyllenborg Vitt. 1: 184 (1795). Mitt arbete (dvs. ”Den siste Athenaren”) är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda. Rydberg Ath. V (1859). Takisarna hängde långa och vassa som spjut under rännor och kantlister. FrStigStätt. 1916, s. 145. Solen stack med sina glittrande vita spjut. Moberg Sedebetyg 69 (1935). En gammal major med militärisk hållning, rak i ryggen som ett spjut. Östergren (1944). — jfr SOL-SPJUT. — särsk.
α) fisk. på tackel använt vid spinnfiske: lång metallspets varpå bete fastsätts. Såväl propeller- som wobblertacklen böra vara försedda med ett spjut av koppar eller mässing, som föres in i betets mun och längs efter ryggbenet. Hammarström Sportfiske 158 (1925).
β) zool. hos djur: ss. vapen använd, lång o. spetsig utskjutande kroppsdel. (Bakom ryggfenan hos örnrockorna finns) vanligen .. en stor, bakåt rigtad och sågtandad tagg, eller så kalladt spjut. Lilljeborg Fisk. 3: 533 (1890). Mundelarne (hos ryggsimmaren) bilda ett starkt spjut, på hvilket han spetsar andra insekter. Kolthoff DjurL 417 (1900). Segelfiskar .. med överkäken utdragen till ett spjut, som är kortare och smalare än svärdfiskarnas. 2SvUppslB 25: 741 (1953). jfr NÄS-SPJUT.
γ) bot. o. trädg. smalt o. spetsigt skott med anlag att bilda blomma o. sätta frukt, fruktsporre; äv. i speciellare anv., om längre o. i spetsen mycket smalt sådant skott hos kärnfruktträd (motsatt: vanlig sporre); äv.: tagg (på kaktusväxt). Tredje året blir det lilla spjutet längre och ändögat (knoppen) utbildas till en af 5 à 6 blad omgifven blomknopp. Eneroth Pom. 1: 173 (1864). Sonesson HbTrädg. 298 (1919). SvTrädgLex. 1: 137 (1938; motsatt: vanlig sporre). Därs. 3: 318 (om tagg). jfr FRUKT-, RINGEL-SPJUT.
δ) (med prägel av fackspr.) om upprättstående, smal o. spetsig glasdel på ä. glas- l. kristallkrona. De äldre kronorna (från Kungsholms glasbruk) med mittstång har ofta .. upprättstående glasdelar, slipade flaskor och tresidiga obelisker eller spjut. Dyrssen GLjuskr. 18 (1980).
2) i sht sport. för kast använt l. avsett idrottsredskap l. lekredskap liknande ett spjut (i bet. 1); äv. elliptiskt för: spjutkastning (ss. idrottsgren). Han segrade i spjut vid tävlingarna. Norman GossLek. 149 (1878). Spjutet skall vara av trä med järnspets; dess vikt 800 gram; dess längd 2.6 m. Krigsman Kast 53 (1918). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 90 (1949). — jfr KAST-, SENIOR-SPJUT.
3) till uppsättning av gardin: spjutformad (gardin)stång. 2 St Spjut till Gardiner 7. par Gardinknappar. BoupptVäxjö 1834. Omkring 1827 .. inreddes Rosendals slott .. Där korsas spjut och lansar över fönstren och pilar och kransar hjälpas åt att bära upp gardinerna. Hazelius-Berg Gard. 53 (1962).
Ssgr (i allm. till 1): A: SPJUT-AND. [jfr t. spiessente; fågeln har lång, spetsig stjärt] (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) anden Anas acuta Lin., stjärtand. Ström SvFogl. 73 (1839). —
-ANDMAT~02 l. ~20. [växten har spjutlik stam] (numera föga br.) bot. vattenväxten Lemna trisulca Lin., korsandmat. Krok o. Almquist Fl. 1: 223 (1900). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 667 (1901). —
-BEPRISAD, p. adj. (föga br.) prisad för sin färdighet i att hantera spjut. Johansson HomIl. 5: 578 (1846). —
-BEVÄPNAD, p. adj. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) beväpnad med spjut; jfr -bevärad. Adlerbeth Æn. 257 (1804). —
-BLADIG. (numera föga br.) bot. om växt: som har spjutliknande blad. (Lat.) Scutellaria hastifolia L. (Sv.) Spjutbladig Froszört. Gosselman BlekFl. 105 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 71 (1903). —
-BORRE. [taggarna hos vissa av hithörande arter är spjutlika] zool. sjöborre tillhörande ordningen Cidaroidea; i pl. äv. om ordningen Cidaroidea l. (den till denna ordning hörande) familjen Cidaridæ. 4Brehm 15: 320 (1931; äv. i pl., om familjen). DjurVärld 4: 571 (1963; i pl., om ordningen). Dorocidaris papillata, en spjutborre från Medelhavet. Därs. 572. —
-BRÄKEN. bot. (den i varma trakter i Afrika, Amerika o. Asien inhemska, i Sv. ss. prydnadsväxt inomhus odlade) ormbunken Nephrolepis exaltata (Lin.) Schott (som har styvt utstående smala blad); jfr -ormbunke. BlomsterhVäxt. 17 (1946). —
-BÄRANDE, p. adj.
