SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STEL ste4l, adj.1, förr äv. STÄL l. STJEL l. STJÄL, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(schöl 1895. skiäl c. 1730. steel (-ehl) c. 16351763. stel 1640 osv. stert, n. sg. 1681. stiäl 16421731. stjel 1749. stäl 1748)
Etymologi
[fsv. stirder, styrdher, sv. dial. stel, s(t)jel, s(t)jäl, stäl, sjöl; motsv. ä. d. stir, ovillig, fvn. stirðr (nor. dial. styrd, störd, stöl (med tjockt l), stör, steer, st(j)eel (med tjockt l), s(t)jur); liksom fvn. storð, ungskog l. sly l. stängel l. gräs, dentalutvidgning av den rot som föreligger i gr. στερεός, stel, fast, hård (se STEREO-), o. STARRA; med avs. på utvecklingen -rd till -l jfr FJOL, adv., GÅRD, sbst.1, SKOL, sbst.1, SVÅL m. fl.; med avseende på de sekundära diftongformerna hos ordet i sv. dial. jfr Kock SvLjudh. 1: 187 (1906) o. Hesselman i o. y 208, 217 (1910). — Jfr STEL, adj.2]
1) om vätska l. i flytande form (gm upphettning o. smältning) försatt fast ämne, i samband med avsvalning l. avkylning l. torkning l. koagulering: som befinner sig i ett tillstånd mellan flytande o. fast form, särsk.: som är (ytterst) tjock- l. trögflytande l. mer l. mindre fast l. hård (om vätska äv. utan tanke på temperaturnedsättning); äv. om fast massa l. kropp: som (särsk. på grund av att i massan osv. ursprungligen befintlig vätska tätnat l. frusit l. avdunstat o. d.) är (mer l. mindre) osmidig l. oböjlig l. orörlig l. svår l. omöjlig att anpassa (efter ngn l. ngt) l. plastiskt forma o. d. (om fast kropp särsk. liktydigt med: styv); stundom äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: hård (se d. o. 1), dels (numera bl. i vitter stil) i bet.: (stel (i ovan angiven bet.) l. hård o.) kall. En stel massa. Den här leran är alldeles för stel att arbeta med. En värmekabel är tämligen stel. Blodet på golvet var redan stelt. Schroderus Dict. 164 (c. 1635). När thet (dvs. den sjudna honungen) är stiält blifwet, så gnugga thet emillan Fingerne. Palmchron SundhSp. 296 (1642). När det så länge kokat som föreskrifwit är, slås (buljongen) .. uti et Porcellains fat at blifwa stehl. Warg 8 (1755). När flottet kallnar och blifwer stelt. Sahlstedt (1773). Alla tåg och linor på skeppet voro stela af frost. Weste FörslSAOB (c. 1817). Blef ej tårn, som föll så het från kinden, / Stel igenom stoftet till den kalla, / Tysta slumrarn ledd! Runeberg (SVS) 2: 98 (1827). Den gudasände (dvs. kungasonen som räddats ur havet) vårdas af sin moder der (dvs. i kojan), / Att snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts, / I kraft och fägring träda vapensmyckad fram. Därs. 6: 225 (1863). (När mannen, som fallit i en vak, gick till sitt hem) fröso de våta kläderna och blefvo stela som horn. VL 25/2 1901, s. 2. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg, i vitter stil) om vatten, liktydigt med: frusen till is l. snö(kristaller). Rijmfrost är en frussin Dagg: Dropijs är en steelan Droppa. Schroderus Comenius 53 (1639; t. texten: ein gefrorner (gestandener) Wassertropff). När himmlens steela dropp som sölf på marken faller, / Blijr (osv.). Holmström Vitt. 195 (c. 1700). Til Brandsö Sverges Här, på hafvets stela våg, / Ur syn af fasta land har sträkt et börjadt Tåg. Gyllenborg Bält 29 (1785). I purpurfjäril larfven sig förbyter, / Och stela vågen mellan säfven flyter. Stagnelius (SVS) 2: 309 (1821). Vidare nämnes (hos Plinius d. ä.) ön Skandia .. och Nerigon .. samt längst upp vid det ”stela hafvet” Thule. Holmberg Nordb. 78 (1852; lat. orig.: mare concretum).
b) (†) om tårta o. d., antingen med tanke på att glasyren blivit l. gjorts stel l. att kakan genom hård gräddning fått en skorpa o. blivit knaprig. Sicken Tårta, bränd och stel, / Strödd med socker och canel, / Med bruneller, / Carameller, / Och Ansjovis til en del. Bellman (BellmS) 1: 166 (c. 1773, 1790).
c) om jord(en) l. mark o. dyl. l. viss del därav, i fråga om att vara frusen (o. kall) o. stel l. hård, mer l. mindre liktydigt med: hårdfrusen; äv. i mer l. mindre bildl. anv. En deel aff jorden bran så heet aff torcka, en deel åter war heel steel aff ohörlig kiöld. Rudbeck Atl. 2: 155 (1689). Tvenne (zoner) svänga sig längst från denna (dvs. den heta zonen) till höger och venster, / Stele af dunkel is och af skurars mörker betäckte. Adlerbeth Buc. 61 (1807). Du (dvs. G. III) sådde snillets frö, och fostrade till lif, / I Nordens stela mark, dess Söderländska planta — / Som blef ett skuggrikt träd, och snart en lagerlund, / Ur hvilkens helga frid ett tempel stod i dagen. Wallin (SVS) 1: 323 (1808). Markerna ligga frostigt stela. Östergren (1946).
d) om (den i samband med jordens avsvalnande bildade) jordskorpan l. viss yttre zon därav, i fråga om att vara stel l. fast l. hård (i motsats till jordens flytande inre). Sörlin JoL 14 (1925; om yttre zon). När landisen smälte bort .. började (landet) stiga. På grund av att jordskorpan är så pass stel skedde det dock inte genast, utan först så småningom. Selander LevLandsk. 43 (1955).
e) om (föremål, i sht klädesplagg av) tyg l. plast o. d. (jfr 8 d), i fråga om att (till kvaliteten l. på grund av viss behandling o. d. vara tät l. fast l. hård o. därför) sakna mjukt l. smidigt fall l. inte alls l. blott i ringa mån vara följsam l. formbar (särsk. efter kropp l. kroppsdel); stundom äv. enbart med tanke på tätheten osv. (särsk. liktydigt med: hård); om klädesplagg (särsk. skjorta) äv. i fråga om att ha viss stadga l. vara osmidig till följd av i plagget ansamlad (o. intorkad) svett l. smuts; äv. i fråga om avbildning av dylikt tyg osv. resp. dylikt föremål. Plastregnkappor kan vara mycket stela och obehagliga att ha på sig. KlädkamRSthm 1667, s. 414. Du Bonde och Kåhlare, du .. Hammarsmed, Helgedagen instundar, .. ach! hur fägen och glad är du, at du får afskölja dit sot, söhl, sura och salta arbetsswett, bortkasta din stela skiorta .. och sedan sitta munter, snygger och glad med de andra. Westbeck Lohman 46 (1759). Vid mannens venstra sida (på gravstenen) är en qvinna afbildad i stel drägt med korslagda händer. 2VittAH 21: 210 (1853, 1857); jfr 8 d. Alla .. kanter .. böra vikas smalt och kantas med ett sidenband, emedan det stela kamgarnstyget lätt rispar sig. Freja 1874, s. 126. Varulex. Beklädn. 135 (1945; om tyg).
f) (numera knappast br.) metall. om (föremål av) metall (i sht järn): som (gm att ha en tät struktur l. vara blandad med ngt) bjuder (mer l. mindre) kraftigt motstånd mot plastisk (om)-formning (utsmidning l. böjning o. d.); särsk. i förb. med prep.-adverbial inlett med emot, betecknande den slags plastiska (om)formning (l. det medel varigm den åstadkommes) som föremålet resp. metallen i fråga gör motstånd mot. (Brännstålet) War nu, som förut, nog starkt och stelt emot böjning. Rinman JärnH 197 (1782). Styft och Starkt Järn .. Kallas af Smederne Seghårdt Järn och är Stelt, utan att wara Stålblandadt. Därs. 339. Det skadar .. för ingen del, om .. (stångjärn av hård beskaffenhet) vid syningen befinnes stelt emot hammaren. Åkerman Stångj. 151 (1839). Man finner .. att W och + (de båda varmblästersmidda profven) varit märkeligt stelare, ojemnare och mindre sträckbara än V och O, som tillverkats med kall bläster i härden. JernkA 1845, 2: 173.
g) (nu bl. mera tillf.) om konstnärligt material l. ämne, i fråga om att (på grund av sin beskaffenhet) vara svår att forma (o. ge konstnärligt liv). I sanning har (stenmästaren Adam) Krafft här, i värdig täflan med sin vän Vischer (som arbetade i metall), tillvägabragt nästan mer än det möjliga för att ur sitt stelare, ovilligare ämne (dvs. sandsten) utbilda samma .. poetiska lif. Atterbom Minn. 233 (1817).
