publicerad: 1928
GAMMAL gam3al2, adj. gamle, gamla; gamlare (BoupptSthm 6/11 1658, Strindberg RödaR 176 (1879)) ((†) gamlesta, superl. pl. best. Rudbeck Atl. 1: 58 (1679); gammelsta, superl. pl. best. ORudbeck d. y. (1696) i NordT 1898, s. 526). (Anm. Komp. -are, superl. -ast (-est) har alltid förekommit bl. sporadiskt i skriftspr. Hof Skrifs. 185 (1753) anmärker: ”Gamlare vilja någre ej hålla för godt Svänskt ord, i stället för äldre, ehuru jag både hört det förra i gement tal (dvs. i umgängesspråket), och sett det i lärda mäns skrifter. Andre mena att emellan dem är en åtskilnad till bemärkelsen”. I det bildade talspr. äro ifrågavarande former ännu sällsynta. I stället användes ÄLDRE, ÄLDST). adv. -T (föga br., Eneman Resa 2: 266 (1712), Modin GTåsjö 311 (1916)).
Ordformer
(gamal RA 1: 484 (1546: gamalt, n.), Hembygden 1912, s. 47 (dial.). gammal GR 1: 22 (1521: gammalt, n.) osv. gamel BtFinlH 4: 420 (1570). gammel(l) GR 18: 41 (1546), Cederborgh OT 1: 34 (1810; dial.). gambal ConsEcclAboP 127 (1658: gambalt, n.), KKD 12: 345 (1704: gambalt, n.). gambel EkenäsDomb. 1: 6 (1624), Linc. Pppp 2 b (1640). gam(m)ul, m. sg. NorrlS 1: 302 (1546), VDAkt. 1675, nr 146. gammult, n. sg. Swedberg Gr. Tilskr. 2 (1722). — best. o. pl. gamble (-bla, -blom osv.) GR 1: 27 (1521), VRP 3/6 1776, Bil. Hembygden 1912, s. 124 (dial.); b-inskottet anmärkt ss. onödigt Swedberg Schibb. 3 (1716). gamle (-la osv.) Jes. 9: 15 (Bib. 1541) osv. — gamblun, dat. sg. m. BtÅboH I. 6: 183 (1634))
Etymologi
[fsv. gamal, motsv. d. gammel, isl. gamall, fht. (i egennamn) gamal, feng. gamol. Ordets urspr. är dunkelt; man har fört det till ett germ. gam, vinter (jfr gr. χιών, snö, lat. hiems, vinter, ävensom GYMMER, ung tacka, eg.: vintergammal), o. ordets eg. bet. vore då: som levat (så l. så) många vintrar]
— jfr UR-GAMMAL.
1) utan tanke på viss (högre) ålder, men med denna angiven gm en kvantitativ bestämning l. framgående ur satssammanhanget: (så l. så långt) framskriden i ålder, som har levat l. varit med l. har funnits till osv. (så l. så länge), äv.: (så l. så) långt tillbaka i tiden; äv. om sak. Hur gammal är han? Han är inte fullt (ngt vard. äv. inte fulla) tretton år gammal, över l. mer än tretton år gammal. Brevet är två veckor gammalt. Hur gammal är han i tjänsten (ngt vard.), hur länge har han innehaft sin tjänst? Han är lika gammal som jag. (Förf. Dionysius Areopagita) är ey så gammal som monge wel menat haffua. OPetri Clost. A 2 a (1528); jfr 9. Tå han tw och sextiyo åår gammal war. Dan. 6: 1 (Bib. 1541). Iag, .. fast iag är ung, är så gammal lector som någon af them. VDAkt. 1678, nr 330; jfr 5 d. Skulden reste sig från gamlare tid. Envallsson Procent. 90 (1786). Då tar han väl aldrig examen, för då blir hans tentamina för gamla. GCederschiöld i 1LundagKron. 42 (1918). — jfr DAGS-, DYGNS-, FEMÅRS-, FJOL-, JÄMN-, MÅNADS-, NATT-, SEKEL(S)-, VECKO-, ÅR(S)-GAMMAL m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. konstr. i fsv., dan. o. isl., ävensom vid ä. t. alt, feng. eald, fr. agé; jfr äv. sådana ssgr som MÅNADS-, ÅRS-GAMMAL] (numera mindre br.) med gen. Itt lijtet halfftåhrs gammalt Barn. GR 1: 22 (1521). Een 70 åhrs gammal Araber. SAgrell (1712) i KKD 5: 321. Sekels gamla frescomålningar. Gosselman Sjöm. 2: 12 (1839; måhända ssg). Schulthess (1885).
b) [konstr. synes ha utvecklats ur sådana uttr. som han är på det tredje året o. d.] (numera knappast br.) i uttr. på det tredje året gammal o. d., över två, men ännu icke tre år gammal osv. BtFinlH 2: 338 (1670). Blott på 5:te året gammal begynde (jag) med latinen. Wallquist Själfbiogr. 2 (1789). BoupptVäxjö 1847.
2) motsatt UNG; om levande varelse (äv. om växt l. om del l. organ av levande varelse l. i personifikation): som har hög ålder, ålderstigen, åldrig, framskriden i ålder; ofta i substantivisk anv. Den gamle, den gamla, gubben resp. gumman. Döden skonar varken gammal eller ung. Gammal till åren. Gammal som gatan (vard.); jfr 4. Iach är gammal, och mijn hustrw är framliden j åldren. Luk. 1: 18 (NT 1526). Gudh giffue här bådha vnga och gambla jtt gott och rett forstånd. OPetri Clost. F 4 b (1528). Tisenhausen .. var en lärdh gammel mann. HH 20: 337 (c. 1640). Gammult folck giöra .. (korstecknet) ännu. Swedberg Dödst. 551 (1711). Han är gammal som Methusalem. Upmarck Proverb. 45 (1716). Jag har aldrig, så gammal jag är, hört på maken. Sturzen-Becker 2: 88 (1850, 1861). Jag är för gammal till att leka. Cavallin (1875); jfr 1. De gamlas återstående dagar äro alltid få. Wulff Petrarcab. 373 (1907). — särsk.
