SPRÅNGEL, n.; anträffat bl. i pl. =, o. ss. förled i ssg.
Etymologi
[avledn. av (stammen i) SPRÅNGA, v.2]
(†) motsv. SPRÅNGA, v.2 1, om (med tunn l. fin tråd utförd) språngning (på örngottsväv l. duk). (Ett örngottsvar) med små Språngel. BoupptSthm 1668, s. 531.
Ssgr (†): SPRÅNGEL-KNYTNING. knytning (se knyta, v. 5 f) varigm ”språngel” förfärdigas; anträffat bl. konkret, om resultat av sådan knytning; jfr språng-knytning. (En) liten gam(mal) lärftzduuk söndrigh med Språngelknyttning. BoupptSthm 1667, s. 658.(Ett) Huus lerfftz örnegåtz wahr medh Språngell Knyttningh. Därs. 804. —
-SÖM. sömnad(steknik) varigm ”språngel” förfärdigas; anträffat bl. konkret, om resultat av sådan sömnad(steknik); jfr språng-söm. (Fem stycken) huuslärftz örngåtzwahr med Språngel Sööm. BoupptSthm 1668, s. 531.
Avledn. (†): SPRÅNGLOT, adj., n. =. försedd l. prydd med ”språngel”. 1 Språnglåt förlåth gammalt. BoupptSthm 1667, s. 951. 1 språnglåt Lärfftz duuk. Därs.