h) om växt(del): som är (rak l. spretande o.) mer l. mindre oböjlig l. orörlig l. osmidig (särsk. inför vindens påverkan); äv. i överförd anv., om utseende hos sådan växt(del). Se här den Askréiska Sångarens pipa, / .. med hvilken han fordom förmådde / Stela orner från fjällarnes rygg nedflytta i dälden! Adlerbeth Buc. 33 (1807; lat. orig.: rigidas). Man (har) swårt at gissa .. om .. (Virgilius) haft afseende blott på låga smidiga Buskar, i jämförelse med de höga, branta och stela Cypreszer. Retzius FlVirg. 108 (1809); jfr 8. (I trädgården) funnos nu (dvs. under vintern) inga löf och inga fåglar — blott svartgråa, nakna, tysta och stela qvistar på träd och buskar. Almqvist AMay 24 (1838). Omvändt äggrunda, fint taggsågade blad .. bilda (berberis-)buskens tämligen stela löfverk. NF 2: 251 (1877). Genom de vanligen uppåtriktade, styfva grenarna och den mörka, tunga grönskan får .. (cypressen) ett egendomligt, stelt och dystert utseende. 2NF 5: 963 (1906); jfr 8. Hundratals dyrbara damhattar liknade en rabatt av mångfärgade praktblommor på höga och stela stänglar. Siwertz Varuh. 12 (1926).
i) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i överförd anv., om härdgång: vid vilken tackjärnet (till följd av trög smältning) förhåller sig stelt (o. därmed osmidigt) längre än vanligt (o. därför ss. resultat ger ett ojämnt o. slaggigt järn), rågående; jfr k. Den hvita, tjockflytande härdslaggen .. åtföljer ett alltför hårdsatt tackjern och gifver med en ”stel” och besvärlig härdgång anledning till ett öfverhöfvan mjukt och slaggfullt jern. JernkA 1869, s. 279.
j) (i vitter stil) i överförd anv., om vinter l. vinterkyla o. d., med tanke på den därav föranledda (frusenheten o.) stelheten i naturen (jfr a, c); äv. om vintertid härskande dvala o. d., betecknande denna ss. förbunden med orörlighet l. passivitet. Adlerbeth HorOd. 13 (1817; om vinter). Stela vinterfrosten slutit / Åarnes flyktiga våg i bojor. Därs. 19. Glömska af de långa vintrars tvång / Och deras stumma mörker, stela dvala. Börjesson E14 27 (1846).
k) (i fackspr., särsk. fys. o. kem.) i utvidgad anv., om ämne: som befinner sig i ett (osmält o.) fast tillstånd. Då kalit var + 20° varmt, höll det sig stelt .. Höll jag det vid + 40°, så var det i en grötig fluss .. Davy's kalimetall smälte redan vid + 10°; jag borde således då hafva fått den flytande. Berzelius Brev 9: 26 (1808).
l) om djur- l. människokropp l. kroppsdel, i vissa anv.; jfr 2, 3.
α) om (del av) människas l. djurs döda kropp: vars kroppsvävnader, speciellt muskler, stelnat o. fixerats i visst läge (på grund av kemiska processer efter dödens inträdande) o. därför inte (utan tillgripande av våld) går att böja l. röra; stundom äv. om levande varelse (i sht människa) med tanke på dennas efter dödens inträdande stela (i ovan angiven bet.) kropp; äv. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i vitter stil) övergående i bet.: död (se DÖD, adj. 1); äv. bildl.; förr äv. oeg., om djur: som befinner sig i (dödslik) dvala (se DVALA, sbst. 4), ”död”. Den stela Swalan som i Floden haft sin graf, / I Luftens öpna widd nu swäfwar till och af. Frese VerldslD 173 (1726). Hon bad (sina barn) .. at de wille komma ihog desze deras på dödssängen liggande Moders ord, när hon låge kall och stehl i grafwen. Lagerström Bunyan 3: 207 (1744). (Sv.) Den döde har blifwit stel, (lat.) Riguit defunctus. Sahlstedt (1773). Ha' dom supe' ihjäl sej? — Ä' dom schöl (döda) bägge? Molin SSkr. 110 (1895). (Till avskrädesplatsen) kördes .. hela hästkroppar .. Nu lågo de .. med fyra långa stela ben sträckta uppåt. Hallström Händ. 30 (1927). Den rätta snön som låg kompakt i diket / var den som dränkte i en måttlös väta / en död provins och kom det stela liket / att upplöst svälla. Gullberg Terzin. 10 (1958; bildl.). jfr DÖDS-, LIK-STEL. — särsk. i vissa uttr.
α') [jfr uttr. (den) bleka döden] (numera bl. i vitter l. högre stil) (den) stela döden, i överförd anv., om döden (som gör kropp stel); särsk. personifierat. Utöfver alt sin arm den stela döden sträcker. LBÄ 7—8: 14 (1797).
β') [jfr uttr. död för ngt (se DÖD, adj. 7 e o. STEL, adj.1 7)] (numera bl. i vitter stil, föga br.) stel för ngt, övergående i oeg. l. bildl. bet.: (död o.) fullständigt oemottaglig l. okänslig för ngt (kroppslig l. själslig smärta o. d.). O son, din moders bittra sorg, Eurysakes, / O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu / Ett lik på hafvets böljor, eller multnade / För lifvets plågor stel på någon okänd strand! Runeberg (SVS) 6: 134 (1863).
β) i fråga om förfrysning l. nedkylning till stelhet (se särsk. ssgn STEL-FRYSA a). Han hade ingen känsel i örat och det kändes stelt och hårt när han tog i det.
γ) (tillf.) i fråga om diktad förvandling av person till livlöst föremål. (Apollo om Daphnes förvandling till lagerträd:) Hon lykta nu sin Bön mäd dät hon lykta andas, / Däss Silkes-lena kråpp, blef steler mer än mer. LejonkDr. 156 (1688).
m) [möjl. eg. specialanv. av STEL, adj.2] (†) i utvidgad anv., om knytnäve: hård. Då Wilhem .. såg sin Tuktomästarinna i en sådan klämma, emellan de bägge Morerne, at han aldeles intet behöfde frukta för hennes stela knytnäfvar, så (osv.). Eurén Kotzebue Orth. 3: 24 (1794).
n) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr c, l α β', m); i sht med starkare l. svagare bibet. av 8. Död låg Naturen för mit öga, / Djupt låg hon för min känsla död — / Kom så en flägt ifrån det höga, / Och ljus och lif i verlden böd. / Och ljuset kom, och lifvet tändes, / En själ i stela massan flöt; / Alt tog et anletsdrag som kändes, / En röst som til mit hjerta bröt. Kellgren (SVS) 2: 303 (1790); jfr δ.
α) i fråga om språk: som blott med (stor) svårighet l. inte alls (l. inte i någon större utsträckning) låter forma sig (för uttryckande av abstrakta l. subtila l. nya begrepp) o. som saknar smidighet l. behag; äv. närmande sig l. övergående i bet.: tung(flytande), klumpig, otymplig; jfr 8 h. Ett så stelt och torftigt språk (som fornsvenskan) var naturligtvis föga skickligt att uttrycka alla de nya, mest öfversinnliga begrepp, som Christendomen införde i Norden. Broocman SvSpr. 81 (1810). (I Voltaires tragedier är) dialogen stel af de hopade sofismerna. Polyfem V. 10: 1 (1812). Författaren har .. icke förmått ge en levande bild av varken den tropiska naturen eller dess mänskliga invånare, beroende på den oftast stela, otympliga eller helt felaktiga språkformen. NordT 1932, s. 308.
β) i fråga om visuellt intryck. — särsk.
α') om (detalj o. d. i) målning l. teckning l. plastisk bild l. skrifttecken o. d. (jfr 8 f), i fråga om att sakna mjukhet i linjer l. färger l. mjuka kontraster l. smidiga l. förmedlande övergångar l. nyansrikedom, hård (se d. o. 3 a γ) (äv. närmande sig l. övergående i allmännare bet.: klumpig, otymplig, ograciös); äv. i överförd anv., om målares l. tecknares l. bildhuggares o. dyl. l. skrivares o. d. maner l. sätt att forma l. dana l. om målares pensel (se d. o. 1 b) o. dyl. l. drag o. d. (hos målare osv. l. i målning osv.): som tar sig uttryck i l. frambringar o. d. stela (i ovan angiven bet.) (detaljer o. d. i) målningar osv.; jfr 8 f. (Konstnärens) smutsiga och grönaktiga kolorit, förenad med hans stela, förwirrade teckning och hans osmakliga gruppering, tjenar förträffligen att framställa ett helt och hållet miszlyckadt helt. Polyfem IV. 4: 1 (1811). Den teckningen är altför stel. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Beträffande skrivstil) har man gått en medelväg emellan den Engelska stilen, som anses för obestämd, och den Fransyska, som anses för mycket stel. BerRevElLärov. 1832, s. 35. (Sv.) Denna målare har ett stelt manér, (t.) dieser Maler hat eine harte Manier; (fr.) ce peintre a le pinceau dur; (eng.) this painter has a stiff, rough way of painting, of drawing. ÖoL (1852). De båda fruntimren betraktade bokens .. (nytillskrivna) innehåll — stora, stela bokstäfver, präntade liksom med udden af ett svärd. Topelius Fält. 3: 284 (1858). I hans smidiga pänsel har ett stelt drag insmugit sig. GHT 1896, nr 108 B, s. 1; jfr 8 f.
β') i fråga om ngts sträckning l. sätt att vara placerat o. d.: (linje)rak l. symmetrisk på ett monotont l. petigt sätt o. d.; jfr 8 e. De stelt uppradade husen stå utmed de raka breda gatorna som soldater i led. Svensén Jord. 363 (1886); jfr 8 e. I trädgården doftar det av kryddväxter och gammaldags blommor, planterade i stela rader. Sandström NatArb. 1: 70 (1908); jfr 8 e. Klänningens tjocka brokad föll i stela veck ända ned till fötterna. Östergren (1946).