a) [jfr AV I 12 a β] (†) med prep. av (jfr 6 a). Den gamle af dagar (dvs. Gud). Mellin HelSkr. Dan. 7: 9 (1858); se för övr. DAG I 5 c slutet.
b) med huvudvikten på de känslor som tanken på ngns (ngts) ålder väcker (vördnad, tillgivenhet, äv. förakt, medlidande osv.). Jag skall resa hem och se om mina gamla föräldrar. Gamla mormor. Gamla Sverge. Iach som en sådane är, nemligh then gamble Paulus. Filem. 9 (NT 1526). Gamla Malin fick sig gifta, / Sen hon pengar van. Nordenflycht QT 1745, s. 149. Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord! VSvFolksång. 2 (1845). Kanske i hans gamla hjärta / lyste solen .. / litet mera varmt än förr. Fröding Guit. 17 (1891). Jag gamla människan. Auerbach (1908); jfr e.
c) (vanl. ngt vard.) i uttr. bliva (varda) gammal, uppnå ålderdomen, uppnå hög ålder. Han blev inte gammal, han levde inte länge, han dog ung. Om the höra och tiena .. (Gud), så skola the j godhom daghom gamle warda. Job 36: 11 (Bib. 1541). (Nyponbuskens) förmåga att .. bli gammal eller åtminstone att från .. samma urgamla rot kunna föryngra sig hur lång tid som helst. Gellerstedt Hult 117 (1906).
d) vid vissa sbst. (flicka, gosse, ungmö o. d.), närmande sig l. övergående i bet. 5: överårig. At lefva som Flicka, och besynnerligen som gammal Flicka. Säfström Banquer. Q 4 a (1753). Egron hade emellertid hunnit bli hvad man kallar ”gamla gossen”, innan han kunde få följa sin kallelse. Gellerstedt i 3SAH 25: 37 (1911).
e) utan tanke på särskilt hög ålder, vid uppdelning av personer osv. i två generationer, motsatt: barn l. ungdom l. (i fråga om djur) ungar l. dyl.; ofta närmande sig l. liktydigt med: fullvuxen, ”stor”, fullt utbildad l. dyl. Ungt folk skall tiga, när gammalt folk talar. J vnge warer them gamblom vnderdånughe. 1Petr. 5: 5 (NT 1526). Ther ligger alzingen macht vppå, Hwad heller man döper barn eller gammalt folk. LPetri 1Post. E 2 b (1555). (Greven) wore och fuller så gammul att han wisste wäl settia sig. RARP 3: 219 (1642); jfr 1. Han utgaf (dvs. erlade) en gåsunge för gammal gås. Peringskiöld Hkr. 1: 521 (1697). Lille Mats .. var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Lagerlöf Holg. 2: 349 (1907). — särsk.
α) i substantivisk anv., om fader l. moder resp. föräldrar; numera oftast i fråga om fåglar. Thå nu then gambla (dvs. sparvungarnas fader) kom, .. wardt han illa tilfridz. Balck Es. 97 (1603). ”Nå”, sad' jag, .. ”hur mår de gamla?” Nyblom Hum. 29 (1874). Rosenius SvFågl. 1: 5 (1913).
β) [jfr språkprovet från c. 1570 under 5 a] (i folkligt spr. i vissa trakter) i eufemistiska benämningar på den onde. Di ville påstå, att jag har haftt den gamle (till hjälp). GAndersson (1890) i Landsm. XVIII. 9: 8. Gamle far. Högberg Jim 294 (1909).
f) (i sht i folkligt spr.) för att åtskilja en viss person från andra (av samma stånd l. med samma namn). VittAH 8: 106 (i handl. fr. 1540). Gamble Her Steen Stwre. Svart G1 2 (1561). Then gamble och unge enkiedrotning. RA 3: 156 (1593). Caroline blef .. minst lika stor favorit som jag hos de gamla De Geers. De Geer Minn. 1: 134 (1892). Hemmanet Dalen .., som gamle Anders Olsson .. köpt af gamle Olof Svensson. PT 1912, nr 24 A, s. 1.
g) med tanken på de egenskaper som åtfölja ålderdomen, oftast på dess svaghet o. skröplighet; ofta: utlevad. Gammal och grå. Gammal i förtid. Han börjar se gammal ut. Jag börjar bli gammal, ofta: jag börjar bli glömsk o. slö. Han har blivit mycket gammal på de sista åren. Sorgh gör mannen gamlan förr än tijdh är. Syr. 30: 24 (Bib. 1541; Apokr. 1921: gammal i förtid). Jag känner ock, at jag börjar bli gammal, eller, som man säjer, barn på nytt. Tessin Bref 1: 71 (1751). Jag är mycket gamlare än du, fastän yngre i år. FBremer (1842) i Bremer 2: 6. Det började kosta på den gamla ryggen nu att stå böjd över tvättbaljan. Nordström Amer. 147 (1923). — särsk. i uttr. bliva (förr äv. göras) gammal, åldras, börja bli gubbe resp. gumma. Juslenius 414 (1745). Den som födes uti Ny, blifver icke snart gammal. Rääf Ydre 1: 116 (1856).
h) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: En vng kan iu så widt spöria tilbaka som en gamall kan tenckia eller minnas? Svart G1 94 (1561). Ingen är för gammal til lähra. Grubb 68 (1665). Ondt lära gammal hund kura. Dens. 120. Ju offtare Suggan grijsar, ju gamblare blijr hon. Rålamb 13: 65 (1690). Gammal är altid äldst. Wennerdahl 371 (1748).
3) ss. attribut till ett ord som betecknar tid, för att angiva det tidsskede varunder ngn är gammal; huvudsakligen i uttr. (på, förr äv. i) (ngns) gamla dagar, (på) (ngns) ålderdom. VDAkt. 1689, nr 230. Kronos fick en son på gamla dar. Tegnér (WB) 1: 163 (1805). (Lovande) afkomlingar till 3:dje led .. förskönade hennes gamla dagar. Wallin Rel. 4: 439 (1833). PT 1904, nr 60 A, s. 3. Adjunkten såg bättre ut på gamla dagar, då han hade fått grått hår. Lagerlöf Troll 2: 53 (1921). — (†) Att han uppå sin gamble ålder icke motte få någon nesslig resolution. VRP 1695, s. 180.
