STILBIT stilbi4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. stilbit, eng. o. fr. stilbite, alla i bet. 1, 2; bildat (av fransmannen R. J. Haüy 1796) till gr. στίλβη, glans (se STILB) med den i namn på mineraliska o. kemiska ämnen vanliga ändelsen -it]
geol.
1) ett till zeoliterna (dvs. grupp av mineral som kemiskt sett utgör vattenhaltiga salter av olika kiselsyror) hörande mineral som kristalliserar rombiskt o. bildar till knippen förenade pärlemorglänsande, pelarformiga kristaller, desmin (förr äv. benämnt: strålzeolit). Då Stilbiten från längre tid sedan redan varit undersökt af Herrar Meyer och Vauquelin .. återstod i synnerhet att finna, huruvida icke någon halt af alkali, den tid desse analyser gjordes, kunde vara öfversedd. FKM 4: 357 (1815); möjl. till 2. Nordensköld .. har medfört .. en art stilbit i 4-sidiga prismer. Berzelius Brev 9: 142 (1816). Stilbit, desmin .. förekommer bl. a. i Skottland, Frankrike och på Island. Det används vid avhärdning av hårt vatten. BraBöckLex. (1979).
2) [oeg. anv. av 1] (numera mindre br.) ett till zeoliterna (se 1) hörande mineral som kristalliserar monoklint o. mimetiskt i tunna, tavelformiga kristaller (anvuxna l. i druser) o. uppvisar stark pärlemorglans på den tydligaste genomgångsytan, heulandit (förr äv. benämnt: bladzeolit). Stilbit (:) .. CS3 + 3 AS3 + 6 Aq. Berzelius Blåsr. 249 (1820); möjl. till 1. Stilbit. Äger en mycket fullkomlig genomgångsyta. Sammansättningen: 3 CaSi + 4 AlSi3 + 18 H. ASScF 1: 678 (1842); möjl. till 1. De vigtigaste af dessa s. k. Zeolither äro .. (bl. a.) Desmin, Stilbit, Apophyllit. Lindström Kobell 115 (1862). Stilbit .. (l.) Heulandit, Bladzeolith. ASjögren Min. 169 (1865). Heulandit .. ibland också kallad stilbit. 3NF 20: 1157 (1934).
