SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STEL ste4l, adj.2 -are. adv. -T.
Ordformer
(stel (steel, stehl) 16851946. stiel c. 1652 (: stiellt, adv.). stiäl 1658, 1668 (: stiält, adv.))
Etymologi
[sannol. med anslutning till STEL, adj.1 (ytterst) av lt. l. mlt. steil (av fsax. stehil) l. t. steil (av mht. steigel, av fht. steigal), motsv. mnl. steil (nl. steil), samtliga: brant, skrovlig, otillgänglig, äv. om person: rank, trotsig, stolt, högfärdig, knarrig o. d.; avledn. av STIGA, v.3; jfr (ä.) d. steil, brant, trotsig, bitter, absolut (om motsatser o. d., av mlt. steil (se ovan))]
(numera bl. i vitter stil, mindre br.) starkt stigande l. sluttande l. lodrätt stigande l. stupande, brant; som har brant sida l. branta sidor; kal o. brant; äv. (jfr STEL, adj.1): (kal o.) sträv l. skrovlig; äv. ss. adv. Resiga Berg, Stela Klinter, Klipporna bratte. Spegel GW 20 (1685). Stela berget i dess kala höjd. Thorild (SVS) 1: 182 (c. 1790). (Sv.) Stela klippor, (fr.) d'âpres rochers. Weste (1807). Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa ute i hafvet. Runeberg (SVS) 7: 7 (1832). Stel .. (dvs.) Kal och brant. Dalin (1854). En för sina stela och djerft formade klippspetsar bekant klint, kallad Hallevara. Holmström Skån. 7 (1865). Ett stelt uppstigande berg. Rydberg 9: 343 (1894). Vilka härskrin ha icke dessa stela klippväggar återkastat när striden stod som hetast. Schoultz Ut 12 (1931). Östergren (1946). — särsk.
a) i uttr. som lodrätt stel, lodrätt stupande. Sturzen-Becker 6: 157 (1868; om hällar).
b) (numera knappast br.) om mur: lodrätt stigande l. stupande, lodrät; äv. om bergvägg o. d., i uttr. stel som en mur l. vägg, lodrätt stigande l. stupande som en mur l. vägg. En trängsel Långsten kallad, hvarest en ganska lång sträckning af höga berg, stela som en vägg, voro på den ena sidan. HA 7: 108 (c. 1720). När man wid siösidan will beskåda detta berget (dvs. Omberg), börjar man wid det senare bråttet, farandes längst wid kusten derest man nästan uppå hela den norra sidan befinner bärget stiga up uthur siön så steelt som en mur. Tiselius Vätter 1: 23 (1723). De kala, stela murarne. Hahr ArkitH 202 (1902).
c) om väg l. stig: som stiger brant l. går brant nedåt, brant; äv. ss. adv.; särsk. bildl., i fråga om levnad. Min väg .. / Bär alt opföre stiält. Stiernhielm Herc. 311 (c. 1652, 1668). På så stela Wägar (dvs. upp mot himlavalvet) / Haar han (dvs. Pegasus) wäl snafwat tjdt. Spegel GW 86 (1685). Han uppå Lancelots och Tristans stela stig / Rätt ärofullt gått fram. Stiernstolpe Wieland Ob. 18 (1816; t. orig.: rauher Bahn). Du måste lämna hästen här, du kommer icke upp. Vägen är stel och stenig. Schoultz Ut 8 (1931).
Spoiler title
Spoiler content