4) om materiell sak: som funnits l. varit i bruk (jämförelsevis) länge (o. rönt invärkan av tiden); ofta med huvudtanken på att ngt gm ålder har blivit förstört l. mindervärdigt, eventuellt äv. förbättrat; motsatt dels: ny, dels: färsk, frisk. Gamla kläder, som redan varit begagnade. Gammalt bröd. Gammalt sädesbrännvin. Gammalt linne. Gammal potatis, potatis från föregående år, motsatt: ny l. färsk potatis. En gammal rock. Mat. 9: 16 (NT 1526). J skolen äta aff thet gamla (dvs. grödan från förra året). 3Mos. 26: 10 (Bib. 1541). The .. togho .. gamla lappadhe skoor på sina föter, och drogho gammul och riffuin klädher vppå. Jos. 9: 5 (Därs.). Gott gamalt ööl. BOlavi 62 b (1578). Ett bollwärke, bygdt af trää, väl tortt och gammelltt. HH 20: 338 (c. 1640). Brefwet war något gambalt (dvs. det var länge sedan brevet skrevs). GLilliehök (1704) i KKD 12: 345; jfr 8. Pappa lägger sig och tar något gammalt på sig. Blanche Tafl. 11 (1845). (Vinet) antog (gm en viss behandling) en viss ”ålderdomlig”, ”gammal” smak. 2UB 4: 625 (1899). I kistkammaren luktade det mystiskt och gammalt. Svedelius BygdFolk 333 (1927). — särsk.
a) (†) om växt(del): förtorkad, torr. Syrop aff gambla Roser. BOlavi 68 a (1578). jfr: Gammal som ett stråå. Grubb 836 (1665).
b) i ordspr., t. ex.: Det faller av sig själv, liksom gamla gärdsgårdar. Gambla stöflar kräfia mycken smöria. Grubb 242 (1665).
5) för att framhålla att ngn l. ngt länge varit ngt: som länge varit med, som länge varit bekant ss. ngt; oftast med tanken på de egenskaper som förvärvas gm att länge vara ngt; kan ofta ersättas av sådana adj. som: erfaren, beprövad, durkdriven; välbekant; utnött, föråldrad; inrotad, förhärdad l. dyl.; ofta förenat med ngt av ovan nämnda adj. Gamla vänner, bekanta. En gammal soldat, en gammal jägare, en gammal räv, en gammal syndare, en gammal narr. Gamla sår. Gamla oseder. Gammalt hat. Gamla historier. Een gammul spittelska. 3Mos. 13: 11 (Bib. 1541). För gamal venskap skuldh. GlTer. 8 (c. 1550). (Vi) velle heller hafva 2 gamble regementer än alt (det nyss utskrivna manskapet). OxBr. 5: 353 (1625). (Tilly) hvilken der ähr en gammal fox. HH VIII. 4: 9 (1629). Geijer är .. gammal lärare vid Upsala universitet. Sturzen-Becker SvSkönl. 83 (1845). Råd mig nu du, som är gammal och van! Wennerberg 2: 83 (1848, 1882). En gammal historia. Björkman (1889). Gamla, vana sångare. Ödman StudM 74 (1891). — särsk.
a) (vard.) utan eg. innebörd, ss. förstärkande attribut till ord som innebära ett (vanl. nedsättande) tillmäle; äv. utan utsatt sbst. Din gamle tosing! Tu arghe gamle skalck. Sus. 52 (Bib. 1541). Belsebub tu gamble flott säck. CreatMundi 12 (c. 1570). En sådan gammal (gubb-)stut. Brenner Dikt. 1: 69 (1702, 1713). Jag förstår dig visst inte riktigt, gamle gosse. Geijerstam LycklMänn. 46 (1899). Skål du gamle! Engström 2Bok 69 (1909).
b) välbekant; vanlig, utnött, trivial; numera i sht i uttr. en gammal kvickhet, det är gammalt och vanligt o. d. Lundberg Paulson Erasmus 227 (1728). Englar äro alla älskarinnor, det är gammalt som gatan. JJolin (1844) i Jolin 28. Det är gammalt alltihop — nej — inte — att bli aktör! — Jo, min vän, det är det gamlaste af alltsammans. Strindberg RödaR 176 (1879). Benedictsson Peng. 10 (1885).
c) (†) i n. sg., ss. jakande partikel: ja visst, naturligtvis l. dyl. Til at swara och beiaka (användas adv.) .. Ja, Jawäl, gammalt, gammalt thet. VarRerV 68 a (1579).
d) (ngt vard.) länge befintlig (ngnstädes), länge fungerande i viss egenskap (ngnstädes). Gammal i tjänsten, gammal på sin post. Han blir inte gammal där. Gammal i gården. VDAkt. 1667, nr 382. Sigismund Bathori (drog) .. in i Schlesien, men blef intet gammal der. Dryselius Måne 150 (1694). Breflådorna blefvo icke gamla (dvs. togos snart bort). Hedin GmPers. 364 (1887). PT 1906, nr 206, s. 2.
e) [konstr. torde ha utvecklats ur uttr. efter vanligheten l. dyl.] (föga br.) i uttr. efter gammalt, förr äv. efter det gamla, efter gammalt bruk, efter gammal vana (jfr 6 c). (Jag ber att) min K(äre) B(roder) .. (måtte) vara efter dett gamla min trogen ven. OxBr. 5: 17 (1612). Allt var gjort som det efter gammalt skulle göras. Koch Timmerd. 33 (1913). — (†) övergående i bet.: (av gammalt) vanlig, bruklig (jfr b). At .. rette scatter vtgaa epter som gammalt oc foort var j fortiden. GR 1: 256 (1524). Thet war gammalt när thet folcket bespotta och begabba Gudz Propheter. FörsprJes. Aaa 2 b (Bib. 1541). (Sv.) Det är gammalt med honom, (lat.) Id ei ex pristino inhæret. Sahlstedt (1773). Meurman (1846).