γ) mus. om musikinstrument: vars konstruktion inte gör det möjligt att spela så skiftningsrikt som man önskar; jfr 8. En Rubinstein .. kan äfven i ett så stelt instrument som pianot väcka en hel verld af vexlande känslor. Lundell Rättstafn. 4 (1886). Större krav på skiftningar (i spelet uppstå under 1600-talet). Därför utträngdes bland blåsarna de i tonen mera stela instrumenten med dubbelt rörblad med undantag för oboe, som förlänas ett älskligare, behagligare uttryck, och fagott. Jeanson (o. Rabe) 1: 196 (1927).
δ) ss. uttryck för att ngn l. ngt saknar andligt l. själsligt liv l. känsla: (invärtes) förstelnad l. ”död” o. d.; jfr 3 d, 8. Jag börjar tro .. att ett ädelmodigt Sinne upphör aldrig att vara det, och att den som med år och lycka blir stel och likgiltig, har i grunden aldrig haft annat än ett trähjerta. Leopold (SVS) II. 4: 113 (1808). (Thure Jönsson till sin son:) Jag trodde .. / .. att Christina skulle / uppelda i sin famn ditt stela bröst. Ling Riksd. 69 (1817). Männerna följde jag ut med det sista som kunde förpantas (dvs. vid utmätningen), / Stel i min håg som tallen, då yxorna döna vid roten. Runeberg (SVS) 3: 84 (1832). Jag (dvs. hustrun) låg vaken, och allt som jag tänkte öfver detta, som varit, blef jag mer och mer stel i hjärtat emot dig (dvs. mannen). Geijerstam KampKärlek 316 (1896). Han var stel invärtes och stel i ansiktet och gick bredbent och tung fram mellan granarna i sin egen skog. Browallius SyndSkruke 180 (1937); jfr 3.
2) [specialfall av 1] om led l. muskel l. sena l. lem o. dyl. l. kropp hos levande varelse l. levande varelse med tanke på led l. muskel osv.: som saknar normal l. tillräcklig rörlighet l. böjlighet l. mjukhet l. smidighet o. d.; om levande varelse äv.: som rör sig l. förflyttar sig på ett sätt som saknar mjukhet l. smidighet l. behag (äv. övergående i bet.: ovig, klumpig); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (se b, h—j). Trumslagaren blir stel i armen. Ha stela ben, leder. Man kan inte spela piano bra med stela fingrar. Han är en stel löpare. Hennes fetma har gjort henne för stel att böja sig ned och knyta skobanden. Och kommer han (dvs. lantmannen) om Qwällen hem, / Helt trött och stehler i hwar lem, / Är (osv.). ÖB 5 (c. 1712). Alla rå hästar äro stela. Ehrengranat Ridsk. 1: Förord III (1836). Jocke Stam löper stelt i motvinden (vid Dagbladsstafetten). IdrBl. 1924, nr 61, s. 6. Ett yttre kännetecken att muskeln uträttar ett arbete är, att den tjocknar och sammandrar sig samt blir stel och hård. Bolin VFöda 160 (1933). Rolland skriver .., att den som på fastande mage har hört göken, blir stel i lederna och har svårt för att arbeta. Arv 1953, s. 14. — jfr LED-, NACK-, RES-STEL. — särsk.
a) i fråga om att vara l. bli (kall o.) stel (o. mer l. mindre okänslig) till följd av köld (jfr b); särsk. om person, i uttr. som vara l. bli stel i händerna l. fötterna l. fingrarna l. kroppen (av köld), särsk. (i fråga om händer l. fingrar) liktydigt med: vara resp. bli valhänt (av köld), vara osv. klumsig (se d. o. 1); stundom äv. (numera bl. i vitter stil) om djur, i fråga om att på grund av låg kroppstemperatur vara (stel i kroppen o.) trög l. långsam (i rörelser o. d.). Trots filtskorna blev han stel om fötterna i den stränga kylan. Pojken var utan vantar och så stel om händerna av köld att han knappt kände av dem. Den kalla vinden gjorde honom stel i kroppen. Senor och leder voro af köld så stela att jag ibland måste gå på knäna tills att de blefvo mjuka. HIMunck (1712) hos Oscar II V. 3: 36. Det berättes, at när Höken i kalt wäder blifwer stel, så at han sig ej sielf wärma kan, han då skall taga sig en Sparf under Wingen, af hwilkens wärma han qwicknar. Frese Sedel. 62 (1726). När vi bombarderat hvarandra (med snöbollar), tills vi blifvit stela i fingrarne, tågade vi vidare. Ödman VårD 2: 123 (1888). Vi var stela av köld. Olsson 3Hap. 123 (1967).
b) om kroppsorgan, för att beteckna nedsatt funktion, i sht om (person l. djur med tanke på) tunga l. talorgan; särsk. om tunga, dels (numera bl. i vitter l. högre stil) i uttr. betecknande att ngn inte kan l. har svårt att tala på grund av (särsk. till följd av sjukdom l. skada o. d. (jfr c) inträdd) osmidighet l. orörlighet i tungan l. (oeg. l. bildl.) att ngn har svårt att muntligt uttrycka sig l. inte vill l. kan förmås att uttala sig i en viss fråga o. d., dels (numera bl. i skildring av ä. uppfattning) i uttr. betecknande att ett djur inte kan avge sitt karaktäristiska läte på grund av att tungan är stel av köld (jfr a). Sjukdomen började med att han blev stel i tungan. (Lots hustru:) Min tunga war nu (dvs. efter förvandlingen till saltstod) steel. Kolmodin QvSp. 1: 31 (c. 1710, 1732); jfr 1. (Jesus) som de stela tungor böjer / Och (osv.). Frese AndelD 53 (1726). Orsaken (till att göken upphör att gala) är af hans tungo, som .. så skiäl och styf warder af kölden at han intet gucka kan. Broman Glys. 3: 274 (c. 1730). J andeliga saker är tin tunga stel, och låder wid tin gom. Scherping Cober 1: 378 (1734). BetDöfstUnd. 1878, s. 16 (om talorgan). — jfr NJUR-STEL.
c) i fråga om att vara l. bli stel på grund av ålderdom l. skada l. sjukdom (jfr b, e, j); äv. i överförd anv. (jfr i), om dylik persons l. dylikt djurs gång o. d. Pojken blev stel omkring munnen efter olyckan. Han, som förr rörde sig så spänstigt, har fått en stel gång på äldre dar. Serenius Fff 4 a (1734; av ålderdom). En raggig hund med långsamma steg, likasom stela av ålder, kom gående ur skogen. Rydberg Sing. 63 (1857, 1865). Den giktbrutne (operasångaren) Battistini, som .. släpade sina stela ben på Europas scener. Martin Sett 101 (1933). Gubben stånkar och grinar illa .. Det känns minnsann i ryggen och i de stela och giktbrutna armarna och benen innan man kommit igång. Thorsén UpplTorp. 16 (1949). Ett diskbråck .. hade gjort honom stel som en pinne. Karnstedt Slamf. 221 (1977).
d) [jfr d. steil i motsv. anv. samt STEL, adj.2] veter. o. hippol. om kotben hos häst l. nötkreatur: som (på grund av att böjsenorna förkortats o. saknar förmåga att tänjas ut) står i större vinkel mot marken än normalt (varigm benet inte alls l. blott i ringa mån ger efter l. fjädrar vid nedtrampning, vilket som resultat ger en hård o. stötande rörelse), rak (se RAK, adj. 2), motsatt: vek l. genomtrampande (förr äv.: blöt (se BLÖT, adj. 1 f α)). Bildar kotan från sidan sedd en mindre vinkel mot marken kallas den sänkt eller mjuk, står den åter mera rakt benämnes den stel eller rak. LB V. 2: 169 (1909). Krokhas .. uppstår, då skankbenet är långt i förh. till korset, så att hasspetsen vid lodrät ställt skenben når bakom den lodräta linjen från sittbensknölen, och i sht om samtidigt kotan är stel. 2SvUppslB 12: 1165 (1949).
e) gm och förbundet med föregående l. (o. i sht) efterföljande styv i (mer l. mindre) pleonastisk förb. Med sina händer ref .. (Fredag) hans (dvs. sin faders) armar och ben, hwilka hade blifwit styfwa och stela af banden. DeFoë RobCr. 101 (1752). Stel och styv av ålder och värk. Östergren (1946); jfr c.
f) (numera föga br.) om arm, i fråga om motståndskraft mot yttre påverkan: spänd l. hård o. styv; jfr 3. O öde, hvem kan böja af din stela arm, / När du vill krossa? Runeberg (SVS) 6: 226 (1863); jfr 7.
g) om rörelse, med viss bibet. av 6; äv. i fråga om karusellhästars rörelse. (Suset i sena juliträd) saktar in som en karusells / stelt gungande hästar. Lindegren Vint. 70 (1954); jfr 6, 8.
h) (numera bl. i vitter stil) i överförd anv., om persons växt l. kroppsbyggnad o. d., i fråga om att sakna smidighet l. rörlighet. Midt på golfvet (står) en ung person af rak och något stel växt, längre än man för hans ålder skulle vänta, men för smal .. för att kunna sägas hafva en vacker kroppsbildning. Almqvist DrJ 400 (1834).
i) i överförd anv., om kroppsrörelse o. d. (särsk. gång l. bugning) l. kroppshållning l. sätt att utföra kroppsrörelse l. hålla kropp (jfr c, 8 c): som (är av det slag som) kännetecknar en stel varelse l. kropp l. kroppsdel o. dyl. l. som är en stel varelses osv. (särsk. om rörelse: som försiggår på ett osmidigt l. ospänstigt l. ovigt o. klumpigt sätt). Han gjorde en stel rörelse med den skadade armen. Weste FörslSAOB (c. 1817; om persons gång). (Sv.) Stel hållning (lat.) cervix rigida. Cavallin (1876). Hans stela löpsätt gjorde att han snart övergav alla tankar på medeldistansen. IdrBl. 1924, nr 89, s. 3. Magnus reste sig och bockade. I stela bugningar med rak överkropp tackade han för hyllningarna. Han bockade i tre olika väderstreck. Hesslind Sista 134 (1974); jfr 8 c.
j) oeg. l. bildl., i fråga om hjärna l. tänkesätt o. d.: som saknar (normal l. tillräcklig) rörlighet l. fungerar långsamt, orörlig, trög; äv. om person, i fråga om att kännetecknas av andlig orörlighet l. stagnation; i sht i fråga om att förhålla sig på angivet sätt i samband med åldrande l. ålderdom (jfr c). (Jag) lämnar saken åt unga och friska hiärnor sädan min dertill blifvit nu mera något steel. Polhem ESkr. 1: 53 (c. 1745). Har du ännu kommit till något system i moralen, så att du kan börja med litet profpraktik, innan du blir för stel! Fahlcrantz 2: 33 (1864).
