publicerad: 1985
SPRUTA sprɯ3ta2, sbst.1, om sak r. l. f., om person f.; best. -an; pl. -or (ArkliR 1564, avd. 34 (: Mesingz spruthor) osv.) ((†) -er TullbSthm 17/5 1543 (: Vat spruter), ExFlott. § 85 (c. 1740)).
Ordformer
(spruta (-uu-, -th-) 1538 osv. sprute 1577 (: Watusprute))
Etymologi
[jfr d. sprude, nor. dial. spruta, bläckfisk, mlt. sprūte, skott, telning, fläck, fräkne (lt. sprute); till SPRUTA, v.; i bet. 1 är ordet sannol. lån från lt. — Jfr SPRUTIG]
1) (†) skott, telning; anträffat bl. i bild. (Jag bör tacka mina föräldrar o. lärare) Som migh troligen höllo ifrån min meenlösa barndom / Till Gudz fruchtan och idkeligh öfvat i Christliga dygder, / Rotade fliteligh uth odygdens skadliga sprutor. UHiärne Vitt. 83 (1664).
2) om apparat avsedd för utsprutande l. uppsugande av ngt (i sht vätska); dels om enkel sådan apparat bestående av en cylinder med en liten öppning i den ena ändan (för utsprutning resp. uppsugning) o. en i cylindern rörlig kolv, dels om mer l. mindre komplicerade (handdrivna l. maskindrivna) modifikationer av sådan apparat (äv. med inbegrepp av anordning för transport av apparaten); särsk. dels om apparat avsedd för släckning av brand (med vatten l. skum o. d.), dels om apparat för besprutning av växter (med medel för växtskydd o. d.). VarRerV 30 (1538). Gör ett håhl fram i Brystet .. (på en häst med vattusot), sätt ther in een Spruta och drag Watnet til tig. IErici Colerus 2: 383 (c. 1645). Gifterna kunna på olika sätt bibringas skadedjuren. Är det fråga om en vätska, begagnar man sig i de flesta fall af en särskildt för ändamålet lämplig spruta. Tullgren Skadeins. 132 (1906). Brandsprutor .. Trähjul i stället för järnhjul ökar priset å sprutorna. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 103. — jfr ASPIRATIONS-, ASSURANS-, BALLONG-, BLECK-, BLOMSTER-, BOLL-, BRAND-, BRANDKÅRS-, BÄR-, DISTRIKTS-, DROPP-, DRÖPPEL-, ELD-, FIXER-, FLOD-, HAND-, JAKT-, KALK-, KALKNINGS-, KLISTIR-, KOLSYRE-, KORV-, KUL-, LAVEMANGS-, LIVMODER-, MOTOR-, MÄSSINGS-, NÄS-, PARFYM-, PORTATIV-, PRÅM-, PUMP-, PYTS-, RESERV-, RETUSCH-, RYGG-, SAND-, SANERINGS-, SIFON-, SJÖ-, SKEPPS-, SKUM-, SLANG-, SMÖRJ-, SOCKEN-, SUG-, TORNISTER-, TRAMP-, TRYCK-, TRÄDGÅRDS-, VAGN-, VATTEN-, ÅNG-, ÖRON-SPRUTA m. fl. — särsk.
a) om injektionsspruta; ofta i utvidgad anv., om (dos av) läkemedel l. sömnmedel o. d. som injiceras med sådan spruta. Hr M. Stille demonstrerade en aseptisk spruta. FörhLäkS 1897, s. 33. Adam gav med en viskning order om en lugnande spruta. Renner Uris QBVII 20 (1971). jfr KOKAIN-, MORFIN-, PARAFFIN-, SERUM-SPRUTA. särsk. (vard.) oeg. l. bildl.; i uttr. som betecknar att ngt behöver l. får stimulans. (Slottsskogen i Gbg) behöver ”ett par sprutor”, så det blir mera sprätt och sprutt på folklivet. GbgP 1954, nr 220, s. 11.
