STALPA stal3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av sv. dial. stolpa (uttalat med ö-haltigt a-ljud hos rotvokalen) gå sakta o. stötigt o. d. (se STOLPA). — Jfr STALPIG, adj.2]
(i sht i vissa trakter, tillf.) gå tungt l. mödosamt l. klumpigt o. d. Tanken på Adel, huttrande i morgonkylan, stalpande i drivorna .. tycktes göra (honom) .. belåten. Spong Näv. 6 (1942). Med Albertin i gullstol emellan sig kom (de) stalpande upp genom den ankeldjupa snön. Dens. Tavl. 375 (1946).