6) för att beteckna att ngt uppstått l. har sitt ursprung långt tillbaka i tiden: känd l. bekant l. erkänd osv. sedan lång tid tillbaka. Gammal adel, gammalt frälse. Gammal hävd, skuld. Gamla fordringar. (Kyrkans o. ridderskapets) gamble friiheter som thera förfædra oc föreldra aff aller för them nutid haffua. GR 1: 27 (1521). Det är en gammal klagan att tiden är ond. Tegnér (WB) 7: 83 (1831). — särsk.
b) i uttr. av l. sedan, äv. från gammalt, äv. (bygdemålsfärgat) ensamt gammalt, sedan lång tid tillbaka, sedan gammal tid; jfr 8. Han war den dagen i Öfwerlännääs, hwarest af gammalt borde hållas (guds)tienst. HärnösDP 1664, s. 83. Eneman Resa 2: 177 (1712). Därs. 266. Den smaken är gammalt inbiten. Sehlstedt 1: 2 (1861). De hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna. 1Sam. 14: 21 (Bib. 1917). Märgpudding .. (är en) gräddad efterrätt af .. oxmärg (osv.) .., hvartill af gammalt serverats sås af socker och konjak. 2NF 37: 663 (1925).
c) (föga br.) i uttr. efter gammalt, sedan gammalt (jfr 5 e). Carlson Hist. 1: 46 (1855). NordT 1896, nr 345.
7) förutvarande, förre, forne, hittillsvarande; äv. (vard., föga br. utom i Finl.): för detta. The ther medh sigh hadhe en gamblan läriunga .. benempd Mnason. Apg. 21: 16 (NT 1526). Then gambla Frijden .. (vore) medh then gambla Storförsten dödh blefwen. Girs G1 165 (c. 1630). Clemet Swijngebolt .. ”gammull leutenampt”. BtÅboH I. 6: 31 (1633). Ded gamble åhredt. AOxenstierna Bref 4: 443 (1648). Än sitter i oss den gamle studenten. Wennerberg 2: 3 (1848, 1882). Han är ej mer den gamle. Cavallin (1875). Vid befordringar bibehöll vederbörande sin gamla lön till årets slut. HT 1922, s. 242. — särsk.
a) (†) i obest. form med bestämd anv. Han haffuer Låtidh Arestera Gambell borgmestaren Girmundh Matsson. EkenäsDomb. 1: 46 (1639).
b) (i sht i Norrl., bygdemålsfärgat) i uttr. gammalt i världen, förr i världen. Gammalt i världen gick laxen ett trettiotal mil uppför älven. Molin FrÅdal. 85 (c. 1895). Modin GTåsjö 311 (1916).
c) huvudbetonat, för att skilja en sak från en annan med samma namn vilken kommit till (l. fått namnet o. d.) senare; ofta vid ortnamn. Gamla Lödöse, Uppsala, Älvsborg. Gamla Finland, [efter motsv. benämning i ry.] under Finlands ryska tid benämning på dess sydöstra del, vilken redan 1721 o. 1743 avträddes till Ryssland. Gamla stilen, den julianska tideräkningen. Gamla rimkrönikan, benämning på den äldsta svenska rimkrönikan, äv. kallad Erikskrönikan. Gamla riket (hist.), benämning på Egypten under dess äldsta historiska tid. The .. vilia blifva vidh then gambla kyrkioordhningen .. och vid then gambla handboken. RA 3: 59 (1593). En partt .. (av kolonisterna i Nya Sverge) besynnerligen de som vthi gambla Swerigie hafua derass hustrur .. åstunda hädan. HB 3: 231 (1644). Den gamla Werlden .. begriper uti sig Europam, .. Asiam .. och Africam. Holm NSv. 1 (1702). Man talar om en gammal och en ny skola i svenska vitterheten. Hagberg Tegnér 12 (1847). Redan under gamla rikets tid började faraonerna intressera sig för (Nubien). Grimberg VärldH 1: 78 (1926). — särsk.
α) i uttr. gammalt silver, äkta silver, motsatt: nysilver. En stor nysilfverpunschbål med slef af gammalt silfver. SD 1899, nr 17, s. 2. UNT 1920, nr 7428, s. 7.
β) om åtskilliga mått l. mynt, vilka i den vanliga sammanlevnaden (mer l. mindre fullständigt) ersatts l. undanträngts av andra. Huilchen som bliffuer beslagen medh att måle m(edh) gamble skeppan eller tunne, skall böthe 40 m(ar)k. TbLödöse 47 (1587). 136 millimeter, det är, på håret, 5 1/2 gamla tum. PT 1905, nr 239, s. 3.
γ) i åtskilliga fasta förb., t. ex. (den) gamle Adam, (den) gamla människan, gamla förbundet, gamla testamentet, gamla midsommar, se de särskilda substantiven.
8) som tillhör l. har uppstått i den gångna l. förflutna tiden, som är från en föregående tid; om tid: förfluten, förliden, gången. Den gamla, goda tiden. I gamla dagar. Sverges gamla lagar. En man av gamla stammen, av gammalt skrot och korn. En trädgård i gammal stil. Gamull breff och register. GR 1: 127 (1523). Våre gamble svenske cröniker. RA 2: 128 (1565). (Nyssnämnda förteckning) finnes .. medh klare, ehuruwäl gamble Bookstäfwer .. således skrifwit. Stiernhielm VgL Dedik. 2 (1663). (Han) slog honom i gaton, säijandes minstu gammalt. VRP 1704, s. 694. Våra egne gamlare skrifter. SvMerc. 1764, s. 513. Detta försök är icke gammalt. Berzelius Kemi 3: 2 (1818). På de flesta ställen läses vår Gamle Hedervärde Benzelius. Ödmann StrFörs. 4: 359 (1822). Porträtter af gamla svenska generaler. HLilljebjörn Hågk. 1: 66 (1865). — särsk.
a) i uttr. sedan gammal tid, förr äv. av gammal tid, sedan gammalt. GR 11: 362 (1537). Cederschiöld Riehl 2: 54 (1878).
b) (numera föga br.) övergående i bet.: föråldrad, obruklig, gammalmodig, ur bruk. Orden (i våra lagböcker) ähre gamble och icke så nu i bruuk. Lagförsl. 255 (c. 1606). Gammalt talesätt, gammalt uttryckssätt. Schulthess (1885).
