SPÖK spø4k, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. spøg, nor. spøk; vbalsbst. till SPÖKA, v.]
1) spökeri (se d. o. 1), trolltyg; äv. (o. numera bl., ngt vard.) allmännare, om förhållandet att ngt är ”som förgjort”, särsk. i uttr. gå spök i ngt, gå ”troll” i ngt, vara som förgjort med ngt. Mon tro styggtyget (dvs. övernaturliga väsen) här skulle drifwa sitt spök? Ekmanson Müller Emm. 1: 30 (1798). Dä börjar gå spök i dä här. Dunås AntSAOB 9/3 1979.
2) motsv. SPÖKA 9: gyckelspel l. skoj l. skämt o. d. Det är den där tokiga serverarn, som har gjort något spök. En sån tokig karl. Blomberg Överg. 136 (1915). (Handelsmannen) har tjuvpojksglimten kvar i ögat, den ostyriga luggen sticker fram under kepsen, han är snar till spök och har släktens legendariska minne och talang att berätta historier. AP 1951, nr 96, s. 5. särsk. i uttr. på spök, förr äv. för spöks skull, på skoj l. skämt. Detta general-commissariat (över Norrl.) som I å kunglig majestäts och rikets vägnar handhafven .. är (ingalunda) för spöks skull, utan på det rikets verk och collegier skulle hafva en pålitlig hand att tillgå i dessa landsändar. Högberg Vred. 2: 20 (1906). Eskilstuna-Kuriren rekommenderar — om på spök eller allvar må vara osagt — som recept mot inflationen ett större krislån. AP 1951, nr 94, s. 2.
Ssg (till 2. Anm. Nedanstående ssg kan äv. hänföras till spöka; jfr äv. spöke): SPÖK-TALA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skämta, gyckla. Högberg Vred. 1: 44 (1906).
SAOB
