SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1986  
SPÖKA spø3ka2, v. -ade, äv. (numera föga br.) spöker spø3ker2, spökte spø3kte2, spökt spø4kt, spökt spø4kt; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPÖKAS -as2, v. dep. -ades -ad2es, äv. (numera föga br.) -es -es2, -tes -tes2, -ts spø4kts (inf. o. pr. pl. -a Frese Pass. 97 (1728) osv. -ja (-ia) Baazius Upp. 76 b (1629), Widekindi KrijgH 33 (1671); dep. -as Swedberg Lefw. 631 (1729) osv. -jas (-ias) Swedberg Schibb. 453 (1716), Schenberg (1739, 1747). — pr. sg. akt. -ar Celsius Ordspr. 11: 575 (c. 1710) osv. -er Marci Und. 23 a (1579), Brenner Dikt. 1: 258 (1713). dep. -as Spegel GW 56 (1685). -es Hiärne Suurbr. 120 (1679). — imper. sg. spök Schultze Ordb. 4749 (c. 1755). spöka Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 192 (1949) osv. — ipf. -ade Schroderus Os. 1: 449 (1635) osv. -te Hamarinus Bielke E 3 a (1647), Larsson i By Jord 233 (1913). dep. -ades Wigström Folkd. 2: 192 (1881) osv. -tes Hesselius Zaletta 38 (1740). — sup. -at Bark Bref 2: 102 (1705) osv. -t LPetri 2Post. 24 a (1555), Schultze Ordb. 4749 (c. 1755). — p. pf. -ad Schultze Ordb. 4750 (c. 1755) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ERI (se avledn.), -NING; jfr SPÖK, sbst.1
Ordformer
(förr äv. spöök-)
Etymologi
[jfr ä. d. spöge (i bet. 1) o. dan. spöge (i bet. 1 o. 2), nor. spöke, nor. dial. spökja (i bet. 1 o. 2); av mlt. spöken (i bet. 1), till spok, spöke (se SPOK). — Jfr SPÖKE]
1) i fråga om vålnads l. andeväsens l. övernaturliga tings uppenbarelse o. d.; dels med personligt subj. (förr äv. refl.), särsk. om avliden person: gå igen l. visa sig som spöke (se d. o. 1), i sht förr äv. om övernaturligt väsen (särsk. djävulen): (på ett skräckinjagande sätt) uppenbara l. visa sig (för ngn); dels opers.: det uppträder spöke(n) l. övernaturligt (övernaturliga) väsen l. det händer (skräckinjagande) övernaturliga ting (härrörande från gengångare l. stående i samband med osonat mord l. osalig död o. d.); äv. med bibegrepp av ljudförnimmelse: under frambringande av oljud l. oväsen gå igen osv.; förr äv. (om djävulen): utöva sina konster l. sin trollkonst; jfr 3. Det spökar på kyrkogården. Slottets hädangångna härskarinna spökade varje natt på slaget tolv. Hwar dieffuulen haffuer vthi så måtto sigh vppenbarat, och spökt för menniskios ögon eller öron, som han offta gör (osv.). LPetri 2Post. 24 a (1555). Så offta .. (styvdottern) är hemma spöker thz svårlighen. Hall KultInt. 9 (i handl. fr. 1630). Iagh meenar (under tillskrivna sankt Bernhard) endels wara vpdichtade aff laate Munkar, endeels och igenom Gudz Tilstädjelse aff Sathans Spökiande på Banen brachte. Schroderus Os. 2: 684 (1635). Såsom then Onda Andan offta spökes och vppenbaras widh Bärgh eller Skogar, som Gasten (osv.). Hiärne Suurbr. 120 (1679). Hwad knäfweln är det för buller i Er kammare, jag tror oden håller på spöka derinne med Lucia. Lindahl Tanckef. 46 (1740). På Isen hwarest han drunknade, spökte sig ofta resor Diäfwulen medelst skocketals swarta hundar, natt och dag. Broman Glys. 3: 906 (1747). I ett torp spökades så illa, att der hvarken var ro natt eller dag. Wigström Folkd. 2: 192 (1881). (I en teaterpjäs) spökade det, en kvast sopade för sig själv, en likkista stötte i golvet (osv.). Kræmer Brantings 17 (1939). Folket i bygden vågar inte gå in (i kvarnen) .. på natten, för de säger att mjölnaren spökar. Martinson VägKlockrike 209 (1948). — särsk.
