SPRÖTA sprø3ta2, v.2, -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sannol. av sv. dial. (bl. a. Hälsingl.) spröta (med grumligt ö-ljud), sprätta, krafsa, streta emot, gå högfärdigt, eg. etymologiskt identiskt med språta, spröta (ärter), skrapa l. rensa o. d. med spröt, avledn. av SPRÅTE; möjl. dock av sv. dial. spröta, spröyta, sprida (gödsel), krafsa, (gå o.) sprätta, uppträda högfärdigt; jfr nor. dial. sprøyta, lyfta o. lufta (vänt hö), sprøyta seg, slänga sig åt sidan; eg. etymologiskt identiskt med SPRÖTA, v.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om fågel (särsk. höns): krafsa l. sprätta (i jorden). Hönsens sprötande. Broman Glys. 3: 58 (c. 1730). Fast än .. (skogsduvor) som hemtamda Dufwor intet spröta eller krafsa med klona neder i jorden, såsom hönsen så giöra the thet likwist mästerl. med näfwet. Därs. 390 (c. 1740).
SAOB