3) om kropp l. kroppsdel (i sht ögon l. ansikte) l. ngt kroppsligt (särsk. blick l. ansiktsdrag) l. person (l. djur) (se dock d) med tanke på kropp osv.: som (särsk. på grund av stark sinnesrörelse, i sht skräck o. d.) förhåller sig (spänd o.) orörlig l. stilla (fixerad i en viss ställning l. ett visst läge o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., i sht i uttr. betecknande att ngn (på grund av stark sinnesrörelse) är paralyserad i sitt inre (o. därför inte är i stånd att handla l. tänka rationellt l. överhuvudtaget); om person (l. djur) särsk. i förb. med prep.-adverbial inlett med i, angivande kroppen l. den kroppsdel osv. som hos vederbörande förhåller sig stel (i ovan angiven bet.). Stel av skräck, av fasa o. d. Epileptikern fick ett anfall och blev stel i hela kroppen. Wårt Skepp thet kom i wrak; .. / .. Wij wordo stum och steel: Wij fälte hand och mod. Stiernhielm Jub. 56 (1644, 1668). Någre (galler) stodo stele, och tänkte hvarken på kamp eller flykt. Kolmodin Liv. 3: 316 (1832). Krampsjuka .. består uti en Krampagtig styfhet uti en enda lem eller uti flere kroppens delar så att de blifwa stela och kunna icke röras. Florman Hushållsdj. 73 (1834); jfr 1 l. En äldre herre med allvarligt, nästan stelt ansigte. Blanche Bild. 2: 109 (1864). Sondottern, stolts Ulrika, / Står stel liksom en stod. Snoilsky 2: 62 (1881). I rodnad brandröd som cinober, / hon (dvs. sibyllan) såg med stela ögonglober / bland österns flammor dagen gry. Levertin NDikt. 33 (1894). Tystnaden stirrar med stela ögon ut över land och vatten. Fridegård SvartLut. 20 (1931). Malmberg StyckVäg 59 (1950). — jfr MARMOR-, PINN-, SKRÄCK-STEL.
a) i fråga om att på grund av värdighet l. stolthet l. förnämhet l. högtidlighet o. d. (medvetet l. omedvetet) förhålla sig (ytterst) rak (o. spänd) o. (mer l. mindre) orörlig; särsk. i fråga om sådan hållning hos ryttare till häst. (Sv.) Stel till häst, (fr.) Etre guindé. Schulthess Tigerhielm 38 (1880). Hans lilla kropp var .. alldeles stel af värdighet. Lagerlöf Berl. 2: 31 (1891). Han (dvs. den vanligen krokige gubben) gick som en gammal korpral, stel och medveten om hållningen. Johnson Nu 91 (1934); jfr 8.
b) ss. adv. till se, stirra m. fl., betecknande att seendet resp. stirrandet osv. försiggår med ögonen (spänt o.) orörligt l. oavlåtligt fixerade i en viss riktning l. vid ngn l. ngt. Han såg stelt framför sig. (Förstugan) der .. (den olyckligt förälskade) så ofta stod och stelt stirrade på snöflingorna. Carlén Skuggsp. 1: 297 (1861, 1865). De väntade att Gammelgäddan skulle svara .. Men hon stirrade stelt rakt fram, sköt fram underkäken och teg. Forsslund Djur 175 (1900). Ögonen stirrade stelt, och ansiktet hade ett minspel som erinrade om gråtfärdighetens. Hedberg VackrTänd. 225 (1943).
c) (i sht i vitter stil) i överförd anv., om stark sinnesrörelse (i sht skräck o. d.): som gör (ngn) stel. Alla passagerarna komma upp på däck och se med stel förfäran på kusten (där polarforskarna skola landsättas). Eriksson Ritter KvPol. 18 (1939).
d) (numera i sht i vitter stil) hyperboliskt l. bildl., om hjärta l. blod l. barm o. dyl. l. tankar l. mandom o. d., i uttr. betecknande själsliga förmögenheters (känslolivets l. tankeverksamhetens o. d.) avstannande l. förlamande l. paralyserande till följd av stark sinnesrörelse (i sht skräck); äv. allmännare, ss. beteckning för att ngn grips av (stark) skräck l. sorg o. d.; jfr 1 n δ. Tå han (dvs. Nabal) höra fick, hur David honom hotat; / .. Så blef hans hierta, likt en sten, i honom steelt. Kolmodin QvSp. 1: 399 (1732). Det (dvs. havet) kastar sina böljor grufligt, / Gör mångens blod och mandom stel. Nordenflycht (SVS) 1: 190 (1743). Jag gråter än et barn, som af en mordisk arm / Slets, färgadt med mit blod, ifrån min stela barm. Kellgren (SVS) 3: 356 (1792). Dock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stel / Vid tanken blott att se (osv.). Runeberg (SVS) 6: 136 (1863). Han drog sig bort baklänges (från gudens skräckfulla närhet) med händerna stelt framför sig och tankarna stela. Vinterg. 1894, s. 42; jfr huvudmom. Krok sprang med hjärtat stelt av skräck. Tiselius Larsson LivNödtorft 386 (1934).
4) om led l. lem l. hals o. d., i fråga om att (särsk. på grund av sjukdom l. skada l. därav föranlett operativt ingrepp) vara (mer l. mindre) orörligt l. oföränderligt fixerad (i en viss, särsk. sträckt l. rak form l. ställning l. i ett visst läge o. d.); äv. (i förb. med prep.-adverbial inlett med i) om person, med tanke på sådan led osv.; särsk. om lem, liktydigt med: rak (se RAK, adj. 1 b); jfr 2. Han har en stel knäled. Hunden var stel i vänstra frambenet. Hon fick ett stelt ben efter en misslyckad operation. Här i Staden föddes nu rätt månge Gåsungar, som hade så krokote och stiäle halsar bak åt ryggen at the intet kunde ligga rätta på buken. Broman Glys. 1: 434 (1731). När Volanerii hand af en väl förtjenad kirager / Blifvit förlamad och stel, så (osv.). Adlerbeth HorSat. 84 (1814). Gamla (soldaten) Flinta .., han som var över sjuttifem år och hade stelt ben ända sen sista finnkriget. Larsson i By GGodTid. 30 (1941).
5) om t. ex. regel, system, åskådning: som bl. i ringa grad l. under stort motstånd ändrar sig l. anpassar sig l. går att ändra l. anpassa l. rucka på efter skiftande villkor l. förutsättningar o. d.; osmidig, stelbent (se STEL-BENT 3); förr äv.: sträng o. d. (se c); jfr 6 b. Thet som är stelt och giordt effter Regel eller Rättesnöre. Linc. L 2 a (1640). En stel dygd skall alltid förtjena, aldrig vinna sin tids bifall. Gyldenstolpe i 1SAH 3: 34 (1789, 1802). Samfundsordningen är för stel att böja sig efter hvarje enskilt behof. Wallin 1Pred. 1: 378 (c. 1830). Varmvattensystemet är .. ett mycket stelt system. TT 1887, s. 136. Organisationsförslaget (har) visat sig onödigt stelt och i vissa delar omöjligt att genomföra. Därs. 1927, Allm. s. 171. I de stora politiska processerna arbetade den smidiga diplomatin vid sidan av den stelare juridiska proceduren. HT 1955, s. 242. — särsk.
a) om lag l. lagbud o. d.: som inte l. bl. i begränsad utsträckning medger ändringar l. jämkningar l. liberala(re) tolkningar o. d.; äv. (om naturlag o. d.): som gäller med orubblig l. oeftergivlig konsekvens; äv. om en lagens bokstav (se BOKSTAV, sbst.2 3), betecknande denna ss. oryggligt konsekvent (särsk. i förh. till ifrågavarande lags andemening). En död gräns (för livet) vore likaväl den visaste lags stela bokstaf, som en tyranns arbitrium (dvs. godtycke). Biberg 1: 139 (c. 1814). Innan ett folk fästade i stela lagbud sina rättsbegrepp, rörde de sig i lefvande sinnen och viljor. Järta 1: 206 (1832). Det är wigtigt att weta, att det gifwes en Gud .. som icke skapat werlden och gått sin wäg, gifwande henne till pris åt stela och oföränderliga naturlagar. Melin Pred. 1: 11 (1844).
b) om konvenans l. sällskapsliv o. d.: som bl. i ringa utsträckning l. inte alls tillåter avvikelser l. modifikationer (från resp. av en viss konvention l. norm o. d.). Han .. skall genom sitt verksamma föredöme inverka .. reformerande på vårt stela sällskapslif. Strindberg NRik. 113 (1882); jfr 8 k. Han (gav) luft åt sina känslor på ett sätt som ej stämde med den vanliga stela konvenansens fordringar. Annerstedt Rudbeck Bref XCIII (1899); jfr 8 k.
c) liktydigt med: oeftergivlig l. sträng o. d.