a) om djurväsen i äldre folktro. Folksägnen omtalar .. på många ställen i vårt land, mythiska djurväsen, eller djur, som enligt folktron gå igen, gå och spöka nattetid. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 341 (1864).
b) om fartyg l. byggnad l. dyl., liktydigt med: det spökar i (fartyg osv.). Folktron sade, att skeppet spökade redan på varfvet. Topelius Vint. III. 2: 150 (1897).
c) (†) i uttr. spöka emot naturen, strida mot naturen, vara övernaturlig. Många aff (grekerna) .. hafwa giordt .. ett större wäsende (av Alexander den stores bedrifter), än som hans Gärningar warit hafwa, och i så måtto infördt, thet som meer hafwer warit en hoop ohörlige och emot Naturen spökande ting. Sylvius Curtius 46 (1682; fr. orig.: prodiges).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (i sht utgående från den eg. bet.: gå igen); dels med jämförelsevis klart bevarad karaktär av oeg. l. bildl. anv. (i sht förr äv.: synas l. röra sig som en spökfigur l. spökfigurer), dels i speciellare anv. (se a—f). När Gud hafwer kallat mina siäl vti sitt ewiga rike, moste med lekamen intet giöras något wesende .. Sehnt moste intet spökas med liket: the moste betiena sig af dagsliuset vtan facklor och blosz. Swedberg Lefw. 631 (1729). Kläderna äro gjorda at bewara menniskan ab externis injuriis. Hodie at spöka med, skräma folk. Linné Diet. 1: 87 (c. 1750); jfr 6. Hemskt i dunklet minnets hamnar spöka. Stagnelius (SVS) 2: 264 (1821). Våren är vintrens gengångare, och spökar ändlöst med frost och snö. Törneros (SVS) 2: 123 (1827). Natten kom, lång, mörk och tyst. Isbjörnar spökade därute. Hedin Pol 2: 545 (1911). Hur länge skulle man behöva tåla att en gengångare från det med blod och eld förgjorda tidevarvet hinsides revolutionen spökade bland dem som i naturens ordning hade övertagit rätten att leva? Johanson Stärbh. 42 (1932, 1946). Där (dvs. i det gamla skolhuset) ”spökar” gångna tider — eller de leva, för att ta ett vackrare uttryck. NärGickSkol. 160 (1934). — särsk.
a) (numera mindre br.) om person eller sak: leva kvar som en relikt (äv. i uttr. spöka kvar); förr äv. (om person) i uttr. spöka i det förflutna, leva (i sina tankar) i det förflutna. De gamla Romares storvärk spöka öfveralt (i Neapel). CAEhrensvärd Brev 1: 27 (1781). Jag spökar i det förflutna, utan framsigt i det tillkommande. JGOxenstierna (1795) hos Lamm Oxenst. 242. Gamla granadörer .. spökade qvar i verlden från Carl XII:s tid. Topelius Fält. 4: 6 (1864). Söderhjelm Prof. 126 (1913: spökade kvar; om lärostol).
b) om företeelse o. d.: på nytt l. om o. om igen l. i fortsättningen l. (på nytt osv. o.) mer l. mindre utan fog l. grund l. berättigande dyka upp l. göra sig påmind l. uppträda l. spela en roll o. d.; jfr c; äv. om avliden (l. icke längre verksam) person: fortsätta att ha inflytande l. utöva påverkan l. dyl. Hr Wulfvenstierna (sade) .. at .. man på alt sätt borde se sig före, så at denna saken (dvs. tronföljdsfrågan) intet spökar efteråt. 2RARP 14: 357 (1743). I kännen alla hur (religions-)svärmeriet börjat att spöka äfven i Edra dalar. Tegnér (WB) 4: 140 (1824). Din nyårsvisa är så vacker. Att jag skrattade en smula åt de ljusa mantelsömmarne, får du förlåta mig. Levertin spökar inte bara hos dig. Bergman (o. Söderberg) KHjalleBo 105 (1892). Föråldrade grundlagseditioner spöka litet hvar stans och föranleda misstag. SD(L) 4/10 1896, s. 1. Av illamående plågas hon ännu rätt ofta, det onda i ögonen spökar också ibland. Eckert-Sylwan Bismarck Brev 168 (1918). En bankbok med 500 kr innestående spökar i den nu riksbekanta proffsaffären i Eskilstuna. DN(A) 8/1 1959, s. 12. Man har svårt att föreställa sig Chrustjev besöka Bonn, i hans ögon centrum för den västtyska ”revanschism” som senast spökade i de kommunistiska högtidstalen i krigsjubileets Warszawa. Därs. 30/7 1964, s. 2. särsk. (mera tillf.) om klädespersedel som död person burit: dyka upp (på annan person). Det hade kunna tänkas, att han råkat ut för en .. olycka, att han ramlat över bord och drunknat, om inte de stövlar han hade vid tillfället några år efter spökat på en annan persons fötter. SkogsarbMinn. 101 (1950).