2) oeg. (motsv. spjut 1 c), om växt(bestånd): som bär spjutliknande taggar. Skyddad av en spjutbärande kaktushäck. Östergren (1944). —
-BÄRARE. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) person som bär spjut; särsk. om soldat beväpnad med spjut (jfr -dragare, -förare 2, -knekt). Lind 1: 1442 (1749). Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare. Apg. 23: 23 (Bib. 1917). —
(1 c β) -FISK. [hithörande fiskar har överkäken utdragen till ett spjut] zool. fisk tillhörande släktet Makaira Lac. l. släktet Tetrapturus Raf. inom familjen Istiophoridæ; i pl. äv. i uttr. spjut- och segelfiskar, om familjen Istiophoridæ. 2SvUppslB 25: 741 (1953). Spjut- och Segelfiskar, Istiophoridae. DjurVärld 6: 491 (1962). Strimmiga spjutfisken (Makaira mitsukurii Jordan & Snyder). Därs. 492. —
-FÖRARE. (om ä. l. utländska förh., numera föga br.)
1) om person med tanke på hans förmåga att hantera spjut. Ivalde har varit den ypperste spjutföraren. Rydberg Myt. 1: 744 (1886).
-GILLER. (om ä. l. utländska förh.) giller vars verksamma del är ett spjut; jfr -ryck. Ekman NorrlJakt 75 (1910). —
-GRAN. bot. (det i Kina o. Vietnam inhemska, i Europa odlade) barrträdet Cunninghamia lanceolata (Lamb.) Hook. fil. (med spjutlikt avsmalnande barr), mandaringran; äv. i uttr. kinesisk spjutgran. Cunninghamia lanceolata el. kinesiska spjutgranen. 3NF 5: 213 (1926). 2SvUppslB (1953). —
-GÅRD. om krets bildad av spjutbärande män (kring en avrättningsplats), spetsgård; äv. (o. i fråga om nutida förh. bl.) i jämförelser l. i oeg. l. bildl. anv. (motsv. spjut 1 c), om krets bildad av uppstående föremål. När jag har .. (de upproriska) inom spjutgården, säger jag (osv.). Heidenstam Folkung. 2: 27 (1907). Han såg åldriga granar och tallar lyfta som en spjutgård över bergens kammar mot skyn. Svanström Järn 13 (1930). Katsor är stora spjutgårdar, ordnade som ryssjor, där man håvar upp fisken i det innersta trånga rummet. Asplund LivSmultr. 25 (1945). —
-HAGTORN~02 l. ~20. bot. (den ss. prydnadsväxt odlade) busken Crataegus macracantha Loud. (som har påfallande långa (böjda) taggar). Lustgården 1944—45, s. 292. —
-HJORT. [jfr t. spiesshirsch] (†) spetshjort (se d. o. 1), pigghjort. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
-HYLSA. (om ä. förh.) hylsa använd l. avsedd att täcka spetsen på en äv. ss. jaktspjut användbar skidstav; jfr -slida. Berg Sjöf. 196 (1910). —
-HYVEL. (†) hyvel för hyvling av spjut? 3. St. spiuthöflar. BoupptSthm 1674, s. 1294 a (efter svarvare). 1. p. gl. spiuthöflar. Därs. 1677, s. 121 b (efter timmerman). —
-HÅL. (†) i gjutgods: vid gjutning uppkommet litet hål liknande hålet efter ett spjutstick? Skulle på .. Canoner .. gifwas up uti tapp-stycket något rundt kis eller lerskråfwel .. eller helt fina spiut-hål, så bör derföre ej Canon casseras. PH 9: 281 (1770). Törngren Artill. 1: 124 (1794). Inhuggne eller inswetsade bitar, till .. igensättande af så kallade spjut eller brännhål, göra (gevärs-)pipan caszabel. SFS 1830, s. 826; möjl. att fatta ss. elliptiskt för: spjuthål. —
-HÅLL. (om ä. l. utländska förh.) om avstånd dit man kan nå gm att sticka med ett spjut l. gm att kasta ett spjut; jfr -kast-håll. Då kom Tryggve fram och stack med sitt spjut i hålet; men grävlingen var långt utom spjuthåll. Nordenstreng Sag. 43 (1923). —
-KAST.