α) (†) om nödvändighet: oeftergivlig, hård, bister. Vedermödan och olyckan äro ej den stela nödvändighetens jordfrukter. Wallin 1Pred. 1: 176 (c. 1830).
β) om allvar: sträng, äv. (o. numera bl.) med bibegrepp av 3: opåverkbar (o. sträng). (Sv.) stelt allwar (lat.) adducta, tristis severitas. Cavallin (1876). Hos somliga af delinkventerna voro kvalen tydligt tecknade i de förvridna anletsdragen, medan andra bibehöllo det stela allvaret hos fatalisten, som gjort upp räkningen med lifvet. 3Saml. 5: 191 (i handl. fr. 1889).
6) [utvecklat ur 1 o. 5] (i sht i fackspr.) utan bibet. av defekt: oböjlig; oföränderlig, orörlig o. d.; jfr 2 h.
a) i fråga om oföränderlighet l. fixering av fysisk kropp l. mekanisk anordning. — särsk.
α) (i fackspr., särsk. fys.) om kropp (se KROPP, sbst.1 5) l. material l. yta l. fysikaliskt system: vars delars avstånd vid påverkan inte förändrar sig (o. vars form o. storlek därmed också förblir (praktiskt taget) oförändrade); i sht förr äv.: oböjlig, styv, äv. med bibet. av 8 e. Stel .. (är en kropp) hvarest delarne icke skufvas genom en ringa kraft ur deras sammanhang. Marklin Illiger 92 (1818). Ett intellektuelt, men aldrig ett psykiskt intresse kan väl en .. sammanställning af stela stöttor och sträfvor, plattor och nitar (till en ändamålsenlig bro) hos oss uppväcka. TT 1878, s. 173. Kropparna A och B anses .. vara stela, d. ä. oföränderliga till såväl form som storlek. JernkA 1900, s. 141. TMatFysKemi 1922—23, s. 26 (om yta). En atom bildar med sin kärna och sina yttre elektroner ett stelt system med en radie av 10—8 cm. Strömgren AstrMin. 2: 133 (1927). (Fr.) hauban .. rigide (t.) Rundeisenanker .. (eng.) rigid stay .. (sv.) stelt stag. OrdbFjärrförb. 69 (1940). En kropp är stel, om de inbördes avstånden mellan dess olika delar (masselement) alltid förbli oförändrade. IngHb. 1: 42 (1953). Stelt material .. (dvs.) hypotetiskt material som inte deformeras under inverkan av last. TNCPubl. 68: 132 (1977).
β) (i fackspr., särsk. byggn. o. tekn.) som är förenad l. fixerad i fast l. orubbligt läge; äv. om knut(punkt) o. d.: vars (av fasta kroppar bestående) delar är orubbligt l. oföränderligt förenade l. fixerade i förhållande till varandra; äv. ss. adv., i förb. med förbinda l. förena l. fästa o. d., i uttr. betecknande att en fast kropp förbinds l. förenas med resp. fästs vid annan sådan kropp (andra sådana kroppar) på ett sätt som innebär att kropparna i fråga orubbligt l. oföränderligt fixeras (i ett visst läge) i förh. till varandra. För styrandet (av fordonet) finnes en tistel eller skalmar, hvilka äro stelt förenade med framvagnens underrede. NF 5: 30 (1881). Här (må) omnämnas, .. att åtskilliga körförsök med en 12 cm. ammunitionsvagn och med, till fordon af ”stelt” system, förändrade packvagnar egt rum (inom det svenska artilleriet). KrigVAH 1883, s. 188. TT 1901, V. s. 83 (om knutpunkter i fackverkskonstruktion). (eld-)vapnets alla delar äro stelt förbundna med hvarandra .. blir hela vapnet rekylerande. 2NF 22: 1315 (1915). Vid en fysisk pendel A fästes stelt en kropp B av godtycklig form. Ekman Mek. 436 (1919).
α') (i sht sport.) om skidbindning för utförsåkning: som håller skidpjäxa o. fot i ett visst bestämt, fastlåst läge på skida. Stela (skid-)bindningar .. begagnas huvudsakligen i alpterräng, där absolut styrförmåga och följsamhet är ett nödvändigt villkor för skidors användning. Dyhlén SkidlöpnGr. 36 (1919).
β') (förr) flygv. i fråga om luftskepp: vars form är helt l. delvis fixerad gm en fast konstruktion av styvt material (motsatt: mjuk); dels (äv. i ssgn HEL-STEL): som har sin form helt fixerad gm en fast fackverkskonstruktion, helstyv, dels (i ssgn HALV-STEL): som har sin form delvis fixerad gm en fast köl l. (för passagerare l. last avsedd) gondol (under den strömlinjeformade (mjuka) ballong som ger luftskeppet dess bärkraft); äv. i överförd anv., om system för konstruktion av luftskepp (motsats: mjuk), dels (äv. i ssgn HEL-STEL): som bygger på principerna för det (hel)stela luftskeppet, dels (i ssgn HALV-STEL): som bygger på principerna för det halvstela luftskeppet. Med avseende på luftskeppens konstruktion indelar man dem i tre system: det mjuka, halvstela och stela. Ångström BallLuftsk. 19 (1918). (Den tyske meteorologen) Hergesell medverkade .., som grefve v. Zeppelins medhjälpare, vid konstruktionen af de tyska ”stela” luftskeppen. 2NF 36: 369 (1924). Stelt luftskepp har sin form fixerad av en fackverkskonstruktion, bestående av tvärgående spant och längsgående ramstycken. 2SvUppslB 18: 745 (1950). jfr: Halvstelt luftskepp. Därs. jfr äv.: Helstela systemet. Därs.
b) i fråga om arrangemang l. indelning o. d.: fixerad, fix; absolut; jfr 5. I den fria naturen fins intet, som antyder en stel gräns. Runeberg ESkr. 1: 241 (c. 1837). Samma ande, som i konstprodukterna (i Hellas) skapade dessa mot så väl afmätta .. proportioner och uppdrog dessa visserligen aldrig stela, men dock så oändligt klart bestämda gränslinier, hvilka alla tider beundrat; samma ande gjorde (osv.). Wikner Platon 16 (1867). (Huvudkaraktären hos den s. k. järnvägsstilen) bildas af dessa stränga och stela detaljer, som obevekligt följa gifna dimensioner utan att göra ens den minsta eftergift för att tilltala eller behaga. TT 1871, s. 26; jfr 8 e, f. De besvärande nackdelarna hos tidigare använda ”stela” trafiksignalsystem med fast inställda körtider ha lett till konstruktionen av ”elektromatiksystemet”, vilket är utfört på sådant sätt att trafiken reglerar sig själv. DN(A) 1933, nr 300, s. 13. — särsk. (†) om motsats: absolut. Äfven om man antager, att hos Schleiermacher människans medvetande om Gud och hennes medvetande om verlden icke stode såsom stela motsatser mot hvarandra, utan inginge i hvarandra, .. så (osv.). Nyblæus Forskn. III. 1: 205 (1886).
c) (numera föga br.) psykol. om uppmärksamhet, i fråga om att vara ofritt bunden vid det som den en gång (starkt) koncentrerats på, rigid; motsatt: rörlig, spänstig, elastisk. (Uppmärksamheten) kan vara stel, ofritt bunden vid det en gång fixerade föremålet; eller rörlig, spänstig, elastisk i övergången från det ena till det andra. Larsson Kunsk. 39 (1909).
7) [specialfall av l. bet.-utveckling ur 3] (numera föga br.) om person l. sinne l. lynne o. d.: som inte (i nämnvärd utsträckning) ändrar sig l. anpassar sig l. fogar sig l. låter sig påverkas l. ger med sig o. d., omedgörlig, motsträvig, motspänstig, rigid; förr äv. (om person) övergående dels i bet.: ståndaktig, principfast, dels i bet.: envis, halsstarrig, tjurskallig, trilsk, dels i bet.: ostyrig, olydig. Then fierde art (av kvinna) then är af Jorden .. / .. Hon stehler är som ståck. Runius (SVS) 1: 228 (1712). Jag tackar Dig min Gud, at Du mig sändt tilhanda / Den mig hugswalad giör, Din wärde Helge Anda, / Som till Din kännedom mitt stela Sinne dra'r. Frese AndelD 2 (1726). Stel .. (dvs.) Ostyrig, olydig. Schultze Ordb. 4982 (c. 1755). Stjerneld .. (var) en dristig, steler, activer, vältalande och beläster man. HSH 7: 222 (c. 1800). Så stel var ingen af naturen, / Som ej, — med öra för kulturen, — / Från dårskapens, från lastens blygd, / Skall fly, med vaknande besinning. Wallin (SVS) 1: 449 (1806). (Kammarjungfrun Dorine:) Här skall försökas allt (för att förena de älskande trots Orgons planer). Om herr Orgon blir stel, / Så ha ni här Dorine ... och hon är genomdrifven. Remmer Tart. 42 (1820). Wallinder är i vissa fall så styf och stel som en häst. Man får honom icke dit han ej sjelf vill gå. Carlén Prof. 350 (1840); jfr 2 e. Järta 2: 151 (1846; om K. XII:s sinne). — särsk.
a) (†) om anhängare (till ngn l. ngt): som oavsett sakskäl l. argument orubbligt förblir vid sitt anhängarskap (äv. närmande sig bet.: sannskyldig, fullständig, absolut). I Politiken var .. (Samuel Johnson) en så stel anhängare af et enda partie, at han nästan med upsåt tyckes hafva tilslutit sina ögon för sanningen. LBÄ 14—15: 60 (1798).
b) (†) i förb. med åtföljande bestämning (särsk. utgörande prep.-adverbial inlett med i), i uttr. betecknande att ngn bl. med (stor) svårighet l. inte alls ändrar l. förmår ändra sig beträffande det som anges i ifrågavarande bestämning. Vi äre kalla i vår gudsdyrkan, tröga i vår kärlek, stela i våra onda vanor och inrotade i fördomar. Wallin 1Pred. 3: 117 (c. 1830).
