publicerad: 1986
STARRA (numera bl. ss. ssgsförled star3~), v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(star- (stahr-) i ssgr 1640 (: starsee)—1681 (: Starblija). starr- 1620 (: starrachtighe, pl.)—1781. starr- i ssgr 1816 (: starrbliga) osv.)
Etymologi
[av t. starren (av mht. starren), motsv. mlt. starren, (m)nl. starren, vara l. bli stel l. styv o. d., se med stel blick, stirra; nära besläktat med (bet.: stirra o. d. sannol. övertagen från) det v. som föreligger i t. staren, stirra, av mht. starn, av fht. starēn, motsv. sv. dial. stara, fvn. stara, mlt. staren, feng. starian (eng. stare), alla med bet.: stirra, nor. dial. stara, gå styvt o. tungt; till den rot (med bet.: (vara) styv) som äv. föreligger i got. andstaurnan, knota, fht. stornēn, bli förskräckt l. bedövad, storrēn, resa sig l. sticka upp, t. störrisch, halsstarrig, lat. consternare, göra bestört (se KONSTERNERA), gr. στερεός, styv, hård (se STEREO-), o. STARK. — Jfr STARR, sbst.1—2, 4, STARR, adj., STARRIG, adj.3]
(† utom ss. förled i ssgr)
1) bli stel l. styv, stelna l. styvna. O, hwad för starrande iag ögonskeenlig / Förnimmer meer och meer i mina leder! Hiärne (SvNatL) 223 (1665). Starra och stelna för skräck. Dens. 2Anl. 256 (1706).
Anm. till 1. Det i nedan anförda språkprov förekommande halsstarra, göra halsstarrig, torde vara retrograd bildning till HALSSTARRIG. Någre .. Huilche .. wåre förförde vndersåter .. styrckte och halstarredhe. G1R 17: 616 (1545).
2) om ögon: blicka stelt, stirra (äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.); äv. i uttr. starra på ngn l. ngt, om person l. öga: med stel blick se på ngn l. ngt, stirra på ngn l. ngt; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. i överförd anv., om ngns uppsyn): som kännetecknas av stirrande ögon; äv. bildl.: häpna, bli konsternerad. Gallius AÅkeson C 3 b (1643; i p. pr., om ögon). Edre ögon woro dunckle, starrade i hufwudet. Bliberg Acerra 530 (1737). Han .. / .. sågs liksom en bild af Parisk marmor stå / Och den han älskade allena starra på. Browallius Holbg 112 (1744). Idkeligt starrande på de fina minut-strecken. VetAH 1750, s. 56. Starra .. (dvs.) Häpna. Schultze Ordb. 4973 (c. 1755). VeckoskrLäk. 1: 20 (1781; i p. pr., om uppsyn). — jfr SOL-MOT-STARRANDE.
Särsk. förb. (†): STARRA UT.
2) till 3: stelt sträcka ut l. spärra ut (ngt). När .. (simpan) på nätet fasnad, starrar ut hufwudet, alla fenorna och stiärten. Broman Glys. 3: 666 (c. 1740).
Ssgr (till 2. Anm. Nedanstående ssgr kan äv. hänföras till starr, adj.; jfr starr, adj. ssgr): STARR-BLIGA. (vard.) ”bliga” l. ”glo” med stirrande ögon, stirra (äv. i uttr. starrbliga över ngt, stirra (av förvåning) över ngt); äv. bildl. Verelius 242 (1681: Starblija). SvLitTidn. 1816, sp. 41 (: öfwer). Klerk .. (satt) lutad över tidningen, starrbligande på notisen om attentatet. Nilsson HistFärs 48 (1940). Den fara det ligger i ett alltför envist starrbligande på det egna. Fornv. 1953, s. 2. —
-SE. (†) se på (ngn l. ngt) med stelt stirrande ögon; äv. i uttr. starrse ngn i ögonen, stirra ngn in i ögonen. Linc. (1640; under contueor). Som een uhrsinnig begynte (han) stå att stahr see mig i ögonen. VDAkt. 1677, nr 73.
Spoiler title
Spoiler content