9) [specialanv. av 8] forntida, fordomtima, uråldrig; särsk. (numera mindre br.) pregnant, i fråga om den klassiska forntiden: antik; om tid: som ligger långt tillbaka. Gamla tiden (hist.), om tiden före medeltiden. De gamla språken, i sht om de klassiska språken (latin o. grekiska). Det gamla Grekland, forntidens Grekland. Den gamla historien, forntidens historia. De gamla romarna, egypterna. Den gamle romerske författaren Tacitus. Luk. 9: 8 (NT 1526). Stenar, som j gammal tijdh bereedde woro. Vish. 13: 10 (Bib. 1541; öv. 1792: i forntiden). De gamle germanier. Höpken 1: 246 (1771). I gamla dagar antände en man ett af forntidens .. skönaste tempel. Sander i 3SAH 6: 14 (1891). Under kyrkans gamla tid. Ahnfelt o. Bergqvist 82 (1895). — särsk. (numera bl. i vittert språk) i uttr. de gamle (förr ngn gg de gamlare, de gamlaste), i sht om de klassiska folken l. de klassiska författarna. Mat. 5: 21 (NT 1526). The gamble blandade wijnet mz watn. Schroderus Comenius 822 (1639). Rudbeck Atl. 1: 623 (1679). Skilnad emellan konsten hos de gamle och de nyare. Geijer I. 5: 21 (1810). Intryck från läsningen av de gamla. Sylwan (o. Bing) 1: 40 (1910).
Ssgr: A (i Norrl. o. Dalarna, starkt bygdemålsfärgat, samt i kulturhistoriska skildringar från dessa landskap): (2) GAM- (gamb-, gamm-) -BOCK. gammal bock; bildl. Håll igen mun, du! .. Gambock! Nordström Lumps. 122 (1910). —
(2 d) -JÄNTA, se D. —
(2) -KULL(S)-TÄNDER. [jfr KULLA, flicka] (i Älvdalen) örten Lotus corniculatus Lin., käringtand. AfhNaturv. 2: 143 (1831). LandtbrTDal. 1907, juni s. 29. —
B (vard.): GAMLA-DA(GA)R, se C. —
-MOR, se D.
C (vard.): (3) GAMLE-DAGAR l. -DAR, pl. (äv. gamla-. gamle- 1860 osv. gammal- 1886—1910. gammel- 1784—1927) [jfr ä. dan. o. dan. dial. gammeldage, feng. ealddagas; jfr GAMMALDAGS] (mindre br.) ålderdom; i sht i uttr. på gamleda(ga)r, på ålderdomen, på gamla dagar. Jag tror att jag blir kär i gumman min på gamledar. Carlén Köpm. 2: 618 (1860). (De) togo sig bekymmerslösa gammaldagar efter egen smak. Benedictsson Ber. 79 (1886). (föga br.) i best. form. Envallsson Niugg 8 (1784). Väring Vint. 66 (1927). —
-ERIK, se D. —
(2) -FAR. (gamle- 1861 osv. gammel- 1894—1912) [jfr d. (dial.) gammelfa(de)r, ä. d. gamlæfathær]
1) (i folkspr.) vördnadsfullt l. skämts. om åldrig husfader; äv. (i vissa trakter) om äldre man som har vuxna barn, i sht som bor hos barnen l. åtnjuter födoråd; farfar, morfar; jfr ÅLD-FAR. Carlén Skuggsp. 1: 82 (1861, 1865). Blixten slog ned .. och dödade ögonblickligen gårdens 64-årige gammelfar. NPress. 1894, nr 226, s. 3. Brate Edda 138 (1913). bildl. om djur. AB 1896, nr 295 A, s. 3 (om en gammal björn).
2) (i folkspr. i vissa trakter) hustomte, nisse. Det är nog ingen kar. / Han har skägg som gammelfar / och en toppig mössa. Forsslund Djur 232 (1900). Lagerlöf Troll 2: 23 (1921). —
-TID, se D.
D: (6) GAMMAL-ADLIG. som tillhör l. utmärker gammal adel; äv.: för adeln sedan gammalt utmärkande. (Adlerbeths) uppfostran vårdades .. på svenskt gammal-adeligt sätt. SvLitTidn. 1818, Bih. sp. 77. JJNervander 1: 187 (1833). Ett gammaladligt namn. Dagen 1897, nr 21, s. 2. —
-DAGAR, se C. —
-DAGS, se d. o. —
(6, 7, 9) -DANSK, adj. dansk sedan gammalt; från gammal dansk tid; som förr varit dansk. Wieselgren Bild. 440 (1877, 1889). De gammaldanska provinserna (dvs. Skåne, Halland o. Blekinge). Erixon Möbl. 2: XXVIII (1926). —
-DAR, se C. —
(9) -EGYPTISK. (mindre br.) fornegyptisk. Söderblom Gudstr. 398 (1914). Den gammalegyptiska kulturen. Lugn 2Egypt. 17 (1924). —
(jfr 2 e β, 5 a) -ERIK. (gamle- 1923 osv. gammal- 1900 osv. gammel- 1882 osv.) [sv. dial. gammel-Erik (gambel-, gamle-, gam- — -Erk(er), -Jerk, -Järke m. fl. former), d. (dial.) o. nor. (dial.) Gammel-Erik, Gamle Erik] (folkligt, skämts.) eufemistisk benämning på djävulen. Eneroth NHum. 112 (1882). —
-FADDER, se G. —
(7 c) -FENNOMAN. från 1890-talet bruklig benämning på medlem l. anhängare av det äldre borgerliga finska partiet i Finl.; motsatt: ungfennoman. En rättrogen gammalfenoman. Söderhjelm Brytn. 148 (1901). —
-FOLK. (gammal- 1907 osv. gammel- 1833—1912) [jfr d. (dial.) gammelfolk] (i folkspr.)