8) [bet.-utveckling ur 25] om person l. sak: blottad på liv (o. rörelse) l. livfullhet l. värme l. hjärtlighet l. personligt engagemang l. naturlighet l. spontanitet o. d. (särsk. liktydigt med dels: kylig, dels: konstlad, tillgjord, tvungen); särsk. (om person): som (till följd av att vara spänd l. hämmad l. nervös o. d.) uppträder (mer l. mindre) onaturligt l. tvunget l. besvärat (i hållning l. åtbörder l. tal o. d.); äv. pregnantare (om person l. sak): som (på ett kyligt l. högtidligt l. förnämt sätt) håller resp. uttrycker distans (till andra människor) l. är resp. uttrycker egenskapen l. själstillståndet att vara (högtidligt l. kyligt l. förnämt) korrekt l. formell l. reserverad l. återhållsam l. sluten o. d. (särsk. liktydigt med: avmätt, stram, tillknäppt); äv. i överförd anv., särsk. om sätt o. dyl. l. intryck o. d.: som en stel (i ovan angiven bet.) person l. sak har resp. som (är av det slag som) en stel person osv. gör; äv. (i jämförelse l. bildl.) om djur l. växt, i fråga om att i ett l. annat avseende likna l. erinra om en stel person. Barnen hade svårt att trivas i det stela hemmet. En stel komplimang. Den debuterande sångaren var mycket stel på scenen. Hon blir alltid så stel i större sällskap. Hans framträdande i TV gjorde ett stelt intryck. Råka andra synas glada, / Bli hans (dvs. den falskes) ögon stel och sur, / Men i deras tårar bada, / Woro dem (dvs. för den falskes ögon) en kostlig Cur. Runius (SVS) 2: 259 (c. 1700); jfr 3. (Scotts) älskarinnor ha för mycket af den stela sedesamhet, .. som tillhör fruntimren i den Engelska sällskapskretsen. Rydqvist i 2SAH 12: 496 (1827). Jag skulle .. kunna uppräkna många flickor .. som hållit sig stela på gouvernantsplatsen, för att icke bortblandas med tjenstfolket, och härigenom blott gjort sig .. obehagliga för sitt herrskap. Almqvist AmH 1: 50 (1840). Var det högmod? Kanske icke; i hans (dvs. generalens) min, hans skick, i allt / Låg ett drag af lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt. Runeberg 5: 11 (1860); jfr a. Då de blefvo ensamma, var Lina först något stel. Strindberg Hems. 113 (1887). Den eljest stele konungen (dvs. G. IV A.) lade oförställt i dagen varmt mänskliga känslor (vid sin sons födelse). Nyberg i 3SAH LXII. 2: 168 (1951). — jfr ÄMBETSMANNA-STEL. — särsk.
a) om min l. leende o. d., särsk. liktydigt med: konstlad, tvungen, krystad; äv. ss. adv. Sundén (1891; om min). Den stackars damen var så förvånad, att hon endast förmådde småle stelt och mumla (osv.). Krey-Lange Melba Liv 127 (1927). Hennes leende hade blivit stelt och även hennes händer skälvde när hon räckte fram ölkrusen. Fridegård Offerrök 240 (1949).
b) om blick o. d., särsk. liktydigt med: kylig, tom, uttryckslös, återhållsam, avmätt, reserverad, avvisande; äv. ss. adv. Domaren såg stelt på den anklagade. När han gratulerades af Hård (för lyckligt undergången tentamen) såg han med en stel blick förbi honom. Tavaststjerna Inföd. 21 (1887); jfr 3 (b).
c) om kroppsrörelse o. d. (särsk. gång l. bugning) l. kroppshållning o. d.; särsk. liktydigt med: tvungen, konstlad, tillgjord, avmätt o. d.; jfr 2 i. Nordforss (1805; om gång). Först efter slutet på den glada frukosten närmade sig Otto till Jenny, som han förut blott mycket ceremoniöst helsat på afstånd med en stel bugning. Hedenstierna FruW 42 (1890); jfr 2 i.
d) om föremål (i sht klädesplagg) av tyg l. plast o. dyl., i fråga om att dels sakna livfullt l. naturligt fall l. livfull form l. färg l. utsmyckning, dels vara (opersonligt l. strängt l. högtidligt) korrekt l. stilenlig l. konventionell o. d.; äv. i fråga om avbildning av stelt (i ovan angiven bet.) dylikt föremål osv.; jfr 1 e, n β. Tavlan föreställde ett antal herrar iförda stela frackar, samlade framför ett blommande äppelträd. Hellström RedKav. 15 (1933; om redingot, i jämförelse). Hamnplan, den annars så livliga, bråkiga, bullrande, där i dag bara fäder i snygga, stela kostymer promenerar sina små barn till kyrkklockornas dån genom vårsolen. Sjögren TaStjärn. 41 (1957).
e) om (del av) möbel l. byggnad o. dyl. l. rad av möbler osv. l. möblering l. heminredning o. d., i fråga om att sakna liv(fullhet) l. fantasi l. känsla l. personlig prägel o. d.; särsk.: som är (strängt l. förnämt) återhållsam l. korrekt (i linjer l. former l. färger m. m.); äv. i opers. uttr. betecknande möblering l. inredning o. d. ngnstädes ss. stel (i ovan angiven bet.); äv. i överförd anv., om stil l. sort o. d. som manifesterar sig i möbler osv. av ovan angivet slag; äv. ss. adv. (till BYGGA, MÖBLERA, (UPP)RADA, (UPP)STÄLLA m. fl.); jfr 1 n β β'. Man förvånar sig över att hon med sin goda smak har möblerat sitt hem så stelt. Möblerna stod stelt radade i vardagsrummet. Där var så kyligt och stelt i den stora våningen med all den hopade prakten. Lundegård Prom. 1: 54 (1893). Möblerna stela och glesa, ett bord vid vänstra dörren. Hallström G3 135 (1918). (Souschefen kände) små förstuckna köldrysningar och vissa ryck av en otrevlig tomhetsfrossa där uppe i direktionsrummets stela empire. Siwertz Varuh. 61 (1926). Här (dvs. i Amsterdam) blicka fortfarande från de stela empirehusen solida amsterdamsborgare ned på de olivfärgade kanalerna. UNT 4/5 1933, s. 6. En senkarolinsk stol av den stela och högryggade sort, som tillverkades i vårt land under förra delen av 1700-talet efter engelsk-holländska förebilder. Kulturen 1948, s. 20. — jfr FORM-STEL. — särsk. (i vitter stil, tillf.) i överförd anv., om tystnad: livlös l. dyl. I (sjuk)-rummets stela tystnad hörde hon sina tankar. Hallström VilsnF 131 (1894).
f) om (detalj o. d. i) teckning l. målning l. plastisk bild l. skrift o. d., i fråga om att sakna liv (o. rörelse) l. uttrycksfullhet l. naturlighet l. ledighet o. dyl. l. göra ett (högtidligt) kallt l. opersonligt intryck; jfr 1 n β α'. Träd och växter gör ett levande intryck på hennes målningar, men människor och djur är stela. Ingen ting får .. (i en tavla) wara stelt och twungit, utan fritt, lifacktigt och behagligt. Bergklint MSam. 1: 204 (1781). Stela figurer, draperier i en målning. Weste FörslSAOB (c. 1817). — jfr FORM-STEL.
g) om färg l. färgkombination o. d., i fråga om att (sakna livfull l. livlig l. varm nyans resp. kolorit o.) göra ett stelt intryck; jfr 1 n β α'. Mot de tyska och preussiska fanornas stela färger bilda sachsarnas grönhvita och bayrarnas blågula dukar en lifvande kontrast. Lidforss Fragm. 125 (1895, 1904).
h) om språk l. språklig manifestation, i fråga om att (sakna liv l. värme l. hjärtlighet l. personligt engagemang o. dyl. o.) göra ett stelt intryck; särsk. liktydigt med dels: ”livlös”, ”död”, dels: präglad av distans l. (högtidlig l. kylig l. förnäm) formalism o. återhållsamhet o. d.; jfr 1 n α. Väl ägde .. (C. A. Hagberg) sjelf en alltför vitter natur för att kunna stadna vid stela ordformler, men derföre gaf han dem lif, han gaf åt den skarpaste språkforskning en vitter karakter. Svedelius i 2SAH 39: 52 (1864); jfr 1 n α. I sådana skrifvelser, som kunna räknas till normalprosan, äfvensom i stelare samtal mellan mindre bekanta, består vokativen nästan blott af titeln, med eller utan tillnamnet tillagdt. Cederschiöld Skriftspr. 119 (1897). Brefvet föreföll mig .. något .. stelt och skrufvadt, och var inte undertecknadt. Adelsköld Dagsv. 1: 128 (1899). Vjer (= svenskans vi) finns visserligen kvar (i isländskan), men användes bara i stelare språk. OoB 1936, s. 308.
