STENKA steŋ3ka2 l. stäŋ3-, v., l. STINKA stiŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(stenk- c. 1645—1706. stink- (-ck) 1749 osv. stänck- c. 1645)
Etymologi
[sv. dial. stenka, stinka; jfr det etymologiskt identiska fsv. stenka, stena; avledn. av STEN; med avseende på ordbildningen jfr IDKA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i samband med sådd l. plöjning o. d.: med hacka l. spade l. räfsa l. kvast o. d. från sten(häll)ar i åker o. d. nedföra utspridd säd l. mull o. d.; äv.: med räfsa o. d. föra in utspridd mull o. d. från åkerren; äv. med avs. på åker o. d. i l. kring vilken man sålunda förde ned resp. in säd, mull o. d. I ändan på thenna Månad (dvs. mars) stenka tina Engiar, hwad om Hösten tilförende träckat är, thet sönderslå rätt smått, för sedan Dufwe- och Hönseträck, och bred thenna Gödslan wäl tunn vth, så får tu nogh Höö. IErici Colerus 1: 49 (c. 1645). Lät stäncka, och vpgräfwa så många stora Stenar som på åkeren finnas, och föra them affsijdes bort, ther Grund eller Lönstenar liggia. Därs. 87. Stenkade omkring twänne åkrar. NVedboDomb. Vårt. 1706. Den så kallade stinckning, som sker på det sättet: med en qwast sopas mullen omkring hela Åkren ned och äfwen af jordfaste stenarne och rören in i Åkren, och thet, sedan all harfningen gådt för sig. SmålHembygdsb. 4: 28 (1749). Under det hon stinkade (skottade åkerrenar) på gårdens gärde ned mot sjön, blef (hon) belägrad af ett upstigande Sjörå eller Necken. Rääf Ydre 1: 42 (1856). Den som fjärjade eller drog upp linjerna, efter vilka såningsmannen öste ur sin skäppa, fick .. sopa alla stenar och stenören, vägar och renar, på vilka utsädet fallit till ingen nytta. Han fick stinka i sitt anletes svett och rota med spaden i grund jord efter berghällar. Suneson GGrund 65 (1926).
SAOB
