publicerad: 1985
SPRATTLA sprat3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(spratl- 1642—1880. sprattl- 1755 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sprattla; jfr nor. dial. spratla, lt. spratteln, fht. sprazalōn (ä. t. spratzeln), eng. dial. sprattle, o. SPRASSLA, v.1; avledn. av det l. de verb som föreligger i sv. dial. sprata, spratta (se SPRATA, v.1). — Jfr SPRATTLA, v.2]
1) (för att komma loss l. undan l. ta sig igenom ngt o. d., oftast hjälplöst l. planlöst) röra kroppen l. benen l. lemmarna (l. såväl kroppen som benen osv.) l. röra sig knyckigt l. ryckigt l. slängigt l. sprittande l. häftigt l. knyckigt slingrande; (hit o. dit) spritta l. vrida sig l. kasta sig (för att komma loss osv.); fäkta (med armarna) l. sparka l. bådadera (för att komma loss osv.). Gäddan sprattlade i håven. Den infångade kaninen l. den fasthållne rackarungen sprattlade våldsamt i försöken att komma ur det fasta greppet. Babyn låg på rygg och sprattlade. När som Lijffzfruchten är kommen til sin mogenheet och fulkombligheet .., begynner .. (fostret) til at spratla och sökia sin vthgångh och rumare Platz. Palmchron SundhSp. 358 (1642). Der står jag bredevid min far vid bäcken, och ser fiskarna sprattla. Björn Pap. 31 (1794). Som en torndyfvel låg han (dvs. den kullvräkte) och sprattla' i mullen. Sjöberg (SVS) 2: 74 (c. 1827). Det var den vackraste tafla att se alla dessa rosenkinder och trinda små nakna ben tumla om och sprattla i solskenet på den hvita sanden. Lundgren MålAnt. 3: 40 (1873). Här (i helvetet) .. sitta (enl. Dantes Divina Commedia) ockrarne sammanhukade på den glödheta sanden och söka med sprattlande händer plocka undan elden. Böttiger i 2SAH 50: 286 (1874). (Sven Lidman) har .. skildrat sina sista år i pingströrelsen som en flugas sprattlande på en flugfångare. SvLittTidskr. 1960, s. 70. — särsk.
a) (i sht vard.) i fråga om benrörelser vid dans; äv. (vard.): dansa (sprattlande). Ibland kunde det ju hända, att dansdemonen flög i någon kokott, som i sina yngre år sprattlat med benen i cancan. Lagergren Minn. 2: 92 (1923). Charleston .., en .. från Amerika spridd pardans, som .. kännetecknas närmast af ett ledlöst sprattlande med benen .., små uppsparkar bakut o. s. v. 2NF 38: 1367 (1926). Dig har jag försökt lära .. (att dansa) och Ida af Idestam kan ju både sprattla litet och kvittra en stump. Krusenstjerna Pahlen 6: 332 (1935).
b) om sprattelgubbe l. tråddocka o. d.: (vid dragning i tråden l. trådarna) ryckigt svänga med armar o. ben. I och för sig är det ju hvarken lustigt eller märkvärdigt, att en pappgubbe sprattlar, när man rycker i trådarna. Söderberg MBirck 44 (1901).
c) i utvidgad l. oeg. anv. (jfr d), om löv l. annat (jämförbart) livlöst föremål (jfr b). Bladen (dvs. i sten uthuggna eklöv) tyckas sprattla för vinden. Anholm Norm. 58 (1898).
d) mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr c). Man bör (i poesi) .. icke flyga för högt, at man förlorar sig i skyarne, icke för lågt, at man sprattlar i gyttjan. 1VittAH 1: 112 (1755). Jag sätter det lilla minne jag har på kroken, och så kastar jag ut i det tysta mörka vattnet — det har hänt, att jag efter en liten stund har kunnat dra upp stora, feta, sprattlande minnen. Hedberg VackrTänd. 162 (1943). Redan höjde sig, blodröd över världen, en pervers betlehemsstjärna. Nazismen sprattlade sedan länge, naken och bångstyrig, i krubban, i massornas längtan. Malmberg StyckVäg 204 (1950). — särsk.
