SPINGE spiŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en.
(i vissa trakter) koll.: spingved l. spingträ o. d.; äv. i individuell anv.: trästycke för spingning (till spingstickor). Doch att alla hemmanen i byen lijka rätt hafwa, att nyttia Proportionaliter skougen till nödtorftigit Timber och spinge. VDAkt. 1701, nr 131 (1700). Virket (till lysstickor) sönderhöggs i ungefär en half m. långa ämnen, spingen, hvilka sedan spjälkades (spingades) till tunna, inemot tre cm. breda stickor, pärtor, spingstickor. 2NF 22: 725 (1915). GBergman i ANF 56: 218 (1942; om späntad ved; betecknat ss. sydlig provinsialism).
