STANK, sbst.2, n.
Etymologi
[fsv. stank, om regn l. skur av pilar, äv. i afstank, avstött fint stenflis, framstank, spelt, de korn som vid sädens kastning falla längst ut; sv. dial. stank, stänk; till o-stadiet av roten i STINKA, v. — Jfr STANK, sbst.1]
(†) stänk; anträffat bl. i speciellare l. bildl. anv.
a) om sammanfattningen av de utsprittande fina kornen från silver på finertesten vid hastig avkylning l. från rostad koppar som begjutes med kallt vatten, stänk (av silver l. koppar). (Som råmaterial vid silversmältning omtalas) Stanck. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1567—68). — jfr FIN-, KOPPAR-, SILVER-STANK.
b) bildl.: yttersta (obetydliga) utflöde (av ngt) l. dyl. Kan hända (äro lapparna) et stanck eller utskott af thet Ebraiska folket. Broman Glys. 3: 236 (c. 1733).
c) om glest l. glesa fiskstim. Fast än Braxen wisat sig .. på åtskillige ställen uti nästföregående Månad, kom ljkwäl efter någorl. gaml. wanan et stank at hålla sin lek på wanliga ställen. Broman Glys. 1: 399 (1725).
Ssg (till a; †): STANK- l. STANKA-SILVER. (stank- 1570. stanka- 1543. stanke- 1552 (: stanckte- sannol. felaktigt för stancke-)) silver utgörande stänk. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1543). Granström SalaGruv. 436 (i handl. fr. 1572).
SAOB