c) i sådana uttr. som spöka i ngns hjärna l. inom ngn l. för ngn l. ngns tanke l. inbillning, om minnen l. föreställningar l. tankar o. d.: på nytt l. om o. om igen l. (på nytt osv.) mer l. mindre gagnlöst l. fåfängt l. dåraktigt l. omotiverat dyka upp l. finnas i ngns hjärna l. inom ngn l. komma för ngn l. sysselsätta ngns tankar l. inbillning o. d.; jfr b, d. Swärd och blod och eld för mig i drömen spökte. Kolmodin QvSp. 1: 511 (1732). Förtviflad jag tilbaka ser, / Min fordna sällhet för mig spökar / Och mig det värsta såret ger. Creutz Vitt. 64 (1762). För tankan spökade din hamn: / Jag sökte dig i Mirzas famn, / Jag sökte dig i dryckeslagen, / Jag fördes af begärens ström. Lenngren (SVS) 2: 367 (1798). Hvad var det som spökade för hans inbillning? (dvs.) som förfärade el. som fåfängt sysslosatte hans inbillning? Weste FörslSAOB (c. 1817). Det var de gamla historierna, som spökade i hufvudet på mig. Carlén Rosen 181 (1842). Idéen spökade i huvudet på Cavalet hela dagen. Cederschiöld Livstidsf. 28 (1918). Jag hann få svar på nästan alla de spörsmål som spökat i min hjärna. Ancker Haslund Zaj. 17 (1934).
d) (†) opers., i uttr. det spökar i ngns huvud l. hjärna l. i huvudet på ngn, ngn är icke helt tillräknelig l. ”har en skruv lös”; jfr c. Det spökar i hufvudet på honom. Möller (1790). Det spökar i hans hufvud. Weste (1807). Heinrich (1814). Det spökar i hans hjerna. Ahlman (1872). Sundén (1891).
e) (numera mindre br.) liktydigt med: genljuda, eka; äv. (jfr b) om tal l. dyl.: som ett minnesfenomen förnimmas (i ngns öra). Hvarje gång jag hör bjällror sjunga / .. Det spökar prat i mitt vänstra öra / och karnevalen jag tror mig höra, / som käckt från vinröda läppar sprang. Fröding Guit. 64 (1891). Så gick hon nedför den smala trappan, der stegen spökade efteråt. Hallström Purpur 115 (1895). En obehaglig fras spökade i hans öron. Rudbeck Wodehouse 54 (1921).
f) i fråga om att ngn uppehåller sig l. att ngt är beläget ngnstädes.
α) (vard.) om person: gå omkring som ett spöke; i sht med förbleknad innebörd, övergående i bet.: vistas l. uppehålla sig (ngnstädes) utan egentligt skäl l. oväntat l. omotiverat; ”skräpa”, ”drälla” l. dyl. Hon kan wäl gåå spökia i Hwset, rambla medh Munnen och skrambla medh Skinpälszen. Chronander Bel. I 6 a (1649). Aldrig Sophia jag mera vill söka, / Aldrig min fot, ifrån denna här stund / Mer skall i Lakanen spöka. Bellman (BellmS) 1: 258 (1790). (Sv.) Han har gått och spökat hela natten, (fr.) il a rôdé .. toute la nuit. Weste (1807). Jaså, du går också och spökar framför gamla plugget. Siwertz Pagoden 197 (1954). Du sitter ju och sover här i stolen. Och tacka för det, så sent som du var ute och spökade på gatorna igår. Lange StadSov. 50 (1970).