1) till 2: ålderstiget l. åldrigt folk; särsk. (i sht i norra o. mellersta Sv.) om föräldrar i förh. till vuxna barn o. speciellt om sådana som åtnjuta födoråd, undantagsfolk. Læstadius 2Journ. 100 (1833). Dansen fortgick långt in på natten. Gammelfolket och barnen hade redan knallat hem. Rönnberg Bredbolstad 66 (1907).
2) (i vissa trakter) till 2 e: gammalt folk, ”stora”; motsatt: barn. Visst vilja småbarn tro, då gammelfolket lofvar. Hülphers Ångermanl. 70 (1900).
3) (i vissa trakter) till 8, 9; eg.: folk från en förgången tid; ”dödingar”. Tänk om det gammel-folket der (dvs. de i domkyrkan begravna) skulle börja komma fram ur kapellerna. JJNervander 1: 136 (1833). Lagerlöf Holg. 2: 156 (1907). —
-GAMMAL. (vard.) riktigt gammal. Han hade väl icke framför sig den s. k. gamla psalmboken, men det var den gammal-gamla, en .. som undergick revision redan i Carl XI:s tid. Almqvist Kap. 22 (1838). Dens. (1854) hos Wieselgren Bild. 337. —
(9) -GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. (mindre br.) forngermansk. Rydberg KultFörel. 5: 182 (1887). Rig 1920, s. 42. —
(9) -GÖTISK. (mindre br.) forngötisk. Sturzen-Becker 6: 206 (1864, 1868). Den lilla pittoreska, gammalgötiska katedralen. Steffen BrittStröft. 112 (1895). —
(2 d) -JÄNTA. (äv. gam-) (i sht i Norrl., starkt bygdemålsfärgat) gammal ungmö. En lång, hvassögd och mager gammaljänta. Högberg Vred. 2: 156 (1906). —
-KATOLIK. [jfr t. altkatolik] särsk. kyrkohist. till 7 c, benämning som de katoliker gåvo sig själva vilka trädde i opposition mot dogmen om påvens ofelbarhet (antagen på Vatikankonciliet 1869—70) o. sedan bildade en självständig kyrka; medlem av denna kyrka; äv. benämning på medlem av en schismatisk katolsk kyrka i Holland. AB 1871, nr 222, s. 3. Sammanlagda antalet tyska gammalkatoliker var o. 1915 c:a 30- à 50,000 medlemmar. Fehrman OrientK 111 (1920). —
-KATOLSK. [jfr t. altkatolisch] adj. till GAMMAL-KATOLIK; särsk. kyrkohist. AB 1871, nr 226, s. 2. 2NF (1908). —
(2) -KLOK. [jfr d. gammelklog, t. altklug] (i sht i skriftspr., mindre br.) klok som gammalt folk, betänksam, snusförnuftig; om barn äv.: lillgammal; jfr GAMMAL-FÖRSTÅNDIG. Man (har) väl knappast någonsin sett en mera gammalklok eller smågammal ungdom (än våra yngre samtida). Atterbom PhilH 357 (1835). Geijerstam LycklMänn. 269 (1899). —
(6, 7, 9) -KRISTEN. kristen från kyrkans äldsta tid, fornkristen; kristen av gammalt slag; som tillhör l. utmärker en sådan kristen; äv. om tid. En egendomlig blandning af gammalkristen respekt för martyriet och modernt förakt för glädjen och hvilan. Heidenstam End. 287 (1889). Wrangel ByggnH 14 (1904). —
(6, 7, 9) -KRISTLIG. (mindre br.) = -KRISTEN. VRydberg i AB 1889, nr 266, s. 2. SD 1892, nr 325, s. 5. —
(6, 7, 9) -KYRKLIG. från kyrkans äldsta tid; som tillhör l. utmärker den äldre kyrkan (o. teologien) i motsats till den moderna. Cornelius LbKyrkoh. 67 (1878). Katekisation i nedärfd, gammalkyrklig mening. PedT 1899, s. 144. —
(6, 7) -LUTERAN. särsk. [efter t. altlutheraner] kyrkohist. benämning på medlem av ett visst kyrkosamfund i Preussen (som 1845 erhöll religionsfrihet). NF (1882). BonnierKL 4: 1047 (1924). —
(2) -MAN, m. (gammal- 1749 osv. gammel- 1910—1913) [jfr dan. o. nor. gammelmands-, sv. dial. (Uppl.) gammalmansdagar, ävensom isl. gammalmenni, n. Ordets anv. i sv. i vittert spr. i senare tid beror trol. på inflytande från d. l. nor.] gammal man, gubbe; knappast br. utom ss. gen.-attribut, närmande sig bet. av ett adj., o. ss. första led i ssgr. Hans tidigt begynnande gammalmans ålder. Levertin Gest. 71 (1903). Gammelmans envishet. Koch EmigrLand 226 (1910). jfr: (T.) Altmännisch, (sv.) gammalmans. Lind 1: 120 (1749).
Ssgr: A (†): gammalmanna-vis, n. i uttr. på gammalmannavis. Lind (1749; under altmännisch). B (i allm. tillf.):
gammalmans-krämpor,
-leende,
-röst m. fl.
-skägg. [jfr eng. old man's beard, benämning på olika växter, t. altermannsbart, benämning på Clematis Vitalba] (†) namn på den i tropiska Amerika växande epifyten Tillandsia usneoides Lin., med långa silvervita luftrötter vilka ha ekonomisk betydelse (under namn av vegetabiliskt tagel). Oldendorp 1: 175 (1786).
