SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1985  
SPRATTEL sprat4el, n.; best. -ttlet.
Etymologi
[vbalsbst. till SPRATTLA, v.1]
1) handlingen att sprattla (se SPRATTLA, v.1), sprattlande; särsk. om dansandes benrörelser (o. armrörelser), äv. (vard.) i utvidgad anv. (jfr 2): (billig) underhållning bestående i enkel balett o. show l. dyl. (En danslysten sjökapten beslöt sig för att) följa med baletten in på scenen och visa .. prov på den verkliga niggerjiggen. Att den opåkallade dansörens sprattel skilde sig från den ordinarie balettens dans i .. hög grad .. gjorde intermezzot inte mindre komiskt. Barcklind GladÄnk. 44 (1929). (Kavaljererna) grepo sina sköna om midjan och buro dem trots skrik och sprattel med vita ben ner i sina roddbåtar. Hasselblad BergslVärml. 161 (1929). SvD(A) 1933, nr 319, s. 8 (i utvidgad anv.). Här och där kastade en sportfiskare reven vinande ut i vattnet och snart silverblixtrade ett sprattel i hemdraget. Därs. 1961, nr 17, s. 12. — jfr BEN-SPRATTEL (Wahlund KursJam. 176 (1938)).
2) bildl. (jfr SPRATTLA, v.1 1 d). För ett ögonblick .. såg .. (anarkisten) ned på .. (kamraternas) excentriska sprattel från alldaglighetens stjärnhöga ståndpunkt. Brunius Chesterton MannTorsd. 60 (1908). Medan jag starkt förnimmer ödets tysta gapskratt åt mitt sprattel, säger jag ett par ord, som (osv.). Blomberg BrinnSnön 74 (1935). DN 1969, nr 97, s. 25.
Ssgr, se sprattla, v.1 ssgr.
Spoiler title
Spoiler content