β) (mera tillf.) om ngt sakligt; särsk. (ngt vard.) om byggnad: stå mörk o. spöklik. Visst börjar i luften spöka / Omkring oss af fällda blad, / Men höstliga tecken söka / Ej höfves, då dag är glad. Snoilsky 5: 195 (1888, 1897). Mitt på Upplandsslätten stod en ensam barack och spökade. Höijer Solv. 202 (1954).
g) (†) föra oväsen l. väsnas (likt ett spöke); äv. (jfr f o. 8 a): flänga l. ränna (omkring). Iaga, spöka, löpa kring, båthar offta föga Ting. Riddermarck Alm. 1697, s. 10. (Sv.) Spöka, (fr.) faire du bruit, comme un spectre. Möller (1745). Weste (1807).
3) opers.: inträffa övernaturliga ting med (illa)varslande l. (illa) förebådande innebörd, inträffa varsel l. förebud; äv. med personligt subj.: (till synes) varsla om l. båda ngt (i sht ngt hotfullt l. skrämmande o. d.), vara l. te sig ödesdiger l. illavarslande l. olycksbådande; äv. om kommande, hotfull l. skrämmande händelse o. d.: vara l. te sig förestående l. varsla om sin ankomst o. d. (äv. i det härmed ungefär liktydiga uttr. spöka i ngns fjät; jfr 2); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: kuslig l. illavarslande l. olycksbådande; ngn gg äv. med obj. betecknande vad som förebådas; numera bl. med bevarad anslutning till 1; förr äv. i uttr. spöka före l. förut; jfr 1. Een stierna aff Himmelen fallen, .. haffuer nyckelen til affgrunden, och löser vp Helffuetis röök, ther aff Satan löösz blifuer med sina spökiande gräshoppor. Baazius Upp. 76 b (1629). (Sv.) Dhet måtte något Spökia före om det skal blifwa gott, (lat.) Prodigia in melius vertantur. Verelius 48 (1681). Löp .. in på ädelt folk (dvs. i dina litterära angrepp): / Tyst spökar näpsten i dit fjät. Thorild (SVS) 1: 109 (1784). (Skydrag orsakas inte av virvelvindar.) Det enda som .. de verkeligen ofta .. torde bidraga, är, at likasom spöka förut. VetAH 1785, s. 299. Högberg Vred. 1: 307 (1906; med obj. betecknande skräck). Månen går på himlapellen, / spökande och aningsblek. Alson ÄndlStig 38 (1916). jfr 1. — jfr FÖRE-SPÖKA. — särsk.
a) i uttr. spöka styggt, (i fråga om innebörd l. verkningar) se hotfull l. otäck ut; förr äv. i uttr. spöka fult l. styggt att (osv.), opers.: olycksbådande varsla om att (osv.). Wrangel Räm. 154 (i handl. fr. 1814: styggt). Det .. syntes spöka fult att en svårare dom vore utfästad, genom hvilken .. (två) älskade kamrater skulle bli skiljda vid Gymnasium. ÅbSvUndH 34: 94 (1849). Men snart såg man mera praktiskt / på saken (dvs. ett förmodat attentat), som spökat styggt. Fröding Eftersk. 1: 7 (1888, 1910).
b) i uttr. ngns ve spökar för ögat, ngn ser den fasa som väntar honom l. dyl. Står där äj wakkert nog åm Orpheus hur han söker / Sin Euridice i alla Wärdens Rumm; / Däsz Kiärlek giör at äj däsz Tunga blifwer stumm / För siälfwa Pluto! skiönt däsz We för Ögat spöker. SmDiktLejonk. 30 (1689); jfr 1.
c) i uttr. spöka (förut) för ngt, äv. ngn (jfr a), (till synes) varsla om l. båda att ngt (hotfullt l. skrämmande) skall hända resp. att ngn skall komma o. d. Bark Bref 2: 102 (1705: förut för). Om jag gifwit akt på käring-sagor och trodt wålnar, hamnar och skepnader, .. så hade jag wäl sedt, Högloflige Ständer, at månge ha spökat för Er ankomst. Dalin Arg. 2: 157 (1734, 1754). Det har spökat för mig .. (dvs.) spökerier ha förkunnat min ankomst ell. d. Björkman (1889). Det spökar för en olycka. Cannelin (1921).
