publicerad: 1985
SPRÅTE språ3te2, i bet. I r. l. m. (Verelius Gothr. 36 (1664: en liten rörsprote), VRP 1704, s. 693, osv.) ((†) n. Meurman (1847)), i bet. II n. (Meurman (1847)) l. r. l. m. ? (VRP 25/10 1731, Hembygden(Hfors) 1910, s. 330); best. (ss. r. l. m.) -en; pl. -ar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. språta l. språt, Stiernhielm EvUlf. Gloss. 131 (1670) osv.) (-er äv. att hänföra till sg. språta l. språt, BoupptSthm 1673, s. 260 a, JernkA 1826, 1: 302 (: Stånd-språternas, pl. best. gen.)); förr äv. SPRÅTA, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or (Rudbeck Atl. 1: 432 (1679: träspråtor), Widegren (1788)), l. -er l. (ss. m.) -ar (se ovan); förr äv. SPRÅT, sbst.2, r. l. m. l. f. (VRP 1690, s. 518) l. n. (Verelius 241 (1681), Sjögren Journ. 11/6 1787); best. -en resp. -et; pl. -ar l. -er (se ovan) resp. = (Sjögren Journ. 11/6 1787).
Ordformer
(sprot, pl. 1787. sprot- i ssg 1821 (: Sprotwagn). sprota, efter prep. 1568—1664 (: sprotan, sg. best.). sprotar, pl. 1670—1789. sprote 1664 (: rörsprote), 1738—1780. sprote- i ssgr 1683 (: Sprotegården, sg. best.)—c. 1755 (: Sprote-gård). sprott- i ssg 1741 (: Sprott-gård). sprotta c. 1635—1637. sprottar, pl. 1681. sprotte 1734 (: sprottar, pl.)—1741. språt 1690 (: granspråt). språt- i ssgr 1791 (: Språt Häck) osv. språta- i ssgr 1686 (: Språtagården, sg. best.)—1785 (: språtaHäck). språtar, pl. 1734 osv. språte 1704 osv. språte- i ssg 1648 (: språtegård)—1686 (: Språtegårdh). språter, pl. 1673—1826 (: Stånd-språternas, pl. best. gen.). språtor, pl. 1679 (: träspråtor)—1788. sprått 1690. språtta 1697 (: skiutspråtta). språtte 1746. sprött- i ssg 1826 (: Spröttsäng). sprötta c. 1710—1732)
Etymologi
[fsv. spruti, sproti, m., sprot, n., sv. dial. (med genus m. l. f. i former på -a, m. i former på -e, m. l. f. l. n. i enstaviga former) sprota, språta, spröta, spröte (samtliga med kort vokal o. kort kons.), sprota, sprot, språta, språte, språt (med lång vokal), sprötta, sprött, språtte m. fl.; jfr d. (dial.) språde, fvn. sproti (nor. dial. sprote), mlt. sprote, fht. sproʒʒo, mht. sproʒʒe, spruʒʒe (t. sprosse), feng. sprota; i avljudsförh. dels till det svaga SPRUTA, v., dels till SPRÖT; formerna med -ö- representerar dialektal särutveckling. — Jfr SPRÅTT, sbst.2]
I. i individuell anv.
1) (†) skott (se SKOTT, sbst.2 23 a β); särsk.: sättkvist l. stickling. (Sv.) Sprotta. (T.) Ein Setzling. (Lat.) Talea. (Gr.) τάλεα. ξυλάριου. Schroderus Dict. 13 (c. 1635). (Sv.) Sprote .. (fr.) une greffe à enter. Möller (1755).
