SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STILA sti3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, se avledn.
Etymologi
[sv. slang stila, stoltsera (med ngt), dansa (flott); avledn. av STIL, sbst. — Jfr STAJLA]
1) (ngt vard.) motsv. STIL, sbst. III 2, 3, med direkt obj. betecknande person l. sak: bibringa l. delge stil av det l. det slaget (angivet l. antytt i adverbiell bestämning); äv. o. företrädesvis (nästan bl. i särsk. förb. l. ss. senare led i ssgn UPP-STILA) pregnant, motsv. STIL, sbst. III (3, ) 4: bibringa l. delge (bättre) stil. Mitt i ringen (av badande) stod fula Brenner grinande och log .. — huvudfiguren i en muntert stilad jättefontän. Bergman LBrenn. 72 (1928).
2) (vard. l. slangfärgat) intr., motsv. STIL, sbst. III (3, ) 4: (söka) uppträda med stil l. på ett stilfullt l. tillbörligt sätt; äv. övergående dels i bet.: (färdas l. gå omkring o.) stoltsera l. sprätta l. snobba (i nya kläder l. dyl.), dels i bet.: (söka) glänsa l. briljera l. utmärka sig. Stila .. (dvs.) sprätta. LoW (1889). Stila i uniform. Därs. (1911). Nu skall jag ut och stila på Strandvägen. VHem 1921, nr 25, s. 21. Vi ville stila för flickorna. Det blev snack om att gå ut igen och slå ner en ny gubbe. DN 19/9 1969, s. 32. Två saker har jag handgripligen fått lära mig: att inte försöka stila i (skid)-backen och att inte åka fortare än att jag tror mig kunna reda ut en situation på krocknivå. GbgP 30/1 1981, s. 24. Cowboyhatt bär man mot värmen, som kan vara pressande här (i Arizona), inte för att stila. ICAKurir. 1983, nr 12, s. 9.
3) [möjl. utvecklat ur refl. särsk. förb. (se nedan)] (vard. l. slangfärgat) refl.: (stoltserande l. sprättande) visa upp sig (i nya kläder l. dyl.). Han stod där på gårdsplanen och stilade sig. SvOrdb. (1986).
Särsk. förb. (till 1; ngt vard.): STILA OPP, se stila upp.
STILA TILL10 4. med person- l. sakobj.; äv. med refl. obj., i förb. stila till sig; särsk. liktydigt med dels: göra stilfull(are) l. stilren(a-re), dels allmännare: snygga l. piffa l. snobba l. snofsa till l. (i fråga om att bibringa ngn hyfs l. (allmän) bildning) hyfsa till. Nordensvan SvK 691 (1892; om målare, med avs. på naturen). CLarsson (1894) hos Nordensvan Larsson 2: 46 (: stila till dem, som knoga i brackiga bestyr). Fitinghoff Näs. 206 (1895; refl., om kvinna). TurÅ 1911, s. 194 (refl., om ort).
STILA UPP10 4, äv. OPP4. med person- l. sakobj.; äv. med refl. obj., i förb. stila upp sig; särsk. liktydigt med dels: göra stilfull(are) l. stilren(are), dels allmännare: snygga l. piffa l. snobba l. snofsa upp. Geete Clemens Huckl. 253 (1885; med avs. på plan för befriande av negerslav). GbgP 1892, nr 168 A, s. 1 (refl., om restaurang). SD(L) 1902, nr 191, s. 5 (refl., om manspersoner). jfr uppstila.
Avledn. (till 2; vard. l. slangfärgat): STILARE, m. person som stilar. Claesson DråpHastMod 140 (1966).
Spoiler title