α) utgående från anv. om sprattlande som sker för att komma loss från l. ur ngt l. som leder till att ngn l. ngt kommer loss från l. ur ngt. En fuga ja, inte af den moderna sorten, som sprattlar sig lös i 8:de eller 10:e takten, utan en sträng, genomförd, som talar till punkt om samma sak. Wennerberg Bref 2: 27 (1851). (Smädeskrivaren till sig själv:) Spänn ut din väf du etterspindel! Låt dina offer sprattla liksom flugor på åtlöjets trådar. Jolin Smädeskr. 94 (1863). Hans tankar sprattlade som fiskar i nätet. Strindberg TjqvS 3: 42 (1887). Det blir ett radikalt läkemedel (om du försöker tala flickan tillrätta) — stackars Elsie —, det gör mig ont att tänka mig henne sprattla i ditt fasta grepp. Törngren Jepson LadyNoggs 155 (1912).
β) ss. beteckning för planlöst l. resultatlöst handlande l. dyl.; äv. [bildl. anv. av a] ss. beteckning för att ngn är en marionett (se d. o. 2) l. handlar marionettartat o. d. Ytligare .. och tomare Compositör (än Rossini) har man väl svårt att finna. Ett lif finnes hos honom, men ett sprattlande lif; ty något inre lif röjes icke. Euterpe 1: 5 (1823). Sprattla du, min docka, tycktes .. (ögonen på porträttet) säga, mig slipper du ändå inte ifrån. Siwertz Sel. 1: 143 (1920). BonnierLM 1954, s. 713 (: som en marionett). Är det inte en omistlig del av konstens funktion denna makt, att föda starka önskningar i medvetandets underjord, djupt under aktualiteternas täcke? Föda den längtan utan vilken aktiviteten bara blir sprattlingar. ÖgCorr. 1968, nr 155, s. 5.
γ) (†) i uttr. sprattla tuppben, fjädra sig (för en flicka). Der fans en liten skänkmamsell, som drog en massa kunder till gubben la Croix's kafé! .. Och alla sprattlade de tuppben för den vackra Marie. Hedberg Ridån 217 (1888).
2) (numera föga br.) ss. uttryck för att ngn är full av liv o. spänst l. dyl.: spritta. (G. Löwenhielm) var .. öfver sjutio år, men .. hela figuren sprattlade af utomordentligaste rörlighet. Hellberg Samtida 1: 132 (1870).
SPRATTLA MOT10 4 l. EMOT04. med sprattlande rörelser spjärna mot l. göra motstånd; särsk. bildl. (jfr sprattla, v.1 1 d). Hedenstjerna FruW 60 (1890). (Förläggaren sade att) jag måste göra en bok igen .. Jag sprattlade emot, men man sade, att det lär finnas folk som glädja sig åt det, och då så ... Larsson Solsid. 2 (1910). —
SPRATTLA OMKRING10 04 l. KRING4. sprattlande fara omkring. På gröna stranden spratla kring de qvicka Neckens barn (dvs. fiskarna). Liljestråle Fid. 44 (1772). Ofta vräka de (dvs. dagdrivarna) och sprattla omkring på (tidnings-)byrån timme efter timme. Nyblom Twain 2: 22 (1874). —
SPRATTLA TILL10 4. (plötsligt) göra en sprattlande rörelse l. en sprattling; äv. bildl. (jfr sprattla, v.1 1 d). Bååth Dikt. 47 (1879; om fisk). Den lilla själen i den vissna kroppen sprattlade till, som om den varit stark och ung. Hedenstierna Svenssons 180 (1903).
Ssgr (till 1): A (Anm. Nedanstående ssgr kan äv. föras till sprattel): SPRATTEL-BEN. sprattlande l. sprattligt ben; särsk. till 1 a. Seidenschnur Impress. 42 (1932). —
(1 a) -DANS. sprattlande dans; särsk. bildl. (jfr sprattla, v.1 1 d, d β). På den vita duken / börjar livet sin lystna / spratteldans av fantomer. Bergman TrAllt 169 (1931). —
(1 b) -DOCKA.
1) leddocka som med trådar l. annan mekanisk anordning (l. medelst instuckna fingrar) kan fås att röra lemmarna l. dansa; särsk. om dansdocka förekommande vid mitten av 1700-talet; jfr marionett 1. Hirn Barnlek 5 (1916). LfF 1918, s. 40.
