STAMP stam4p, sbst.4, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr (det möjl. från sv. lånade) d. stamp; möjl. eg. skämtsam anv. av STAMP, sbst.1 2 e, med anspelning på att vad som underkastas behandling l. bearbetning vid en pantlåneinrättning liksom vid en myntstamp förvandlas till klingande mynt; möjl. dock i stället en bildl. (l. måhända ursprungligen eufemistisk) anv. av STAMP, sbst.1 2 d, anspelande på att panten vid sådana lån ofta utgjordes av klädesplagg. — Jfr STAMPA, v.1]
(vard.) i sht i sg. best.: pantlåneinrättning, pantbank; jfr ASSISTANS-KONTOR. Sätta l. lämna ngt på stampen. Gå på l. till (farbror på) stampen med ngt. SöndN 1862, nr 8, s. 3. Sjöstöflar och några andra grejor skulle jag säkert icke mer komma att använda. Jag plockade därför dessa i en säck och knogade till närmaste stamp. Bergdahl Antip. 148 (1906). Jag går i värsta fall på stampen med den onyttiga gipshästen, som bara står där och samlar damm. Aronson SlumpMyndl. 172 (1922). Alla våra fina saker gick till stampen, varenda en, den ena efter den andra. Hök MajGrann. 152 (1929). Malmberg StyckVäg 85 (1950).
Avledn.: STAMPIS, r. l. m. [med avs. på bildning jfr godis] (vard.) pantlåneinrättning, pantbank. Vid den tid, då skalden löser ut sin skinnpels från ”stampis”. SöndN 1883, s. 104.
