SPITA, sbst.2, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -or.
Etymologi
[sannol. samhörigt med sv. dial. spita, sticka, pinne, nor. dial. spit(r), fin (framsprutande) stråle, o. i avljudsförh. till SPETT, sbst.2 — Jfr SPITIG]
(†) fläck. Buken, bröstet och halsen (på tornfalken) stöta på gult, och wiisa .. swart-bruna spitor. Rudbeck Samolad 66 (1701).
SAOB
