SPÄNGE späŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[sv. dial. spänge; till spänger, pl. av SPÅNG]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (sammansatt) spång (se d. o. 1); äv. bildl. (jfr SPÅNG 1 slutet). Dahlstierna (SVS) 364 (1696). Hwar och een som hafwer ägor i Beckaslöf, framkiöhrer een syll till spänget. VRP 1700, s. 489.
SAOB