(5) -MJÖLKANDE, p. adj. (föga br. utom i Finl.) landt. om ko: som mjölkat länge. Mjölken från gammal- och ny-mjölkande kor har varit blandad. LAHT 1884, s. 45. Grotenfelt Mejerih. 33 (1886). —
(8) -MODIG. (gam(m)al- 1727 osv. gammel- 1735—1778) [av MOD, bruk, sätt m. m., trol. under påvärkan av de tidigare anträffade ALAMODIG, URMODIG (jfr äv. NY-MODIG); jfr d. gammelmodig, vilket dock synes bero på lån från sv.] som icke längre är på modet l. bruklig, som tillhör l. utmärker l. överensstämmer med det gamla modet l. över huvud taget med vad som förr brukades, gammaldags, antik; om person: som (i sht i sitt yttre uppträdande) hyllar gammalt skick l. gammal sed; ofta övergående i bet.: urmodig, föråldrad, äv.: efterbliven; i sht förr äv.: som man icke längre talar om l. intresserar sig för l. dyl. Gammalmodigt snitt på kläderna. Gammalmodig dräkt. Gammalmodiga seder. HdlÅgerupArk. 30/8 1727. De gammal-modige Fontangerne. Dalin Arg. 1: 280 (1733, 1754). (En) Gammelmodig skönhet. Serenius (1741). Han hade väl stränga, väl gammalmodiga principer om fruntimmers uppfostran. Bremer Grann. 2: 154 (1837). Jordbruket (i Serbien) .. bedrifves på ett gammalmodigt sätt. Nyström Svedelius 4: 145 (1890). Gammalmodiga blomster, sådana som pioner, kejsarkronor och aklejor. PT 1905, nr 196, s. 3. —
-MODIGHET—10~2 l. ~200. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara gammalmodig; konkretare: ngt som är gammalmodigt; förr stundom liktydigt med: arkaism. At vårt Språk varder renat ifrå de misshageliga Archaismis, gammalmodigheter, hvaraf ock vår Svenska Bibel är alt för mycket upfyld. AORhyzelius i SvMerc. 3: 1038 (1758). Den moderna tiden har höjt sig öfver sådana gammalmodigheter. PT 1904, nr 186, s. 3. —
(8) -MODISK. [jfr d. gammelmodisk; efter t. altmodisch] (†) gammalmodig. Det är alt för mycket Svenskt och gammalmodiskt. Gyllenborg Sprätth. 101 (1737). —
(2) -MOR, äv. -MORA, förr ngn gg -MODER. (gambla- 1681. gammal(l)- 1626 osv. gammel- 1846 osv.) [jfr d. gammelmo(de)r] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om äldre husmoder (i ett hus där det finns husmoder av yngre generation); ofta liktydigt med: farmor l. mormor l. undantagsgumma; äv. allmännare, familjärt: ålderstigen gumma; jfr ÅLD-MOR. Finnilä (dvs. Finnilas) gammall moor på Kyrckiegatun. BtÅboH I. 1: 183 (1626). Schultze Ordb. 3128 (c. 1755: -moder). Någon gammelfar eller -mor stannade hemma och de minsta barnen. Rönnberg Bredbolstad 30 (1907). SLagerlöf i TurÅ 1914, s. 2. —
(8, 9) -NORDISK. äldre l. ursprungligt nordisk; äv.: fornnordisk. Phosph. 1810, s. 381. Typiskt gammalnordiska drag i (det isländska) folklynnet. 2NF 17: 1297 (1912). —
(2 d) -PIGA. (äv. gammel-) (i Finl. o. Norrl.) gammal ungmö. Söderhjelm Runebg 1: 401 (1904). jfr Bergroth FinlSv. 297 (1917). —
(7) -PROTESTANTISK. kyrkohist. som tillhör l. är utmärkande för den äldre protestantismen. Stavenow EngRev. 162 (1895). Gammalprotestantisk religiositet. Vetterlund StudDikt. 10 (1901). —
(9) -ROMERSK. [jfr t. altrömisch] egendomlig för det gamla Rom l. de gamla romarna, fornromersk. Brunius Metr. 433 (1854). Gammalromersk dygd. Rydberg RomD 3 (1876). —
(7, 8, 9) -RYSK. särsk. hist. om person l. parti som försvarade det gamla samhällsskicket o. var fientlig(t) mot de av tsar Peter o. hans efterträdare införda nyheterna. HT 1884, s. 203. —
(7) -STAVARE. motsatt: nystavare. —
-SVENSK, m. särsk. hist. till 7, om svensk från de gammalsvenska landskapen. Den första uppsättningen af ryttare (i de skånska regementena) togs af gammalsvenskar. 2NF 25: 1319 (1917). —
(7, 8, 9) -SVENSK, adj. som tillhör l. utmärker det gamla Sverge l. de gamla svenskarna; jfr FORN-SVENSK. De gammalsvenska landskapen, motsatt de erövrade (Skåne, Halland osv.). Gammalsvensk stil, gammalsvenska bokstäver, (föga br.) om den förr använda (längst av allmogen bibehållna) skrivstilen (identisk med den ”tyska”) i motsats till den nu använda, ”latinska”. Män .. / Med alla forna, gammalsvenska dygder! Nybom SDikt. 2: 356 (1854, 1880). De s. k. gammalsvenska allmogeväfnaderna. TT 1897, Allm. s. 332. Väring Frost. 122 (1926). —
(8, 9) -SVENSKA, r. l. f. äldre svenska; särsk. (föga br.) språkv. äldre nysvenska. Noreen VS 1: 135 (1903). Hon svarar på en underlig gammalsvenska. Engström Lif 81 (1907; om dialekten på Odensholm i Estland). —
-TESTAMENTARISK. (föga br.) gammaltestamentlig. Cygnæus 3: 233 (1850). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 54 (1912). —
-TESTAMENTLIG. [jfr t. alttestamentlich] som tillhör l. utmärker l. påminner om det gamla testamentet l. dess tid. SvLittFT 1833, sp. 12 (klandrat ss. ”osvenskt”). Lik en gammaltestamentlig profet. NSvTidskr. 1880, s. 441. särsk. skämts. o. eufemistiskt: judisk. Gammaltestamentlig näsa. Zilliacus UtvandrH 162 (1892). —
(9) -TID. (gam(b)le- c. 1613—1658. gam(m)al(l)- 1630 osv. gammel- 1910) (föga br.) gamla tiden, forntiden. The hafwa i gambletijdhen giordt grafwer aff thenne Steen. Forsius Min. 150 (c. 1613). Murenius AV 584 (1666). Ekelund Syn. 12 (1901).