b) bag. om apparat varur deg o. d. utsprutas l. utspritsas, sprits. (Två) Sprutor till Bakelse. HovförtärSthm 1681 A, s. 167. Grafström Kond. 318 (1892). jfr DEG-, DRESSER-, SPRITS-SPRUTA.
c) [sannol. sekundärt till SPRUT-FULL (o. eg. utgörande en (skämtsam) tolkning av denna ssg)] (vard.) i uttr. full som en spruta, starkt berusad. Mr Villiers hade dagen före julafton kommit hem ”full som en spruta”. Strindberg AmerHum. 3: 21 (1879). IllSvOrdb. (1955).
d) i utvidgad anv.
β) om anordning för forslande av (sten)kol l. lastande av malm; ss. senare led i ssgr; jfr KOL-SPRUTA o. MALM-SPRUTA (Fredricson Res. 283 (1940)).
3) [eg. bildl. anv. av 2 (d α)] (†) om ngt i naturen l. hos levande varelse som sprutar ut ngt l. liknar strålen från en spruta (i bet. 2).
4) [sv. slang spruta, prostituerad; åtminstone delvis efter t. spritze, kvinnas blygd, kvinna] (vard.) nedsättande benämning på kvinna; särsk. ss. förled i ssgn SPRUT-LUDER. Ack! I unga Sprutor, låter det blifwa wid de gamla holen, och de nya wara oborrade. Weise 1: 259 (1769; t. orig.: iungen Sprizzen).
5) (†) vid bergsprängning använt fängrör tillverkat av smala pappersremsor som bestrukits med krut. Rinman 1:175 (1788). Dens. 2: 792 (1789).
6) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr sv. dial. sprut, n., fint rödprickigt utslag på kroppen, mlt. sprūte, fläck, fräkne, o. SPRUTIG] (†) fläck. Uti bråttet (är järn till stålsmältning) antingen af lius-grå färg: eller med hwita sprutor stänkt, eller hagelsatt. Rinman Jernförädl. 21 (1772). Dens. 2: 839 (1789).
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till spruta, v.): A: (2 b) SPRUT-BAKELSE. (†) = sprits-bakelse. Egerin Kokb. 174 (1733). ÖoL (1852). —
-CHEF. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som förde befäl över manskapet vid en brandspruta; jfr -befälhavare, -förare, -mästare. Auerbach (1913). Östergren (1944). —
-CYLINDER, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10187). i spruta (särsk. i förr använd brandspruta) ingående cylinder. Aken Eldsl. 57 (1797). —
-DRÄNG. (numera bl. i skildring av ä. förh.) vid brandkår anställd person med uppgift att biträda vid handhavandet av brandspruta, sprutskötare. Eksell TwistSkoarb. 6 (1765). —
-FÖRMAN~20, äv. ~02. (numera bl. i skildring av ä. förh.)
2) om vardera av de personer som närmast under sprutchefen förde befäl över manskapet vid en brandspruta; jfr -mästare. SDS 1899, nr 606, s. 2 (om förh. 1839). —
-HUS. (i sht förr) hus för förvaring av en l. flera brandsprutor (o. annan brandmateriel). BrandordnSthm 18/12 1728, § 21.
Ssg: spruthus-mästare. (förr) person med uppgift att förvara nyckel till spruthus o. ansvara för där förvarad brandmateriel. ResolBrandUps. 2/11 1759, s. D 2 a. —
-KARL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) karl med uppgift att biträda vid handhavandet av brandspruta, sprutskötare. Nordforss (1805). —
-KOMPANI. (sprut- 1728 osv. sprute- 1728) (förr) om var o. en av de grupper av medborgare i en stad som organiserats för att vid brand handha en brandspruta; jfr -lag. BrandordnSthm 18/12 1728, § 21 (: Brandt- och Spruth-Compagnier). —
-KÖRARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person med uppgift att köra en brandspruta. ResolBrandUps. 2/11 1759, s. A 3 b (: Sprut och Redskaps kjörare). —
-LAG. (sprut- 1728 osv. sprute- 1728—1750) (förr) om den personal som vid brand handhar en brandspruta; särsk. (om ä. förh.) om sprutkompani. BrandordnSthm 18/12 1728, § 25 (i pl., om sprutkompanier). Östgren PensKardb. 162 (1918). —
-LANGARE. i fråga om äldre brandväsen: person som langade (se langa, v. 5) vatten till brandspruta. SvTyHlex. (1851). —
(4) -LUDER. [sv. slang sprutluder] (starkt vard.)
