STABBA stab3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(ngt vard.) gå stelbent l. långsamt l. med svårighet (som en gammal person), stappla, stulta; äv. i uttr. gå och stabba (stundom äv. övergående i bildl. anv.: gå o. skräpa l. dyl.); ss. p. pr. äv. i adjektivisk anv. (äv. i överförd anv., om steg o. d.: som kännetecknar stelbent l. långsamt gående l. gående med svårighet). Stabba i sin gång. Tholander Ordl. (1872). Gamla ungkarlar höra till jordens skadedjur. Och sen, hvad vore det för glädje att gå der och stabba ensam? Benedictsson FruM 174 (1887). Tom stabbade över torget och vek in i gränden. Nilsson TreTerm. 451 (1943). Groa kom stabbande med en stäva hett öl. Lindström Österhus 22 (1952). Sivan hörde ett upprört viskande och sen gubbens stabbande steg nerför farstubrons trappsteg. Browallius ParDagg 17 (1957).
Särsk. förb. (ngt vard.): STABBA OMKRING10 04. stabbande gå omkring. Hur han stabbade omkring i mörkret, dråsade han emot rutan och krossade henne. AB 1898, nr 39, s. 3. —
STABBA UT10 4. stabbande gå ut. Gubben blev nervös och stötte käppen i golvet och stabbade ut på backen. Browallius ParDagg 45 (1957).