2) bildl., om person. Mammon. Jag lät dig dansa vid mitt snöre. / .. Du var en lustig spratteldocka. Hillberg Hofmannsthal Envar 84 (1916). —
(1 b) -GUBBE. (sprattel- 1900 osv. sprattle- 1914)
1) mans- l. pojkliknande papp- l. träfigur vars armar o. ben svänger ut o. in l. (vid kraftigare dragning) upp och ner när man drar i ett snöre l. en gummisnodd. SAOL (1900). Söderberg MBirck 43 (1901). särsk. i jämförelser (jfr 2). Klint (1906). Hans armar sträcktes ut, som om han varit en sprattelgubbe vid ett gummisnöre. Nylander Sjöfolk 2: 242 (1906).
2) bildl.; särsk. dels om person som helt låter sig dirigeras av ngn annan l. av andra l. av omständigheter som inte bestäms av hans fria vilja l. stämmer överens med hans egentliga vilja o. d., marionett (se d. o. 2), dels [med anslutning till sprattla, v.1 1 a] om sprattlig l. sprallig person; jfr 1 slutet. Och så bör han (som väljs till riksdagsman) vara en karl och icke en sprattelgubbe, som snurrar och vänder sig hvart vinden blåser. VL 1907, nr 52 A, s. 3. Men Boström (som helt saknade anhöriga) var inte ledsen ändå. Han var öns sprattelgubbe och tog sitt ensamma liv med ro. Ekstam Folk 15 (1925). Chaplin är en homunculus, en sprattelgubbe, en konstgjord Karlsson, som åskådliggör för oss i starkt generaliserad form de mänskliga reaktionssätten. Ruin SjunknH 68 (1956).
-lem. till -gubbe 1; särsk. (med., mindre br.): höggradigt förlamad lem (som rör sig pendlande l. dinglande). Wernstedt (1951). Lindskog o. Zetterberg (1975).
-symtom. (mindre br.) med. till -gubbe 1: symtom på Möller-Barlows sjukdom bestående i sammandragning av hela kroppen vid beröring av smärtande ställen. Wernstedt (1951). Lindskog o. Zetterberg (1975). —
(1 a) -HOPPA. (i vissa kretsar, vard., mindre br.) balettdansande hoppa (se hoppa, sbst.1), balettdansös. GHT 1944, nr 73, s. 13. SvD(A) 1947, nr 8, s. 9. —
-JÖSSE. (sprattle- 1898) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person som inte kan hålla sig stilla. Sällberg Småf. 75 (1898). —
-VATTEN. (sprattel- 1935 osv. sprattle- 1952 (i bet. 2)) (vard.)
1) [sv. slang sprattelvatten; eg.: ”vatten” som gör att man rör sig med sprattlande rörelser] brännvin l. annan starksprit. Edlund Chandler Syst. 18 (1950).
B (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPRATTLE-GUBBE, -JÖSSE, -VATTEN, se A.
Avledn. (till 1, 1 a): SPRATTELAKTIG, adj. som har viss karaktär av l. likhet med sprattel l. en sprattelgubbe(s), sprattlig. En sprattelaktigt rörlig kvinna. Holmström Kråksl. 34 (1926). Hans fåfänga sprattelaktiga försök att komma loss. Östergren (1944). —
SPRATTLARE, m.//(ig.) person l. fisk l. annat djur som sprattlar. Nu var det han som var sprattlaren på metkroken. Östergren (1944). —
SPRATTLERSKA, f. särsk., (vard.) om balettdansös. Svag för sprattlerskorna vid baletten. Wallmark Vis. 1: 3 (1879). —
SPRATTLIG, adj.
1) som har för vana l. ss. kännetecken att sprattla, sprattlande, särsk. bildl. (jfr sprattla, v.1 1 d), om siffror. Små svarta, sprattliga siffror. Alving Brita 8 (1904). En vild krigsdans med sprattliga rörelser. Östergren (1944).
2) [sannol. utvecklat ur 1 under påverkan av sprallig] (mindre br.) sprallig. (Boken) är lätt utan att vara flack, och rolig utan att vara sprattlig. SvD(A) 1921, nr 302, s. 9. Därs. 1934, nr 68, s. 10 (om person).
Avledn.: sprattlighet, r. l. f. egenskapen att vara sprattlig; i sht förr särsk. till sprattlig 2: sprallighet. Hennes brev kräver det generösaste överseende för sin tröttande sprattlighet. Johanson RecBakt. 121 (1928).
Spoiler title
Spoiler content