SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1986  
STALSTEN, pl. -ar.
Etymologi
[av t. stahlstein, av STÅL o. STEN]
(†) järnspat, siderit; jfr stål-sten. Stalstenar och Järnochror äga i förkalkadt lynne, ingen sammanbindande kraft. VetAH 1787, s. 99. Stalsten, Phlintz eller Hvit Järnmalm, består av järn, ofta öfver 40 procent, mineraliseradt med kalk och brunsten. Garney Masmäst. 180 (1791).
Spoiler title
Spoiler content