2) (numera i sht i vissa trakter) om långsmalt (mer l. mindre böjligt) smäckert föremål bestående av en helt l. delvis avkvistad l. avlövad l. på annat sätt (för visst ändamål) bearbetad (del av en) stam l. gren l. kvist (stundom äv. rot) från en (ung) växt (företrädesvis ett smäckert träd l. en buske), särsk. liktydigt med: vidja l. spröt l. spö l. pinne l. käpp, stundom äv.: slana l. stång; äv. i utvidgad anv., allmännare, om ribba l. slå l. spjäla l. dyl.; jfr 3. Wicker slår man vth medh en käp, och Cumin medh en sprota. LPetri Jes. 28: 27 (1568; Bib. 1917: .. med stav och kryddkummin med käpp). Sprottar af Sälg eller rötter. Verelius 252 (1681). Nu grep hon (dvs. Sara) ändtlig til en sprötta af en gran (för att tukta Hagar). Kolmodin QvSp. 1: 57 (c. 1710, 1732). (Sedan löpet hällts i mjölken vid sötosttillverkning) får slefven icke brukas at röra omkring, utan en mjuk språtte af björkris, hvaraf barken tälges. Kalm VgBah. 301 (1746). Snaran är fästad i toppen af en spänstig gren eller språte. Sparrman Resa 1: 51 (1783). Vägen öfver kärret är lagd på språtar. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Sv.) språte .. (t.) Latte. Klint (1906). SAOL (1973). — jfr RÖR-, SKJUT-, STÅND-, TRÄ-, VIDE-SPRÅTE. — särsk.
a) om stör l. pinne som (nedsatt i jorden) nyttjas ss. stöd för vissa uppväxande trädgårdsväxter (särsk. bönor l. ärter). Fischerström 1: 423 (1779; för stödjande av humle). D(en) 11 (juni) Högg Nils stockar til bibänk, och sprot til bönerna. Sjögren Journ. 11/6 1787. Sundén (1886; för stödjande av ärter).
b) om (liten) träpinne (vars ena ände kluvits o. fungerar ss. en klämma) varmed näverriva (gm att stickas in i pinnens kluvna ända) hålls ihop. Ahlman (1865, 1872).
c) om språte (särsk. av kluven späd granstam) som tillsammans med andra sådana används till (hop)flätning av ngt (jfr d); särsk. dels om språte ingående i flätverk bildande underlag l. dyl. i ngt, dels om språte använd vid korgflätning l. flätning av kolryss o. d. (Sv.) sprotar, (lat.) vimina & stolones, ex quibus corbes texuntur. Stiernhielm EvUlf. Gloss. 131 (1670). För båren, Språter och undertäcke åth Dito. BoupptSthm 1673, s. 260 a (i bilagd räkning för begravning); möjl. till f. Bergv. 3: 705 (1788; i pl., i kolryss). Nils satt och arbetade på sina korgar och hade en stor knippa våta ”språtar” liggande på golvet. Göth Bergb. 138 (1929).
d) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om språte som tillsammans med andra sådana används l. avses att användas ss. byggnadsmaterial i stängsel l. hus o. d.; särsk. [eg. specialfall av c] om böjlig språte använd l. avsedd att användas i flätverk i gärdsgård l. vägg; jfr II. Johan larsson, löper till En sprotegård wijd Hielmans bakgård, ock afbrÿter En språte mitt oppå ock biuder honom den Ena dehlen. VRP 1704, s. 693. (Lat.) Sudes, perticæ, quibus tectum sustinetur, aut sepes struitur. (Sv.) språtar. Juslenius 418 (1745). I stället för gärdsel brukas (i flätgärdesgårdar) smala språtar eller qwistar af trän, som wridas til skiftes i bugter om stafrarne. Gadd Landtsk. 2: 8 (1775). Materialier till Kojorna (hos hottentotterna), äro just ej svåra att tillgå .. Smale Språtar utgöra resningen till sådan hvalf-lik hydda eller tak, som jag beskrifvit; desse Språtar hafva en derefter lämpad böjning. Sparrman Resa 1: 204 (1783). Vägg af flätade språtar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stänga med språtar och störar. ÖoL (1852). — särsk. (†) om var o. en av ss. takved (för hållande av näver l. halm på tak på plats) nyttjade stänger l. klovar o. d. Långs efter röstet, som liknar en kropp-ås, lägges först Ormbunkar, och så halm derpå, hwilken fästes öfwerst sålunda, at långa spjälkor eller språtar läggas öfwer halmen twärts öfwer taket, hwilka fästas fast med flera qwister. Kalm Resa 1: 213 (1753).
e) i ryssja (se RYSSJA, sbst.2), om böjlig språte av gran använd ss. båge för hållande av garnet utspänt. VetAH 1774, s. 43.
