SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAMPA klam3pa2, v. -ade; äv. (i bet. 2, bygdemålsfärgat, föga br.) KLAMPAS klam3pas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (Cnattingius 101 (1876, 1894) osv.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(klampa, tr. o. intr. 1804 osv. klampas, dep. 1893)
Etymologi
[sv. dial. klampa, v.; jfr d. klampe, förse med klampar, gå tungt, nor. klampa, eng. clamp, gå tungt; avledn. av KLAMP, sbst.1]
1) gå l. springa tungt (liksom med träben l. träskor) så att det uppstår ett bullrande ljud; äv. i överförd anv., om fötter, skodon, steg, gång, ljud o. d.; äv. opers.; jfr KLAMP, sbst.1 1. Rademine Knigge 2: 145 (1804). (Majorskan väcktes) af oupphörligt fram- och åter-springande och klampande barn i tredje våningen. Knorring Skizz. II. 2: 42 (1845). Hennes träskor klampade tungt mot golfvet. Roos Helgsm. 2: 131 (1896). Efter kom älgen lunkande med klampande steg. Forsslund Djur 201 (1900). Det klampade dovt i trappan. Sjödin StHjärt. 198 (1911). Handlanden Magnusson gick mot dörren, ovigt klampande med sina väldiga platta fötter. Moberg Rosell 48 (1932).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om snö: klumpa sig (under skorna l. fötterna); jfr KLAMP, sbst.1 2.
a) refl. o. dep. Snön klampar sig. Wrangel HbHästv. 404 (1885). Lundell (1893; dep.; angivet ss. förekommande i folkmål). 2NF 25: 1488 (1917; refl.).
b) intr.; utom i förb. KLAMPA I vanl. opers. Fast det var så blitt väder, att det klampade i hästhovarna. Aanrud Ber. 2: 63 (1915).
3) (i fackspr.) uppstapla, sammanpacka, o. i bet. som närmast utgår från denna anv.; jfr KLAMP, sbst.1 3.
a) [jfr motsv. anv. i d.] med avs. på tegel.
α) (i sht förr) i fråga om uppstapling av tegel för bränning i fältugn; se KLAMPARE 1.
β) tätt sammanpacka (råtegel) för lagring l. (i vissa fall) för fördelaktig bränning (i ringugn o. d.).
b) eg.: lägga (virke) i högar; sortera (virke); justera (virke) för sortering (i olika högar). Då de sågade plankorna (och bräderna) utkomma från sågen, ”klampas” och sorteras de, d. v. s. att deras längd och qvalitet bestämmes. Cnattingius 100 (1876, 1894). HbSkogstekn. 180 (1922).
Särsk. förb. (i allm. till 1): KLAMPA AV10 4. (numera mindre br.) klampa i väg. Atterbom Minnest. 2: 89 (1847). —
KLAMPA FRAM10 4. Törneros Bref 1: 80 (1825). På nätterna hördes endast nattväktaren sakta klampa fram bland gatstenarna. Aldén HemUpps. 90 (1927). SvD(A) 1931, nr 18, s. 11. —
KLAMPA I10 4. särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2 b. Väglaget var .. svårt, i det att snön ”klampade i”. SD(L) 1902, nr 99, s. 6. —
KLAMPA IN10 4. Benedictsson Folkl. 91 (1887). Mäster klampade i sakta mak in genom porten i sina trätofflor. Böök Lejon 84 (1935). —
KLAMPA I VÄG10 0 4. Ett par stora sjöstöflar klampade iväg akterut. VFl. 1911, s. 21. SvD(A) 1930, nr 225, s. 6. —
KLAMPA OMKRING10 04. Jag hörde Olle Lund klampa omkring i rummet. Blanche Bild. 4: 38 (1865). —
KLAMPA UT10 4. Karolina klampade ut i förstugan. Alving Bellm. 159 (1907).
Avledn.: KLAMPARE, m. [sv. dial. klampar(e)]
1) (i sht förr, i fackspr.) till 3 a α: person som uppstaplar tegel i ”klamp”. Gundberg Tegel 34 (1860).
2) till 3 b. α) (i fråga om ä. förh.) arbetare som användes vid lastning o. lossning av trälast (o. var bemyndigad att ”vräka” mindrevärdigt virke); jfr BRÄD-VRÄKARE. PH 4: 2778 (1748). BtRStP 1823, 8: 660. MinnGPrästh. 5: 1 (1929), β) vid brädgård l. sågvärk: virkessorterare; särsk.: förman för virkessorterare. NF (1884). Edberg TräB 303 (1929).
Spoiler title
Spoiler content