[sv. dial. spättig; jfr d. spættet; avledn. av den stam som föreligger i d. spætte, fläck, sannol. i sekundärt avljudsförhållande till SPOTTA, sbst.1, l. av ljudhärmande urspr. — Jfr SPÄTTA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som har l. kännetecknas av (talrika) fläckar (se FLÄCK, sbst.1 1 b, c), fläckig; i fråga om djurs färgteckning äv.: som (i teckningen) har stora oregelbundna fläckar av annan färg än grundfärgen, brokig. Hufwudfärgorna är swart och hwit, med oräkneliga blandningar af grå, spettota, fleckota, flammiga färgor, hwaraf Skärgårds boarne så noga känna Skälarna, särdeles honorna, som eljest en Bonde känner sin boskap på färgen. GbgMag. 1759, s. 118. En Rapphöns hund som är spättig på kroppen, brun i hufwudet och öfra bakdelen, samt har en hwit bläs. NyttGam. 1797, s. 144. Nötkreatur, som äro .. spättiga .. d. v. s. brokiga på kroppen. Sundén AllmogeVg. 22(1903). Wistrand NordMAllmog. 21(1909; om strumpor hörande till gotlandsbondes högtidsdräkt). Det spättiga där framtill (på sångtrasten), som speglat solstänk, irrande i markdunklet i en grandunge. Rosenius SvFågl. 1: 44(1914). De spättiga hjässfjädrarna (på nötskrikan). Därs. 2: 155(1922). (Mindre hackspetten) är spettigt svart och vit. Därs. 367(1924). — jfr RÖD-SPÄTTIG.
SAOB
