STANNIT stani4t, r. l. m.; best. -en; pl. (om olika slag) -er.
Etymologi
[jfr t. stannit, eng. o. fr. stannite; till lat. stannum, tenn (se STANNIOL), medelst den i kemiska namn o. namn på mineral vanliga ändelsen -it]
1) kem. salt av tvåvärt tenn; jfr STANNAT. Stanniterna .. uplösas af salpetersyra, då hon deremot ur stannaterna uptager endast basen med lemning af tennets högsta oxidationsgrad. VetAH 1813, s. 51. Därs. 56.
2) miner. om ett (i sht i Cornwall) brutet mineral med hög halt av tenn o. koppar, använt ss. tennmalm (o. kopparmalm); äv. om tennkis, stannin. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 184. Ekbohrn (1936; om tennkis).
