SPÄNGEL späŋ3el2, r. l. m.; best. -n; pl. -glar.
Etymologi
[sv. dial. (Söderm.) spängel, sidostycke i stegliknande fastkilningsanordning för plogkniv; möjl. kontaminationsbildning av SPÅNG (utifrån pl. spänger) o. SKÄNGEL]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skalm, skänkel; äv.: arm (på kors). Nedtill på ena byxbenet, hopfästat med en säkerhetsnål vilkens vita spänglar brutits krokiga, fanns det en lerfläck efter kedjan på cykeln. Lo-Johansson Stat. 1: 258 (1936). NTid 1948, nr 71, s. 2 (på kors). Pojken fick smockor så att glasögonen blev till småbitar att mata höns med, och de måste ta taxi hem för att åtminstone klara spänglarna. Carlsson Hel 200 (1953).
SAOB
