[jfr d. sprud (best. -et l. -en), nor. dial. sprut, m., framsprutande ström; till SPRUTA, v. — Jfr SPRUTIG]
1) om det att ngt (särsk. vatten l. snö) sprutar upp, sprutande; äv. konkretare, om enskild omgång av sprutande. När han kom uppåt backen, susade en lapp förbi på skidor och skar tvärs över landsvägen i ett sprut av snö. Didring Malm 2: 62(1915). SvKulturb. 3—4: 138(1930). jfr SJÖ-,SKUM-, VATTEN-SPRUT.
2) konkret.
a) metall. vid svetsning: metalliskt material från elektrod som sprutar upp o. faller utanför svetsen. SvetsteknOrdl. 32(1951). Plåten på bägge sidor om strängen blir fri från stänk och sprut. UddehBehandlRostfrStål 39(1958).
b) (†; jfr dock SPRUT-KANNA) pip l. stril (på kanna o. d.) l. munstycke (på pump). 1 watten Kanna med sprut. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Palmstedt Res. 171(1780; på pump). jfr VATTEN-SPRUT.
