SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1986  
STARRIG, adj.3; adv. -T.
Ordformer
(star- 1638. starr- 1640c. 1755)
Etymologi
[av t. starrig, av mht. starric, till starren, vara stel (se STARRA)]
(†) styv l. stel; äv. bildl.: styvsint l. halsstarrig. Henness stariga och oskeliga fadher. HSH 19: 381 (1638). Then kölden som kommer medh hwar fierde dags skälfwa, och gör en starrig. Linc. (1640; under rigor). Schultze Ordb. 4973 (c. 1755; ss. adv.). — jfr HALS-STARRIG.
Avledn. (†): STARRIGHET, r. l. f. [jfr t. starrigkeit] stelhet, styvhet. Schultze Ordb. 4973 (c. 1755). Hindren för inverknings-smidighet (hos en häst) kallas stelhet och starrighet. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836).
Spoiler title