1) sedeslös kvinna, fnask, prostituerad; äv. i utvidgad anv., ss. nedsättande benämning på man. Strindberg Brev 3: 187 (1883; om man). Därs. 10: 34 (1894).
2) [med anslutning till spruta, v. 3] (numera föga br.) i uttr. vara ett sprutluder, ha mycket stark diarré. Landsm. XVIII. 8: 39 (1900; anfört ss. studentuttr. från Uppsala). —
-MAKARE. [jfr t. spritzenmacher] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om tillverkare av sprutor, sprutfabrikant o. d.; jfr -slagare. Rüdling 357 (1731). —
(6) -MALM. (†) strålig blyglans som uppträder fläckvis i annan bergart. Wallerius Min. 294 (1747). Rinman 2: 791 (1789). —
-MANSKAP~02 l. ~20. [jfr t. spritzenmannschaft] (numera i sht i skildring av ä. förh.) manskap som betjänar en brandspruta; jfr -servis. Westee (1842). —
-MÄSTARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10190). [jfr t. spritzenmeister] (förr) person med uppgift att (själv l. under ledning av en förman) förestå vården av o. arbetet vid en brandspruta; jfr -chef, -förman 2. Henel 1735 131 (1736). —
-MÖNSTRING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) inspektion för kontroll av brandsprutas användbarhet (o. dess personals kunnighet); jfr -probering. BrandordnYstad 1828, s. 2. SöndN 1870, s. 94. —
-MÖSSA. (förr) av sprutmästare ss. ämbetstecken buren mössa. BrandordnSthm 18/12 1728, § 29. —
(2 a) -NÅL. till injektionsspruta hörande ihålig nål som sticks in där injektionen skall ske o. genom vilken injektionsvätskan injiceras. FinT 1896, 1: 35. —
-PIP. till (förr använd) spruta hörande rör varigenom vätska sprutar ut; äv. allmännare, om rör varigenom vätska strömmar ut ur en behållare; jfr -pipa. Nygren SvarVetA 97 (1762; allmännare). Berzelius Blåsr. 44 (1820). —
-RÖR, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10190). till spruta hörande rör; särsk. dels om sprutcylinder, dels om rör varigenom vätska o. d. sprutas ut. Lind (1749). VetAH 1783, s. 195 (om sprutcylinder). Trädgårdssprutor .. med .. 4 meter sprutrör .. för höga träd och 1 1/2 meter rör för låga buskar. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 98. —
-SLANG, förr äv. -SLANGA. slang som leder vätska o. d. till l. från spruta. ResolBrandUps. 2/11 1759, s. D 2 a. SFS 1847, nr 32, s. 15 (: sprutslangor, pl.). —
-SPETS. spets varigenom ngt sprutas ut ur spruta; särsk. dels till 2 a, om (utbytbar) spets till injektionsspruta, dels (bag.) till 2 b, om degsprutas spets. Grafström Kond. 285 (1892). Narkomangängen använder varandras sprutor eller sprutspetsar. DN(A) 1964, nr 323, s. 18. —
-STATION. (numera bl. i skildring av ä. förh.) byggnad l. lokal för förvaring av en l. flera brandsprutor (o. annan brandmateriel); jfr -hus. SFS 1828, SärskBl. s. 154. —
-ÖVNING. övning i hanterande av brandspruta. UpsP 1860, nr 37, s. 1. särsk. (skämts.) bildl., om starkt regn. Dahlin BrännBreddgr. 157 (1926).
B (†): SPRUTE-KOMPANI, -LAG, se A.
Spoiler title
Spoiler content