SPITA, v.2; anträffat bl. i ipf. spitte.
Etymologi
[sv. dial. spita; av mlt. spīten, förtörna, reta, motsv. ä. nl. spijten, dets. (nl. opers.: vara ledsen, göra ont); till SPIT, sbst.3 o. prep.]
(†) göra spe av (ngn), håna (ngn). Han med spott then elende Katte spijtte. Forsius Fosz 93 (1621).
