SPRÅNGANDE sproŋ3ande2, adv.
Etymologi
[sv. dial. språngande; variationsform (möjl. med r från SPRITT) till SPÅNGANDE; se SHast i MeijerbArk. 16: 64 ff. (1980)]
(vard.) ss. förstärkning till efterföljande adj.: alldeles l. helt o. hållet l. fullkomligt; numera företrädesvis i förb. med föregående spritt (i vissa trakter äv. spritt spratt) l. splitt l. spiller. Jag börjar med att omtala .. (den händelse) som .. är den allra spritt språngande nyaste, enär den just nu på morgonen först blifvit känd. SDS 1888, nr 250, s. 2. Tyckte hon ändå, att han var så rent splitt språngande galen? Lundström Bojer Dyrend. 55 (1920). Språngande ny. SAOL (1923). I själva verket är hon spritt spratt språngande galen. Stolpe Järnbr. 147 (1933). Spiller (språngande) ny slant. IllSvOrdb. (1955). — jfr SPLITTER-, SPRITT-SPRÅNGANDE.