4) (vard. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förlöpa l. utvecklas illa l. på ett sätt som kan inge farhågor; komma l. ha kommit i ett besvärligt tillstånd o. d.; se äv. de särsk. förb. SPÖKA AV, TILL. (Kokerskan) hade .. ränt en kniv i tumgreppet och såret hade .. spökat så allvarligt, att det gått bud efter Elsi. Salje DessBröd. 90 (1964).
5) [åtm. delvis utgående från 3; med avs. på b jfr dock äv. dels 2 c, dels 9] (†) sia (om) l. fantisera l. dyl.
a) i uttr. spöka om ngt, (ss. olycksprofet) sia om ngt; äv.: preliminärt l. löst (o. chockerande) prata om l. nämna ngt; tissla om ngt. Det har redan spökats om tvenne drängar, som båda knall och fall måste ur tjensten. Jünger Fritz 4: 16 (1799; klandrat i JournSvL 1799, s. 727). (Bokförläggare) T. spökade om femtio procent (av det resterande boklagrets värde); vill du (dvs. förläggaren i Sv.) bjuda 30 à 33 proc. tycker jag det vara bra nog. JLRuneberg (1859) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 285. Penningkrisen .. tycks ej blifva så farlig som den såg ut och tidningarne spökade om. Dens. (SVS) 9: 393 (1863).
b) fantisera o. d.; dels i uttr. spöka ngt om ngt, dels i uttr. spöka med ngt (dvs. ord) i tanken. Hwem hafwer kunnat medh sina tanckar spöka något therom (dvs. om tidpunkten för världens skapelse) vthi sin hiässa? Sylvius Mornay 441 (1674). Nej, Dygd är ej et diktat ord, / Hvarmed vi blott i tankan spöka. SvMerc. 1764, s. 499.
6) (numera bl. vard.) gå l. vara klädd l. pyntad l. se ut på ett sätt som väcker löje l. pinsam uppmärksamhet; förr äv. allmännare, dels: gå l. vara utklädd l. förklädd (särsk. med innehållsobj. l. liktydigt med: vara klädd (så l. så)), dels (med innehållsobj.): spela (den löjeväckande) rollen som (ngt); jfr 7, 8. (Jungfrurs sed är:) spöka mäd Not-ljker Dräkt på Hufwud, Axlar, og Armar. Warnmark Epigr. L 1 b (1688). Gå intet så där och spöka, (dvs.) gå ej så där förklädd el. underligt klädd. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hon går och spökar i karlkläder. Därs. Nå, jag vill då bli kär! .. / Fastän och kärleken medför besvär, / Skall jag försöka / Fästman att spöka; / Höjd på min klack, / Sucka: ”ack, ack!”. CFDahlgren 1: 68 (1825). Jag har låtit sy henne en vacker bonddrägt i Linköping (till kungabesöket), ty jag vill icke att hon skall gå och spöka bland fröknar och mamseller, hvilka skulle hacka ut henne, för hennes skinns och hennes stånds skuld. Braun Bror 165 (1846). En militär t. ex. känner man igen med detsamma, äfven när han går och spökar civil. Nordenström Gogolj Rev. 110 (1908). Herregud, vad gick karlen och spökade med en arm för? Martinson ArméHor. 140 (1942).
7) (numera bl. vard.) på ett sätt som väcker löje l. pinsam uppmärksamhet klä ut l. pynta (ngn); ofta refl.; särsk. i de särsk. förb. SPÖKA TILL, UT o. ssgrna TILL-, UT-SPÖKA; förr äv. allmännare dels (refl.): förvandla (sig till ngt), dels liktydigt med: vränga (ögonen) ut o. in; jfr 6, 8. Öfwer eget stånd med kläder sig at spöka, / Och icke weta, hur man sig i them skal kröka, / Förutan thet är synd, thet ock en dårskap är. Kolmodin QvSp. 1: 601 (1732). Barnet war så födt (dvs. med fel på ögonen), jag frågade modren, om hon sedt någon så wända älr spöka ögonen, då hon war hafwandes. Linné Skr. 5: 84 (1732). I fordna dagar skal Näcken der vid byen spökat sig til en häst, samt gått och ätit vid stranden. Kalm VgBah. 200 (1746). En har ju löshår, tjockt med smink en ann, / En tredje — hvad den spökar sig förskräckligt. CVAStrandberg 3: 361 (1854); möjl. till 8. DN 18/2 1985, s. 16.
