STIGMATISATION stig1matisaʃω4n l. 01—, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. stigmatisation, eng. stigmatization; till STIGMATISERA]
i sht rel.-vet. (om det fullbordade resultatet av) stigmatisering (se STIGMATISERA 2 b); äv. i uttr. yttre, inre stigmatisation, i form av sår o. d. resp. av icke synliga fel (t. ex. funktionsrubbningar). Ekbohrn (1904). Stigmatisation .. består däri att på den stigmatiserade personens kropp öppna sig blödande sår på de ställen, där Kristi kropp genomborrades av korsets spikar. Grimberg SvFolk. 1: 297 (1913). Stigmatisationer och visioner. Briem (1929; boktitel). Därs. 32 (: inre). Juliana Weisskircher .. kunde uppvisa en full yttre stigmatisation. Därs. 41. Lindskog o. Zetterberg (1975).
Ssgr (i sht rel.-vet.): STIGMATISATIONS-FALL. fall (se d. o. XII 4) av stigmatisation. Briem Stigmat. 29 (1929). —