1) (om ä. l. utländska förh.) till 1: kast med spjut; äv. ss. beteckning för det avstånd som ett spjut kan kastas. Nilsson Ur. I. 1: 96 (1843). Ragnvald var med honom, och de andra kommo ett spjutkast efter. Melin VikSaga 90 (1910).
-KASTA, -ning; -are (se d. o.), -erska (se d. o.).
1) till 1: kasta spjut; numera bl. (utom i mer l. mindre bildl. anv. bl. om ä. l. utländska förh.) i p. pr. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ande l. -ning. En spjutkastande krigare. Sagor beskrifwa hur' forntida Kjämpar, Sperr-redo, Spjut-kasta, och bröto Lants. WidTornSp. 29/5 1777, s. 8. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 232 (1834: spjutkastning; bildl.). Spjutkastning i en el. annan form har sedan urminnes tider bedrivits i jakt- el. stridssyfte. SvUppslB (1935).
2) i sht sport. till 2; ss. p. pr. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ande l. -ning. En spjutkastande idrottsman. Norman GossLek. 148 (1878: Spjutkastning).
1) (numera bl. om ä. l. utländska förh.) till 1.
a) person (särsk. krigare) som kastar (l. är beväpnad med) spjut; äv. om person med tanke på hans förmåga att kasta spjut; jfr -slungare 1 a. En skicklig spjutkastare. Holmberg 1: 1010 (1795).
(2) -KASTERSKA. [jfr -kasta, -kastare] i sht sport. kvinnlig spjutkastare. SvD(A) 1922, nr 225, s. 11. —
-KAST-HÅLL. (om ä. l. utländska förh.) om det avstånd som ett spjut kan kastas; jfr -håll. Östergren (1944). —
(1) -KAST-KUNNIG. [jfr -kast, -kasta] (numera bl. om ä. l. utländska förh.) kunnig i att kasta spjut. Phosph. 1810, s. 281. —
-KIS. [markasiten uppträder i spjutlika kristaller] (numera föga br.) geol. markasit (se d. o. 1). ASjögren Min. 90 (1865). Svenonius Stenr. 86 (1887). SAOB M 328 (1942). —
-LIK. (spjut- 1755 osv. spjuts- 1917) lik ett spjut l. en spjutspets; om blad särsk. (bot.): som har tre smala flikar av vilka (från fästet sett) en är riktad framåt o. två utåt. Möller PrincBot. 32 (1755; om blad). Han hade .. sett de vida savannernas spjutlikt höga gräs röra sig för vinden. Stockenstrand Utv. 45 (1907). —
-LUCK. (numera föga br.) bot. växten Scutellaria hastifolia Lin. (med spjutlika blad), toppfrossört; jfr luck, sbst. 2. Liljeblad Fl. 225 (1792). Lyttkens Växtn. 295 (1904). —
-MINGA. (numera föga br.) bot. = -sporre. Nyman VäxtNatH 1: 161 (1867). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 128 (1901). —
-MOSSA. bot. mossan Calliergonella cuspidata (Hedw.) Loeske (med spjutlikt spetsiga grenar). Krok o. Almquist Fl. 2: 24 (1907). Ursing SvVäxt. Krypt. 110 (1949). —
-MÅLLA l. -MOLLA. bot. mållan Atriplex prostrata DC. (med spjutlika blad). Retzius FlOec. 88 (1806). —
-ORMBUNKE~020. bot. = -bräken. Laurent-Täckholm o. Stenlid HemBlom. 113 (1944). Hylander PrydnV 101 (1948). —
-RAK. rak som ett spjut; äv. mer l. mindre bildl; ss. adv. äv.: direkt o. d. Han var .. en sofrare, som spjutrakt fann det värdefulla. OoB 1914, s. 566. Hör! hur .. (fågelsången) genomborrar skogen som en spjutrak ton av kristall. Martinson Kap 98 (1933). De spjutraka lågorna skyldrade för julen. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 17 (1933). —
-RASSEL. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) rassel av spjut (i strid). Johansson HomIl. 20: 451 (1848). —
(1 c β) -ROCKA. [anledningen till benämningen är en ss. vapen använd spjutliknande tagg på stjärten] (numera mindre br.) zool. (den till familjen Dasyatiidæ hörande) rockan Dasyatis (Trygon) pastinaca Lin., stingrocka; äv. (i sg. l. pl.) om släktet Dasyatis Raf. (Trygon Adans.), stingrocksläktet; i pl. äv. om familjen Dasyatiidæ, stingrockor. Hartman Naturk. 229 (1836). KonvLex. 4: 41 (1864; i sg., om släktet). Spjutrockor, Trygon. Stuxberg Fisk. 161 (1894). 2SvUppslB 24: 286 (1952; i pl., om familjen). SvFiskelex. 448 (1955).