8) (†) (mer l. mindre narraktigt) pråla l. bravera (med ngt lånat l. fåfängligt l. innehållslöst o. d.); äv. dels: göra sig till l. ”skapa sig”, dels (jfr 9): ss. en konstlad gest l. dyl. framträda (med ngt); äv. refl. (se b); jfr 6, 7. Hon (dvs. Potifars hustru) fick en träfli Lust, för Joseph dagli spööka / Medh mången tuszend Miin. Achrelius Jos. B 4 a (1692). Låta andra spöka / Med fåfängt skiämpt och Fiäs. Därs. D 4 b. Lät osz man intet spöka och apa efter Barbarernes och Turkarnes maner. Lagerström Holberg Westph. 67 (1737). Uti toppen orren spökar / Kärleken hans hjerta rör. / Vid hvart ack! hans qval sig ökar, / Kring sig har han tusen mör. CFDahlgren 1: 223 (1826). (Regeringen) är nu bunden, och till den neutralitet, hvarmed hon utan allt behof spökade, drifves hon nu af nödvändigheten. Hellberg Samtida 2: 30 (i handl. fr. 1844). — särsk.
a) på ett sätt som väcker l. görs för att väcka (fåfänglig) uppmärksamhet fara omkring o. d.; jfr 2 f. Nu har Cupido fått rät lust gå kring at spöka, / Han vill nu och på siön sin lycka der försökia. Rosenfeldt Vitt. 206 (1686). På det hon (dvs. lyckan) för sin macht må öfwer alt bli känder, / Då tar hon dem som mäst wid hennes altar röka, / Och har sin ro der af at de i werlden spöka. Brenner Dikt. 1: 167 (1709, 1713).
b) refl. o. ss. dep.: (mer l. mindre överdrivet l. otillbörligt) pråla l. väcka uppseende l. ”skapa sig”. Nu tykkia the (dvs. stjärnforskarna) sig see hur Drakeswantzen krökas / Hur Jungfrun går i Dantz och med sin Prydning spökas. Spegel GW 56 (1685). Mykit hafwa .. (brevskrivarna) welat wisa sin lärdom och myndighet, vti fremmande ord och ordalag .. The spökias så lenge med fremmande ord och seder, tils the få komma vnder fremmande herskap och ok. Swedberg Schibb. 453 (1716). Ej ska' han tro att jag kräfver honom mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig så der! Björlin Elsa 192 (1879).
9) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (retsamt) skämta l. leka l. nojsa; (spefullt) säga (l. göra) ngt bl. på skämt l. utan att mena det, gäckas; äv.: driva sitt gyckelspel (med ngn). (Man) kan .. inth(et) annat besluta, än ath diefuulen speler, spöker och leeker för them som (osv.). Marci Und. 23 a (1579). (På ytan av mycket tunna vattenhinnor som frysts) finnas .. hvarjehanda .. skapnader och figurer, hvar med de äldre mycket spökat under namn af Palingenesie. VetAH 1761, s. 3. Han spökar väl så länge att någon olycka händer .. (dvs.) leker el. gäckas väl så länge att etc. Weste FörslSAOB (c. 1817). Är det feghet, som kyler / din räckta hand? / Ditt spökande löje, / är det förakt det skyler? Ullman Västk. 42 (1903). Pojkarna spöka med jäntorna uppe i halmgolvet. Larsson i By Jord 150 (1913).
Särsk. förb.: SPÖKA AV10 4. (vard. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: på ett (förmodligen) mer l. mindre oönskat l. spektakulärt sätt utvecklas l. avlöpa. Hur det spökar af med Sundsmyran, som torparne .. skola bruka opp, det kan ingen ännu säga. Wetterbergh Penning. 498 (1847). Andra kammarens flertal .. ville, som det hette, åtminstone hålla frågan (om vapenövningar för elever vid statens skogsskolor) öppen tills man finge se huru saken skulle spöka af. SDS 1889, nr 148, s. 2.