i) om tystnad i fråga om att manifestera egenskapen l. själstillståndet (hos ngn l. ngra) att vara stel; särsk. liktydigt med: tvungen, besvärad; jfr e slutet. Det härskade en stel tystnad vid middagsbordet.
j) (numera bl. i vitter stil) om handslag (se HAND-SLAG, sbst.1 1): blottad på hjärtlighet l. personligt engagemang l. spontanitet o. d. Ett fullt och varmt handtag, tar — mitt hjerta, ett knappt eller lamt, eller stelt aflägsnar det. Bremer Dagb. 35 (1843).
k) om konvenans l. sällskapsliv l. umgängesform o. d., i fråga om att sakna hjärtlighet l. naturlighet l. ledighet; särsk. liktydigt med: tvungen, konstlad; äv. dels om (middags)bjudning l. fest l. samkväm o. d., dels om stad o. d.: där umgänget l. sällskapslivet försiggår under stela (i ovan angiven bet.) former; äv. i opers. uttr. betecknande att umgänge l. sällskapsliv försiggår under stela (i ovan angiven bet.) former; jfr 5 b. Sällskapslivet i de akademiska kretsarna var ofta tämligen stelt. Om .. (en främling) kommer (till Gbg) från .. hufvudstaden, med dess lifliga befolkning, så har han genast med stilla undran observerat, hur stelt det tyckes vara på gator och promenader. NordRevy 1895, s. 285. Det var bara engelska gäster på det lilla hotellet, där var så stelt som endast engelsmän kunna göra det. Wester Hambro IrlStrövt. 48 (1921). De stela middagarna hade alltid ett för dem (dvs. pagerna vid K. XV:s hov) angenämt efterspel. Selander C15Dag. 16 (1927). Stockholm är en stel stad, som inte kan tävla med Köpenhamn. SvD(B) 1927, nr 191, s. 4. Stela och tråkiga bjudningar. SvHandordb. (1966).
l) i uttr. det är l. känns l. faller sig o. d. så stelt (att göra det l. det), det är resp. känns l. faller sig osv. så onaturligt l. (högtidligt) formellt l. krystat l. konstlat l. tvunget o. d. (att göra det l. det). Det känns ibland lite stelt att säga Ninu för tiden. Det faller sig så stelt att säga fröken. Hallström Händ. 145 (1927).
9) (†) karg l. arm; blottad på (ngt).
a) [sannol. utgående från en bet.: frusen o. livlös (jfr 1 j)] om land: karg l. arm. Wårt steela Land. Lillienstedt Christus B 1 a (1694).
b) [jfr 1 n, 1 n δ] om världen: blottad l. tom (på ngt). Stel ligger jorden än på slöjder och talanger. Atterbom SDikt. 2: 119 (1812, 1838).
Ssgr: (6 a β) STEL-BAND-AGGREGAT. (i fackspr.) bandaggregat (dvs. anordning för att uppbära de band som bär upp o. förflyttar ett fordon) med band som är ledbara endast i ett plan (: styvband). TNCPubl. 43: 228 (1969).
(6 a β) -BAND-TRAKTOR. (i fackspr.) bandtraktor med band som är ledbara bl. i ett plan (: styvband). TNCPubl. 43: 227 (1969).
-BENT, p. adj.
1) till 2: som har stela ben (l. ett stelt ben), som är stel i benen (l. stel i ett ben); äv. (tillf.) oeg., i fråga om annan kroppsdel: stel. Serenius (1741; om häst). Törneros (SVS) 2: 104 (1826; om fingrar). Schröder 2Bruksb. 235 (1903: gammal och stelbent). Stelbent och morrande går (hunden) .. stridslystet emot vilken fiende som helst. Fitinghoff Murre 121 (1926). Han höll sig rak och elegant och stelbent som en sannskyldig officer. Krusenstjerna Fatt. 1: 423 (1935); jfr stel, adj.1 3 a.
2) till 4: som har stelt ben, rakbent, styvbent. Han var stelbent efter en misslyckad knäoperation. Tjänarna (i prästgården) voro fem, tre pigor, vilka stannade på sina platser 13, 14 och 15 år, samt en dräng och så ryktaren, stelbent och enögd, men trogen som guld. MinnGPrästh. 1: 63 (1924); möjl. till stel, adj.1 2 c.
3) [bildl. anv. av 1] stel (se stel, adj.1 5, 8); särsk.: som (gm stark bundenhet vid handlingsmönster l. konvention l. riktlinjer l. maner o. d.) präglas av l. vittnar om oförmåga att tillräckligt anpassa sig efter l. svara till en föränderlig l. komplicerad l. mångfacetterad l. subtil verklighet o. d., osmidig, stel (se stel, adj.1 5); stereotyp, mekanisk. Stelbent gymnasistmoral och seminaristisk formfulländning. Fröding Eftersk. 1: 3 (1910). Ett stelbent juristeri, som är upprörande för rättskänslan. Upsala(A) 5/2 1927, s. 1. Hr De Geer önskade .. i största möjliga utsträckning utbyta vår stelbenta, osmidiga och inkompetenta importreglering mot tullförhöjningar. GHT 1947, nr 262, s. 8. Skolvärld. 1965, s. 532 (om bestämmelser). särsk.
a) i fråga om språk, musik, konst o. d.: stel (se stel, adj.1 1 n, särsk. 1 n α, β, samt 8, 8 f—h). Hallström Skepn. 215 (1910; om alexandriner). SoS 1911, s. 82 (i fråga om bokspråk). Stämföringen (i en stråkkvartett av J. M. Kraus) visar en viss stelbent basföring, med trumtoner och söndersågade helnoter. SvTMusF 1924, s. 60. (Skriftspråket) behöver inte bli dött och stelbent, därför att dess särprägel behålles och vårdas. STSD 1934, nr 87, s. 6. Kulturen 1954, s. 105 (om målarkonst).
b) (mera tillf.) om värdighet: stel (se stel, adj.1 8). Innehållet i Times ledande artiklar har försvunnit, kvar står endast den stelbenta värdigheten. Segerstedt Händ. 206 (1922, 1926).
Avledn.: stelbenthet, r. l. f. egenskapen att vara stelbent.
1) till -bent 1. Wingård Minn. 7: 96 (1848; om stelbenthet som följd av gikt).
2) till -bent 3 (a). Lamm StrindbgDram. 1: 120 (1924). Östergren (1946; hos versmått). GHT 1947, nr 273, s. 18 (hos kristidsbyråkrati).
(3 b) -BLIGA, v. (numera bl. tillf.) bliga oavvänt o. oavbrutet. Ossiannilsson Hav. 212 (1910).
(2) -BOCK, r. l. m. (numera bl. tillf.) om stel person; jfr bock, sbst.1 II a. Wester UngPol. 153 (1901).
(3) -DROPPE, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) i pl.: dekokt använd tillsammans med besvärjelseformel för att göra ngn orörlig. EWigström i Landsm. VIII. 3: 319 (c. 1900).
(2) -FINGRAD, p. adj. med stela fingrar; äv. i överförd anv.: som utför(t)s med stela fingrar o. därför klumpigt o. oskickligt; äv. (tillf.) i bildl. anv. om ngt i skrift: stelbent (se d. o. 3 a). Björkman (1889). Jag tänker, att det är någon utklädd polisdräng, som de satt där (att spela herdeflöjt) för att han med sitt stelfingrade tremolo skall påminna mig om gamla tider. Heidenstam Dag. 198 (1905, 1909). Gierow i 3SAH LXXXI. 2: 23 (1973).
(3 b) -FIXERA. (numera bl. tillf.): fixera (se fixera, v.1 1 c) (ngn) med orörlig l. stel blick. Öberg Makt. 1: 37 (1906).
(2 d) -FOT, r. l. m. (numera föga br.) veter. o. hippol. hästfot där kotbenet på grund av att böjsenorna förkortats står i det närmaste lodrätt, i samma linje som skenbenet, styltfot; äv. i överförd anv., om ställningen o. (sjukdoms)tillståndet. Bendz Hofbesl. 67 (1866). På en stelfot står kotbenet i det närmaste lodrätt. Wrangel HbHästv. 861 (1886).
(2) -FOTAD, p. adj. särsk. (tillf.) bildl.: stelbent (se d. o. 3). Meningarna (i brevet) haltade lika tomma och stelfotade (som vid tidigare genomläsning). Heidenstam Alienus 1: 170 (1892).
-FRUSEN, p. adj.
1) till 1: frusen stel, hårdfrusen; äv. till 1 l β (jfr 2). (Lat.) rigidus frigore. (Sv.) stelfrusen. Juslenius 388 (1745). LBÄ 16—17: 98 (1798; om matsäck). Då .. (förfrusna) förekomma alldeles stelfrusna är .. föga hopp om deras wederfående. Lovén Anv. 85 (1838). Topelius Fält. 2: 232 (1856; om mark). Liket är så stelfruset att man kan begagna det i stället för skakeln (som blivit stulen). BonnierLM 1954, s. 745.
2) till 2, 2 a: stel av köld. Stelfrusen om händerna. Weste FörslSAOB (c. 1817).
