publicerad: 1985
SPUTA, v. -ade (Upp. 12: 15 (NT 1526), Weste FörslSAOB (c. 1817)); i pr. sg. akt. äv. -er (Bolinus Dagb. 26 (1667)); i sup. äv. -it (RARP 2: 135 (1634: vttsputidt)). vbalsbst. -ANDE (Schultze Ordb. 4837 (c. 1755)), -NING (Swedenborg RebNat. 1: 305 (1721: eldsputningar, pl.)); -ARE (VetAH 1763, s. 162 (till 1, ss. föreslaget namn på ett slags stekellarver, som sprutar ut en brun saft genom munnen)).
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. sputa; jfr ä. d. spude, nor. dial. sputa, meng. spūten (eng. spout); besläktat med SPOTTA, v.1, o. SPY — Jfr SPJUTRÖD, SPUT, sbst.1—2, SPUTA, sbst.]
(†)
1) om person (l. ss. personligt tänkt väsen) l. om djur: spruta l. spotta l. spy ut (ngt, äv. ngn); äv. med obj. betecknande den l. det som träffas av ngt utspottat, i uttr. som sputa ngn full i ögonen med ngt, spotta på ngn så att hans ögon täpps till av ngt; förr äv.: blåsa ut (rök o. d.). Ormen sputadhe vthur sin mwn watn såsom en ström effter quinnona. Upp. 12: 15 (NT 1526; Bib. 1917: sprutade). Vppå thenne Bönen befalte Gudh Fisken, at han sputade Jonam på Landet. Schroderus Albert. 3—4: 230 (1638). (Filosofen Zenon från Elea) beet sunder sin Tunga, och sputade henne midt vthi Tyrannens ansichte, på thet at han icke skulle twingas til at bekänna något som Tyrannen vthaf honom wetha wille. Sylvius Mornay 653 (1674). Gudinnan blifwer ond, och sputar honom (dvs. en näsvis pojke) full i ögonen med dricka. Rudbeck Atl. 2: 594 (1689). Corporalen .. Rökte Tobak, och sputade Röken på henne. KultHM 3: 80 (i handl. fr. 1706). (Sv.) Sputa. (Fr.) Faire jaillir. Nordforss (1805). Weste FörslSAOB (c. 1817). jfr: ÖoL (1852; med hänv. till spruta). — jfr BE-, UT-SPUTA. — särsk.
a) med avs. på eld l. svavel: spruta l. frusta ut; äv. i överförd anv., om andedräkt (jfr c). (För Gud) war icke omögeligit at .. på nytt skapa grym och obekend diwr, eller the som eeld sputade. Vish. 11: 18 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541; Apokr. 1921: hade frustat ut en eldsprutande andedräkt). En drake, som .. sputade en ström af eld utur sitt förskräckeliga gap. Mörk Ad. 1: 240 (1742). (En flicka) förehöll, at .. (folket i Orivesi) voro af satan fängslade: at helfvetets lågor brunno under deras fötter: at diefvulen skulle sputa eld och svafvel mot deras syn. ELencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 111. jfr ELD-SPUTANDE.
b) i utvidgad anv., abs., om groda: lägga rom. Så snart Fröar om Wåren begynna til at sputa, tagh itt grofft Lijnkläde och twätta thet wäl i Fröasputet. IErici Colerus 1: 174 (c. 1645).
c) i utvidgad anv., med saksubj.: spruta ut (ngt). TRudeen Vitt. 173 (1702; om kanoner, med avs. på projektiler o. eldflammor). Förr (skall) solens warma lius kalt watn frå sigh sputa, / .. Än jagh giör tigh (dvs. Gud) emot. Spegel ÖPar. 55 (1705); möjl. särsk. förb. jfr ELD-SPUTANDE o. ELD-SPUTNING.
d) mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. sputa etter o. d. (på ngn l. ngt), spruta etter osv. (på ngn l. ngt), tala illvilligt l. ondskefullt (om ngn l. ngt). En Momus pilt (dvs. en tadelsjuk) i fyllerij plä sputa / Sitt etter här och der. Achrelius Vitt. 342 (1690). Läter .. (djävulen) then korta tiden, som han ännu hafwer, sputa sin grymhet, såsom en ström effter osz. Münchenberg Scriver Får. 77 (1725). Som han redan börjat sputa sit huggormaetter på samma Protocoll. VDAkt. 1781, nr 421. (Det är) öpet .. för hwar Man, at på personens och Ämbetets bekostnad roa sig, och på dem bägge sputa etter och galla. Därs. 1792, nr 379. jfr ETTER-SPUTANDE.
2) om vätska: spruta (ur l. på ngt). Abraham pederss(on) .. haffuer slagit sin brodher son .. medh En stör i ansichtet, så at blodhen sputate vtur ansichtet och på gersslegården. ÅngermDomb. 5/11 1636, fol. 119.
SPUTA IFRÅN SIG. spruta ut l. ge ifrån sig (ngt); äv. i utvidgad anv. (motsv. sputa 1 c) med saksubj.; äv. bildl. (motsv. sputa 1 d), i uttr. sputa eld ifrån sig, i fråga om att person ger utlopp åt ilska o. d. Berget Vesuvius .. sputade en sådan Låga ifrån sigh, at the näst omliggiande Åkrar och Landskap .. förbrändes. Schroderus Os. 2: 13 (1635). Grubb 618 (1665; bildl.). Deraf (dvs. av trampört) swulna .. (fåren) och sputa en tun illa luchtande wättska ifrån sig. Alströmer Får. 40 (1727). Tå .. (flodhästen) i ilska hugger ihop .. (sina tänder), gnistrar thet theraf, hwadan man fordom trodde at han sputade eld ifrån sig. Orrelius Diurr. 31: 6 (1750). —
SPUTA IN. spruta in (ngt i ngt); anträffat bl. i bild (motsv. sputa 1 d). Åldren .. / Har drucket purpret af min läppar och thät spuutadt / I ögat åter inn. TRudeen Vitt. 227 (1691). —
SPUTA UR SIG. spotta ur sig (ngt); särsk. bildl. (motsv. sputa 1 d), i uttr. sputa etter ur sig, tala illvilligt l. ondskefullt. Hwad etter alt soldaten ur sig sputar; / Som wacht om honom (dvs. den korsfäste Jesus) har. Brenner Pijn. 109 (1727). —
SPUTA UT. spruta l. spotta l. spy (äv.: blåsa) ut (ngt); äv. i utvidgad anv., med saksubj. (motsv. sputa 1 c). När man .. (huggormar) fast håller, spwtha the golt eeter wth ifrå sigh. Forsius Phys. 273 (1611). Styckerna (dvs. kanonerna) sputa uth eld med hefftig dundrande brakan. AWollimhaus Vitt. 16 (1672). Han begynte .. röka och sputa ut röken. Broman HelsB 257 (1741). jfr utsputa.
-ORM. den afrikanska ormen Naja nigricollis Reinhardt (som kan spotta ut sitt gift mot angripare), spottkobra, svarthalsad kobra; jfr spott-orm. Schroderus Comenius 213 (1639).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content