SPRINTEL, r. l. m.; best. -eln; pl. -lar.
Etymologi
[av t. sprinzel, möjl. analogisk ombildning av t. sprinkel (se SPRÄNKLA)]
(†) ett slags förr nyttjad dona (för fångande av fåglar) som i sin enklaste form utgjordes av ett med en snara i ena ändan försett spö (tillverkat av en böjlig o. fjädrande stam l. gren av hassel l. en) som vid redskapets gillrande böjdes i en båge (kvarhållet i detta läge av en inrättning med gillerpinne) o. som (i samband med att en fågel stötte mot gillerpinnen) fjädrade tillbaka därvid åtdragande snaran (om fågelns ben l. dyl.); jfr SPRÄTT-SNARA. Sprinteln förfärdigas på 3:ne olika sätt. TJäg. 1833, s. 721. Den simplaste och mest begagnade sprinteln göres af en hassel-telning, som bör vara åtminstone 24 tum lång. Därs. 722.