f) om tvärstång l. -ribba o. d. (till l. i ngt); i sht om vart o. ett av ett antal mer l. mindre smala tvärträn som förenar o. sammanhåller två l. flera stänger o. dyl. l. bildar ett galler- l. spjälverk, o. i denna anv. särsk. dels om var o. en av de pinnar som man stiger på vid gång i stege, stegpinne, dels om spjäla l. pinne i foder- l. vagnshäck. (Fr.) Rancher .. (sv.) Stock el. bjelke med pinnar el. språtar at stiga up på, kranstege. Holmberg 2: 565 (1795). Språte .. I en wäderqwarnswinge. Nordforss (1805). (Kyrkbänken) bestod af svarfvade språtar och var hållen i mycket sen öfvergångsstil. Brunius GotlK 1: 30 (1864). Språte .. i foder- och vagnshäckar o. d. Björkman (1889). Språte .. i stege. Hammar (1936). Språte .. i hövagnshäck. Harlock (1944). Anm. Jfr språkprovet 1673 under c. — särsk. om var o. en av de längsgående träribbor som i en äldre typ av mjärde l. kasse (se KASSE, sbst.3 3 a) sammanhöll gjordarna (se GJORD 2 c). Kass med två gjordar, fyra språtar och en mynning. FinEtnogrAtl. 25 (1905).
g) (numera föga br.) om spjäla l. spröt i solfjäder l. paraply. ÖoL (1852; i solfjäder). Björkman (1889; i paraply).
3) [eg. specialfall av 2] (†) om bogspröt, peke. Stag .. (dvs.) Stora Trotzen eller Cabelen emällan stora masten och sprotet. Verelius 241 (1681). På sina mynt af koppar låt (den östgotiske kungen Teodahad) slå på den ena sidan Victoria, ståendes på ett Skeps språte i Högra handen en krats, uti then wänstra en Palmqwist. Benzelius Utkast 106 (c. 1740). Anm. till språkprovet c. 1740. Det är ovisst om skrivningen Skeps språte skall uppfattas ss. ssg.
II. [anv. beror sannol. på anslutning till kollektivbetecknande ord av typen ROTE, sbst.3, RÖTE, sbst.3 m. fl.] (†) i kollektiv anv., om samling av språtar använda l. avsedda att användas i visst sammanhang; i specificerad anv. anträffat bl. dels (jfr I 2 d) om av språtar bestående virke i l. till gärdsgård, dels (jfr I 2 d slutet) om takved för hållande av näver l. halm på tak på plats. At the sedermera egenwilligt, utan före åt gatan, inrättadt och med Språte ingärdat Krydd- äller Kalgårdar. VRP 25/10 1731. Meurman (1847; allm., utan specificerande bet.-angivelse). (Fin.) malka l. malko .. (sv.) takved; språte. Landsm. XI. 3: 171 (1897). Vattentaket huru uppfördt: ås, taksparrar, träde, näfver, takved, språte, takfot m. m. (bör beskrivas vid inventering av gamla byggnader). Hembygden- (Hfors) 1910, s. 330.
Ssgr (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): A: (I 2 d) SPRÅT-GÅRD. (språt- 1741. språta- 1686. språte- 1648—c. 1755) [jfr sv. dial. språtgärdsgård] (†) gärdsgård av språtar; särsk. om flätgärdesgård. VRP 1648, s. 301. Johan larsson, löper till En sprotegård wijd Hielmans bakgård, ock afbrÿter En språte mitt oppå ock biuder honom den Ena dehlen. Därs. 1704, s. 692. Sprote-gård (dvs.) .. Stängsel af långa qwistar el. smala stänger, som låta böja sig. Schultze Ordb. 1396 (c. 1755). —
(I 2 c, f) -HÄCK. (språt- 1791 osv. språta- 1785) [sv. dial. språt(a)häck] vagnshäck med språtar. BoupptVäxjö 1785. —
(I 2 c) -KORG. (språte- c. 1674) [sv. dial. språtekorg] korg av flätade språtar. Karlson EBraheHem 96 (i handl. fr. c. 1674). —
(I 2 d) -VÄGG. [sv. dial. språtavägg] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh., föga br.) vägg (som reveterats med användande) av (flätade) språtar, klinvägg. Weste (1807). (Sv.) språtvägg .. (eng.) lath partition .. (om reveterad vägg) lath and plaster. Björkman (1889).
B (†): SPRÅTA-GÅRD, -HÄCK, se A.
C (†): SPRÅTE-GÅRD, -KORG, se A.
Spoiler title
Spoiler content