Ssgr (zool.): spjutrocks- l. spjutrock-fisk. (numera mindre br.) fisk tillhörande familjen Dasyatiidæ (stingrockor); i pl. äv. om familjen. Lilljeborg Fisk. 3: 538 (1890). Stuxberg Fisk. 161 (1894).
-släkte. (numera mindre br.) särsk., i sg. best., om släktet Dasyatis Raf. (Trygon Adans.), stingrocksläktet. Nilsson Fauna 4: 741 (1855). Björkman (1889). —
-SKAFT. [fsv. spiutskapt]
-SKOG. (numera bl. i vitter stil, om ä. l. utländska förh.) om stor (o. tät) anhopning av uppåtriktade spjut; jfr skog 2 a. Rydberg Sing. 125 (1894). —
-SKRÅP. bot. växten Petasites spurius (Retz.) Rchb. (med spjutlika blad); jfr -pestört. Krok o. Almquist Fl. 1: 38 (1903). —
-SLUNGA. (om ä. l. utländska förh.) redskap l. maskin använt (använd) vid slungande av spjut; särsk. dels om spjutkastare (se d. o. 1 b), dels (förr) om rem o. d. som virades kring spjutskaftet o. användes till att åstadkomma att spjutet roterade under kastet. 2VittAH 20: 95 (1849, 1852; om forntida grekisk kastmaskin). Kastträ el. spjutslunga. 2SvUppslB 15: 1025 (1950). BonnierLex. (1966; om rem). —
-SLUNGARE.
1) (numera bl. om ä. l. utländska förh.) till 1.
-SPETS.
1) (utom i jämförelser o. mer l. mindre bildl. anv. bl. om ä. l. utländska förh.) till 1. Iduna 8: 104 (1820). Dikten var tankens yttersta spjutspets. Wägner i 3SAH LV. 1: 36 (1944).
Ssgr (till -spets 1): spjutspets-form. (om ä. l. utländska förh.) jfr form I 1, 9. Östergren (1944).
-holk. (om ä. l. utländska förh.) holk som håller fast spjutspetsen vid skaftet; jfr spjut-holk, spjuts-hals. AntT XV. 3: 136 (1906).
-SPORRE. bot. växten Kickxia elatine (Lin.) Dum. (med spjutlika blad); jfr -minga, -sporreblomma. Nathorst SvVäxtn. 15 (1905). —
-STAKE. (spjut- 1579 (: spiut stak Endenn) osv. spjuts- 1611) [jfr d. spydstage] (numera bl., mera tillf., om ä. l. utländska förh.) spjutskaft (se d. o. 1). VRP 1611, s. 235. NordKult. 7: 18 (1947; om danskt fornfynd).