SPÖKA FRAM10 4. till 2: likt spöke(n) l. spöklikt skymta l. tona fram. Man bör (vid en förvandling) .. ikke rimligtvis vänta, att det förvandlade föremålet skulle spöka fram i den skepnad, det hadde före sin förvandling. Tullberg SvRättskr. 166 (1862). (Man) bär .. (i Sthms skärgård) än i dag afgjord motvilja mot Estländarne, dessa skuggfigurer, gråa i sig sjelfva, spökande fram i gråa farkoster. Strindberg Skärk. XVIII (1888).
SPÖKA OMKRING10 04.
1) till 1: spökande l. ss. spöke vandra l. fara omkring; äv. bildl. motsv. spöka 2, särsk. 2 b, c. Jag (dvs. V. F. Palmblad) skulle .. ha besparat .. min (översättning av) Kointos den nesan, att sedan han på sin höjd omtalats i 6 till 8 Lärdoms-Historier, nu i Swerige spöka omkring i alla dagpapper. Polyfem III. 1: 3 (1810). En vålnad, som spökar omkring i månskenet. Tegnér (WB) 3: 152 (1817). Bremer Brev 1: 187 (1832; om tankar o. tvivel).
2) till 2, 6: (narraktigt) utklädd l. förklädd vandra omkring. Olyckan som alltid är framme och vanligen spökar omkring i antagna skepnader af kärlek (osv.). Carlén Klein 64 (1838). DN(A) 1930, nr 314, s. 11.
3) (†) till 8 a: på ett sätt som väcker viss uppmärksamhet fara omkring (i världen) l. dyl. Här skal jag gå och wakta Får, tils jag rett lam är worden / .. Jag kunde bli en annan Man; om jag mans fick försöka / Min lycka, och en liten stund omkring i werlden spöka. Hammarberg Herdinn. 4 (1741).
SPÖKA TILL10 4.
1) (vard. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4, refl. i uttr. spöka till sig, utvecklas till l. råka i ett besvärligt l. oönskat tillstånd; krångla till sig. Saken har spökat till sig. Det börjar spöka till sig ordentligt nu.
2) (ngt vard.) till 7 (jfr spöka ut); i sht refl., i uttr. spöka till sig. Men hur har du spökat till dig! En Man som intet tåla wil / at Hustrun hans sig spöker til. Brenner Dikt. 1: 258 (1713). Charles och Adolf spökade hela eftermiddagen till sig i bästa måtto (för en maskerad). MoB 2: 21 (1791). Östergren 8: 291 (1957).
SPÖKA UPP10 4. (mera tillf.) bildl.
a) till 2 f α, liktydigt med: stiga upp (överdrivet) tidigt på morgonen (före gryningen). Öfverstlöjtnanten .. påstod att det var orimligt att spöka upp så tidigt. Carlén Skjutsg. 351 (1841).
b) till 2, om minnesintryck: på nytt l. upprepade ggr dyka upp l. stiga upp i medvetandet. När han fullständigt isolerat sig .. började alla minnen från sommaren att spöka upp. Strindberg Hafsb. 254 (1890).
SPÖKA UT10 4. (numera bl. vard.) till 7: klä (ut) l. pynta (ngn) på ett löjligt l. narraktigt sätt; ge (ngn) en mer l. mindre uppseendeväckande l. narraktig förklädnad, på ett mer l. mindre uppseendeväckande osv. sätt förkläda (ngn); oftast refl., i uttr. spöka ut sig, förr äv. spöka sig ut. (Sv.) Spöka ut en .. (eng.) To disguise, to put on a wizzard. Serenius (1741). Fjollor spöka sig ut; men dygdige kläda sig hofligt. Nicander GSann. 13 (1766). Jag spökade ut mig med .. (en) värja, med en hårpung (osv.) .. och i full skepelse af en tanddoktor presenterade jag mig hos fältmarskalken. GMArmfelt (1797) hos Tegnér Armfelt 2: 337. Han själv hade spökat ut sig i skägg och luva och en röd kolt. Gustaf-Janson KungVank. 145 (1963). Hon spökade ut flickan med band och rosetter. SvHandordb. (1966).
Ssgr, se spök, sbst.1 ssg, o. spöke ssgr.