3) oeg. l. bildl.; särsk.: stel (se stel, adj.1 8) o. kylig o. d. Aldrig var hon .. ovänlig eller stelfrusen i sitt sätt mot honom. Carlén Bull. 3: 10 (1847). Lundegård Stormf. 123 (1893; om sinne). (Leopardis moder var) icke vad vi kalla bigott eller pietistisk — hon var alltför stelfrusen till att vara något sådant. Wulff Leopardi 24 (1913). Ett blekt, stelfruset leende. Östergren (1946).
Avledn.: stelfrusenhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara stelfrusen. Östergren (1946).
(1) -FRYSA, -ning. (numera bl. i vitter stil l. i fackspr.) frysa stel l. hård, hårdfrysa; äv. tr. Abelin Frukt 47 (1902; om växt). Låter man två äggvitelösningar .. stelfrysa i en köldblandning, så (osv.). Lidforss VäxtSkyddsm. 49 (1909). Frosten hade stelfrusit jorden. Schildt Houmark Väg. 170 (1919). särsk.
a) till 1 l β; särsk. i fråga om djur: gm köld försänkas i dvala (se dvala, sbst. 4); äv. (om person) hyperboliskt. Vägglusen kan stelfrysa i köld utan att dö. NF 1: 72 (1875). I sista ögonblicket före stelfrysandet räddade han sig inom porten. Siwertz JoDr. 6 (1928).
b) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr stel, adj.1 1 n δ). PT 1906, nr 164, s. 3 (om religiöst o. politiskt frisinne); jfr stel, adj.1 5. (Kungen) höll sig rak .. (trots motgångar) — till det yttre — men retirade och tankar, ny retirade och nya tankar, det blev till ett slags stelfrysning, och där är han nu. Hallström K11 50 (1918). Denna sista koralbok .. kommer låvorden att stelfrysa på vår tunga. Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 118 (1922). Med ett av sina vanliga pessimistiska inkast hade hon .. lyckats stelfrysa hela det nyss så glada bordssällskapet. Östergren (1946); jfr stel, adj.1 8. Därs. (om inspiration).
-KRAMP, se d. o.
(6 a α) -KROPPS-RÖRELSE, r. l. f. (i fackspr., särsk. fys.) summan av translation (dvs. parallellförflyttning av kropp utan att denna deformeras) o. rotation (dvs. vridning av kropp runt axel utan att kroppen deformeras). TNCPubl. 68: 132 (1977).
(6 a β) -KÄFTAD, p. adj. (†) enl. ä. indelningssystem, i pl., i uttr. stelkäftade fiskar, om grupp korallfiskar med överkäksben som är fast o. orörligt förbundna med varandra. Holmström Ström NatLb. 3: 106 (1852).
(13) -MYNT, p. adj. stel i l. kring munnen l. som har stel mun. Spong Tavl. 253 (1946).
(2, 4) -NACKAD, p. adj. som har stel nacke l. som är stel i nacken; särsk. till 4 (äv. bildl., om lyftkran). De (offer) som krävts från tidernas början .. och som miljoner stelnackade och fiskögda, marscherande .. skräckgestalter snart skulle kräva. Fridegård LHårdVid. 211 (1951). Lyftkranar böjde sig stelnackat mot kajen. Vi 1951, nr 7, s. 5.
(2, 4) -RYGGAD, p. adj. som har stel rygg l. som är stel i ryggen; särsk. dels oeg., om länstol, liktydigt med: som har rak rygg, dels bildl.: styvsint, halsstarrig. Lamm StrindbgDram. 1: 45 (1924; om trots). (Mäster Olof hade) förändrats från den stelryggade idealist i Brands stil, som han var i utkasten, till att bli en hetssporre, som (osv.). Därs. 124. Swensson Willén 192 (1937; om länstolar).
(7) -SINNAD, p. adj. (†) som har ett styvt l. omedgörligt l. hårt sinnelag, styv- l. hårdsinnad. Schultze Ordb. 4115 (c. 1755).
(7) -SINNE, n. (†) styvt l. hårt o. omedgörligt sinnelag. Stelsinnet, som tredskar. Wallin (SVS) 1: 196 (1805). ÅbSvUndH 60: 218 (1814).
(7) -SINT, p. adj. (†) = -sinnad. Schultze Ordb. 4115 (c. 1755).
(2 c) -SJUKA, r. l. f. [sjukdomen medför stelhet i o. kring munnen] (numera föga br.) = muskardin, sbst.2 2NF 25: 516 (1916). Ekbohrn (1936).
(3) -SLAGEN, p. adj. (numera mindre br.) stel på grund av att man plötsligt gripits av viss känsla l. dyl.; särsk. i överförd anv., om motvilja. Stelslagen av fasa. Benedictsson Eftersk. 120 (1886).
(1) -SOPPA, r. l. f. (†) gelé. Oec. 203 (1730).
(3) -SOT, r. l. f. (†) om katalepsi. Stelsot (Katalepsi), hvilken sjukdom skulle utmärkas därigenom, att lemmarna hos den sjuka förblifva i den ställning, man gifver dem. Wretlind Läk. 9—10: 97 (1901).
(2 g) -VINGAD, p. adj. (i vitter stil) som har l. sker med stela vingar. Strandpiparna skreko oroligt under sin stelvingade flykt efter stenstränderna. Sundström Ljug. 45 (1934).
-VULEN, p. adj. (mindre br.) som har drag l. karaktär av stelhet; särsk. till 8 h, i avledn.
Avledn.: stelvulenhet, r. l. f. Bundenheten vid språkliga och stilistiska regler .. vållade en viss stelvulenhet (vid uppsatsskrivning). SkrModLärF 20: 93 (1922).
(3, 8 b) -ÖGD, p. adj. som har l. blickar med stela ögon. Holmström Vitt. 208 (c. 1700; om person). I matsalen ruvar, uppstoppad, stelögd och duven, / den siste roslagsuven. Malm Tomt. 28 (1932).
Avledn.: STELA, v.1 (†) till 1: göra stel; äv. bildl. (jfr stel, adj.1 1 n, 1 n δ). Bellman (BellmS) 2: 44 (c. 1778, 1791). Nöden med isig hand stelade snillets drift. LBÄ 14—15: 3 (1798). jfr för-stela.
STELHET, r. l. f. om egenskapen l. tillståndet att vara stel. (Sv.) Steelheet. (Ty.) Erstarrung. (Lat.) Rigor. Schroderus Dict. 149 (c. 1635). Schultze Ordb. 4982 (c. 1755).
1) till 1. Dähnert (1784). (Fibrerna i lädret, vilka fixerats i viss riktning vid torkningen,) måste .. genom bearbetning åter bringas ur denna stelhet till ett tillstånd af större elasticitet och smidighet. SvLädSkoind. 1910, s. 36.
a) (numera knappast br.) till 1 f. JernkA 1845, 2: 174 (om järn).
b) till 1 l α. Östergren (1946). jfr döds-, lik-stelhet.
c) till 1 n β α'. Weste FörslSAOB (c. 1817; om teckning). Stelheten i trädens förgrening och de vanligen deformerade kronorna understryka existensvillkorens knapphet (i fjällbjörkskogen). SvSkog. 260 (1928).
2) till 2. Schroderus Comenius 294 (1639). Underkäken (bör, då man sjunger, vara) utan stelhet, i annat fall förlorar rösten sin mjukhet och böjlighet. Beyer Sång. 29 (1887). När han ryckte på axlarna kom vänstra skuldran lite efter och dragen visade på denna sida en lätt stelhet. Siwertz Pagoden 175 (1954). jfr led-, muskel-, nack-, njur-, pupill-stelhet. särsk.
a) (numera bl. tillf.) om en form av muskeldegeneration hos lamm. Stelhet hos Lamm .. yppar sig genom en styf, spänd gång, hårdnad och spänning i musklerna. Lundberg HusdjSj. 449 (1868).
b) hippol. till 2 i. Med stelhet bör man förstå antingen motstånd för en böjande tygel, eller obenägenhet för sann böjning. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836).
3) till 5: egenskapen att vara stel; osmidighet, stelbenthet. Genom misskännandet af det individuellas rätt att göra sig gällande på det etiska området uppkommer en viss stelhet och styfhet i Kants sedelära. Nyblæus Forskn. I. 2: 93 (1875). EkonT 1945, s. 367 (: anpassningssvårigheter (”stelheten”) i näringslivet).
4) (numera bl. i vitter stil) till 7. Den Cyniska stelhet, som ej vårdar att rätta en förutfattad mening. Wallin i 2SAH 6: 15 (1811). Skaparen af det ryska väldet — konung Carl XII:s like i utomordentlig kraft och viljans oböjliga stelhet, men (osv.). Järta 2: 137 (1846).
5) till 8, äv. 8 h. Detta fel (dvs. att översättaren påverkas av originalspråkets vändningar) röjer sig icke endast i några få uttryck, utan i en nästan allmänt rådande stelhet i stilen. JournSvL 1797, s. 74. Stelhet i åtbörder, i omgänge. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stoltheten gaf hennes drag en stelhet som afskrämde hvarje tillbedjare. Strindberg Giftas 2: 87 (1886). De frikyrkliga predikanterna befriade sig från den ofta tunga, ibland livlösa kyrkliga stelheten, men deras frihet befriade dem ibland från allt slags stil. Wifstrand AndlTal. 61 (1943).
Ssgr: stelhets-grad. grad av stelhet; särsk. till stelhet 1. Östergren (1946).
-känsla. till stelhet 2, 5: känsla l. förnimmelse av stelhet; särsk. till stelhet 2. LGBranting III. 2: 133 (1859).
STELNA, v., se d. o.
Spoiler title
Spoiler content