SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1986  
SPÄNGEL späŋ3el2, r. l. m.; best. -n; pl. -glar.
Etymologi
[sv. dial. (Söderm.) spängel, sidostycke i stegliknande fastkilningsanordning för plogkniv; möjl. kontaminationsbildning av SPÅNG (utifrån pl. spänger) o. SKÄNGEL]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skalm, skänkel; äv.: arm (på kors). Nedtill på ena byxbenet, hopfästat med en säkerhetsnål vilkens vita spänglar brutits krokiga, fanns det en lerfläck efter kedjan på cykeln. Lo-Johansson Stat. 1: 258 (1936). NTid 1948, nr 71, s. 2 (på kors). Pojken fick smockor så att glasögonen blev till småbitar att mata höns med, och de måste ta taxi hem för att åtminstone klara spänglarna. Carlsson Hel 200 (1953).
Spoiler title
Spoiler content