[fsv. o. sv. dial. spok; liksom fd. o. dan. spog av mlt. spōk (lt. spook), motsv. nl. spook; av ovisst urspr. — Jfr SPÖKE]
(†)
1) spöksyn l. spöke l. vålnad. När .. (Jesu lärjungar) sågho honom gongande på haffuet meente the thet hadhe warit itt spook. Mark. 6: 49(NT 1526; Bib. 1541: itt spökelse). Ihre(1769).
2) om ngt som är skrämmande; särsk. dels om skrämmande gestalt vari ngn uppträder, dels om fågelskrämma. Bar. 6: 69(Bib. 1541; om fågelskrämma). Satans faseliga hamn och spok. Rönigk HerrPlant. 31(1754). Ihre(1769).