Avledn.: SPÖKERI104, n. [jfr d. spøgeri, nor. spökeri, mlt. spökeri (lt. spökerie)]
1) till 1: handlingen att spöka l. företeelsen att det spökar, spökande; äv. konkret(are), om utslag av sådan handling osv.; förr äv. liktydigt med: spöke (se d. o. 1) l. spöken; förr äv. om djävulens (utövande av sina) konster l. (sin) trolldomskonst l., allmännare: (utövande av) trolldom l. svartkonst o. d., äv. övergående i bet.: vidskepelse; jfr spökelse 1. (Det) är wisseligha icke annat än dieffwuls spökerij, ath noghra andar låta beswära sich, och bidhia om (osv.). OPetri 2: 251 (1528). Där som .. (bonden) sent om aftonstid fick sig mat, kom till honom ett spökeri och talade med honom och sade sig vara en människa (osv.). NorrlS 1—6: 362 (1604). Hades för retta enn gammall gubbe be(nemb)dt Per signare, huilken .. gick wtij bygden och signade och brukade möket annatt spökerij. VadstÄTb. 405 (1608). The Mirakel, som .. igenom Sathans Spökerij vpkomne äre, them skal man räckna ibland Antichristiske Mirakel. Schroderus Os. 2: 521 (1635). Pelegrims reeser, / Hålla the (dvs. luteraner och kalvinister) för Spökerij. Brasck FörlSon. H 3 b (1645). (Översteprästen Hannas:) Sådant (dvs. Jesu uppståndelse) är ijdelt Spökerij, / Och Diefwulens begabberij. Dens. Apg. A 3 a (1648). Altså war effter (Timur Lenks) .. död wid des Graf så mycket Spökeri .. at ingen der kunde begå sig. Dryselius Måne 73 (1694). Den som aldrig hafwer sedt detta rena (dvs. gudomliga) liuset .. blifwer eij annat warse än mörcker, falskt skien och förgiänglig skugga samt spökerij, som intet beständigt hos sig äga. Ehrenadler Tel. 160 (1723). Såsom särskilda spökerier, utan att någon verklig syn äger rum, betraktas .. ofta ovanliga knäppningar i möbler, väggar o. dyl. SKL 3: 652 (1850). Kyrklund Sol. 61 (1951).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr spöka 2); förr äv.: (vidskepligt) fantasifoster l. uppdiktade ting; jfr 3. The gambla Philosophi så wäl som mångahanda annat folck i Werlden, hafwa sigh om Werldennes Skapelse och begynnelse myckit inbillat, och låtit sina fåfänga tanckar .. vpdichta ther om ett stoort spökerij och allahanda galenskap. Sylvius Mornay 441 (1674). Åt drömmars spökeri ho sig med wiszhet gläder, / Han (osv.). Kolmodin QvSp. 2: 381 (1750). O, hvilken tärande melankoli, / hvad bottenlös och outsäglig smärta, / kan plåga med sitt hemska spökeri / en femtonårig flickas lilla hjerta. Sturzen-Becker 5: 45 (1844, 1862). Gammal död dansmusik, avlidna skrattsalvor och för länge sedan begravda skåltal bedrevo sina spökerier (i den tomma festsalen). Siwertz Låg. 194 (1932). jfr hjärn-spökeri.
3) [eg. specialanv. av 2; jfr dock äv. spöke 2] (†) om anordningar för att skrämma bort fåglar. Duffwor, tättingar och andra foglar förtära en stor deel aff dätt som utsått bliffwer, däremot .. ähr thet säkraste som nu brukas adt skiuta och förföllia them och hängia på åkeren .. döda foglar och annadt spökeri som slamrar och wefftar och skrämer foglarna därifrån. Rosenhane Oec. 85 (1662).
4) gyckel l. gycklande l. förargelseväckande upptåg; skämt (särsk. i uttr. på spökeri, på skämt). Alt missbruuk medh omlöpande i städer och åå landet .. skal afskaffas .. I synnerhet förargerlige spökerij och lopp ifrå och till huus, som sombligestädes öfwes, för Juul. KOF II. 2: 123 (c. 1655). I natt hade wanartige Partisaner spikat up, Commendeurcapitainen Carl Tersmedens Memorial .. på kåken .. Sådant Spökerie hade de (också) för sig, wid början af 1756. års Riksdag. Tilas Ant. 2: 173 (1769). Högberg Vred. 1: 255 (1906: på spökeri).
SPÖKSAM, se spöke avledn.
Spoiler title
Spoiler content