Ssg: spjutstaks-, äv. spjutstak-ända l. -ände. (numera bl., mera tillf., om ä. l. utländska förh.) om spjutskafts ända. UpplDomb. 2: 99 (1579: spiut stak Endenn). —
-STAV. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) stav försedd med spjutspets; särsk. om en ss. jaktspjut användbar skidstav. Læstadius 2Journ. 114 (1833). —
(1 c β) -STEKEL. [anledningen till benämningen är en lång äggläggare varmed stekeln kan utdela stick] (†) parasitstekel tillhörande överfamiljen Ichneumonoidea, ichneumonoid. VetAH 1794, s. 163. —
-STICK. (om ä. l. utländska förh.) stick av ett spjut; jfr -sting, -stygn. Edqvist MannHav. 151 (1967). —
-STORM. (i vitter stil, om ä. förh.) oeg., ss. beteckning för skara av krigare beväpnade med spjut l. strid med spjut. Palmær Eldbr. 49 (1822). Holmberg Nordb. 140 (1852). —
-STRID. (utom i mer l. mindre bildl. anv. numera bl. om ä. förh.) strid med spjut. KrigVAH 1859, s. 40. Martinson Kap 43 (1933; bildl.). —
-STUNGEN, p. adj. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) stungen av spjut. Rydberg Vap. 361 (1891). —
-STYGN l. -STYNG. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) jfr -stick. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 408 (1865). —
-STÅNG. [fsv. spiutstang] (utom i den under slutet nämnda anv. numera bl. om ä. l. utländska förh.) spjutskaft (se d. o. 1). Cellarius 86 (1729). särsk. i det ordspråksliknande uttr. rätt(en) l. lag sitter l. ligger i spjutstångs ände l. spjutstången o. d., betecknande att den som har makt icke bryr sig om rätt o. lag; jfr -ända slutet. Lagh pläghar liggia i spiwtstongs enda. OPetri Kr. 76 (c. 1540). Rätten sitter i spjutstången. Lundegård DrMarg. 1: 191 (1905). När rätt satt i spjutstångs ända — då plägade (osv.). Hedin TalUngdemokr. 107 (1914). —
-STÖT. (utom i mer l. mindre bildl. anv. bl. om ä. l. utländska förh.) stöt med spjut. Lundegård DrMarg. 2: 63 (1906). Blanck GeijerGötDiktn. 343 (1918; i bild). —
(3) -SÄNG. (†) säng med spjutformiga sparlakansstänger? En liten spjutsäng med brunrosiga kattunsgardiner. Carlén Rosen 220 (1842). Spjut-säng .. af Björck. LdVBl. 1844, nr 32, s. 4. —
-UDD. (spjut- 1567 osv. spjuts- c. 1570 (: Spiuss vdder), 1816 osv.) [fsv. spiuts udder] (utom i jämförelser o. mer l. mindre bildl. anv. numera bl. om ä. l. utländska förh.) = -spets 1. ArkliR 1567, avd. 5. Händer med klor som spjutuddar. Nordenstreng Sag. 27 (1923). —
-VASS. vass som ett spjut; äv. mer l. mindre bildl. En spjuthvass blick. Wester Coloma 339 (1894). Spjutvassa naglar. Östergren (1944). —
-YXA. (numera bl. om ä., i sht fornnordiska, förh.) kombinerat hugg- o. stickvapen som i skaftets ena ända hade dels en spjutspets, dels en strax bakom denna sittande yxa; jfr hällebard. Gumælius Bonde 191 (1828). —
-ÄNDA l. -ÄNDE. (spjut- 1665 osv. spjuts- 1950 osv.) (utom i den under slutet nämnda anv. numera bl. om ä. l. utländska förh.) om spjuts (spetsiga) ända. Nilsson Fauna 1: 99 (1820). särsk. i det ordspråksliknande uttr. lagen sitter l. står i spjutändan, lag sitter i spjutstångs (se -stång slutet) ända. Lagen sitter stundom i spiwtändan. Grubb 444 (1665). Dens. 587 (: står).
B (numera företrädesvis i ssgrna spjuts-udd o. -ända): SPJUTS-BUD. [felaktig tolkning av fvn. lata fara ǫrvarboð, sända ut budkavle, i det ǫr (gen. ǫrvar), pil, budkavle, tolkats som ”spjut”] (†) budbärare utrustad med spjut. Sedan lät Kong Hjorlef et spjutsbod utfara til at samla mannskap åt sig. Björner Alf 12 (1737; fvn. orig.: liet .. fara orvarbod). —
-LIK, -STAKE, -TID, -UDD, -ÄNDA, se A.
Avledn.: SPJUTA, v., -ning. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) till 1: genomborra (ngn l. ngt) med spjut, spetsa (ngn l. ngt) på spjut. Fram skall jag bryta ur vildskogssnåren, / spjuta hans (dvs. drakens) öga, som hatfullt flammar. VidÅrssk. 1892—93 91 (1892). Den närmaste jägaren .. spjutade djuret i en handvändning. Wilhelm Dvärg. 84 (1922). —
SPJUTIG, adj.1 [sv. dial. (Finl.) spjuttågär] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spjutliknande; äv. om växt: som har spjutliknande taggar. (Chloris) ser hur guldet rägnar / kring grön paulun, som spjutig hagtorn hägnar. Karlfeldt FlBell. 64 (1918).
Spoiler title
Spoiler content