-TROENDE, p. adj. (gammal- 1886 osv. gammel- 1894) i sht [övers. av ry. starovjeri, av sektens medlemmar brukad benämning] kyrkohist. till 7, om anhängare av en viss rysk sekt bildad 1666 till följd av missnöje med patriarken Nikons nyheter i den ryska liturgien. Svensén Jord. 417 (1886). —
-TROGEN. (numera knappast br.) gammaltroende. Starowerzi, gammaltrogna. Lénström LbKyrkoh. 211 (1843). Wikner Vitt. 203 (1880). —
(8) -VALS. benämning på den särskilda form av vals som tidigast förekom; musik efter vilken denna dans utföres; jfr GAMMALDAGS-VALS. MeddNordM 1897, s. 135. AllmogHemsl. 17 (1915).
E (†): GAMMALS-ÅLDER. [sv. dial. (Gotl., Skåne) gammelsalder, -aller; jfr y. fsv. (paa) gamals aller, isl. á gamals aldri] (†) ålderdom. På vår gammals ållder. VDAkt. 1723, nr 73.
F: (8) GAMMALT-BLÅTT, n. (i Skåne, föga br.) färg. benämning på en viss blå färg på ylle. Efter stampningen skickas räckan till en färgare i Ystad. Här kan man få den färgad i ”gammaltblått”. Hörlén GSed. 138 (1914).
G (i sht i mellersta o. norra Sv., vard. l. bygdemålsfärgat): (9) GAMMEL-BO, m. särsk. i kulturhist. skildringar: avliden förfader. ”Nog bruka vi se gammelborna alltid eller vad det nu är, som går här och tomtar.” Högberg Utböl. 1: 6 (1912). —
-DAGAR, se C. —
-ERIK, se D. —
(2 e) -FADDER. (gammal- Rig 1925, s. 143) gift fadder. Faddrarna (vid kristningen) böra vara fyra, två ungfaddrar .. och två gammelfaddrar, en äldre man och en äldre kvinna. Uppl. 2: 367 (1908). —
-FAR, se C. —
-FOLK, se D. —
(jfr 2 e β) -KARL. (i folkligt spr., föga br.) särsk. i sg. best., om djävulen. Överallt går Gammel-karn .. och lurar .. på våra fattiga själar. Kock Timmerd. 14 (1913). —
-MAN, -MODER, -MODIG, se D. —
(4) -OST. (gam(m)al- 1733. gam(m)el- 1733 osv.) [jfr nor. gammelost] (i Norrl.) ett slags ost med genomträngande lukt. Gamal-ost brukas och här (i Hälsingland) öfver alt; .. här giöres så väl sötmiölks, som i synerhet Ränmiölks-ost til gamelost. Broman Glys. 3: 211 (1733). BonnierKL (1924). —
-PIGA, se D. —
-TID, -TROENDE, se D.
Avledn. (i allm. till 2): GAMLA, f., om djur f. l. r. [substantivering av (den) gamla] (vard.) i sht i best. form.
1) gumma; äv. om gammalt hondjur. Skall du köra, så tag gamlan, hon skenar inte. Ingen war inne i stugan till wittne mer än gamblan samt fadren och modren. VDAkt. 1692, nr 236. AB 1898, nr 184, s. 4.
a) (i sht i Finl.) föräldrarna (l. personer som äro ngn i föräldrars ställe). Jag har nu ändock beslutit helsa på gamlorna i Wesilax. Lönnrot SvSkr. 2: 500 (1848). Rönnberg Brovakt. 121 (1904).
GAMLAS, v. [jfr fsv. gamblas, isl. gamlaðr, p. pf., nyisl. gamlast, mnt. gam(m)elen, fsax. gigamalōþ, ålderstigen] (numera knappast br.) till 2, 4: bliva gammal, åldras; i p. pf. äv. med adjektivisk bet.: gammal (o. på grund därav luggsliten o. d.). Svinaherden tog af sig sin gamlade hatt. SvForns. 2: 165. Jag känner mig gamlas och orkar icke så som förr. Bremer Brev 4: 326 (1864). Östergren (1924; anmärkt ss. ”skönlitterärt” o. ”sällsynt”). —
GAMLE, m., om djur m. l. r.; best. -en, i vissa trakter äv. gammeln40; pl. -ar. [substantivering av (den) gamle] (vard.; vanl. ngt nedlåtande, äv. smeksamt) (fars)gubbe; stundom i pl. (best.): föräldrar(na); äv. om djur; i vissa trakter äv. eufemistiskt om den onde; jfr GAMMAL-ERIK o. GAMMAL 2 e β. Balck Es. 99 (1603; om en sparv). Sonen skulle sätia sigh på at rijda, och gamblen folgde baak effter. Därs. 231. Michaelson Ungk. 26 (1892). Ännu några (orr-)tuppar (ha) rest sin väg och gjort gammeln (dvs. den gamle orrtuppen) sällskap. Knöppel SvRidd. 22 (1912). —
GAMLING, m.||ig., om djur l. sak äv. r. [jfr dan. o. nor. gamling] (vard.) till 2 (b, f): äldre person, gubbe resp. gumma; inom vissa orter särsk. till 2 e, om överåriga som åtnjuta undantag l. dyl.; äv.: äldre djur, mera tillf. om äldre träd l. annat äldre föremål; vanl. ngt nedlåtande, äv. smeksamt. Carlén Köpm. 1: 270 (1860). När .. (pilen) blir gammal och bräckt af storm, kommer där alltid upp en ny mellan gamlingens rötter. Lundh Ljungh. 21 (1905). —
GAMLO, f., anträffat bl. i best. gamblon. [eg. oblik kasus av ett gamla, bildat till GAMMAL, ss. HALVA till HALV; jfr sv. dial. (Hälsingl.) gamla, f.] (†) ålderdom. Yn(g)skons vigheet ey kan meer än den tungfota gamblon / Undlöpa dödsens macht. UHiärne Vitt. 80 (1664). —
GAMMALAKTIG, adj. [jfr dan. o. nor. gammelagtig] (föga br.) gubbaktig; ålderdomlig, gammalmodig; äv. om sak. Juslenius 16 (1745). Gammalaktiga (archaistiska) ordasätt. Almqvist SvSpr. 136 (1832). Väring Vint. 246 (1927). —
GAMMALDOM, r. l. m. (gammal- 1749—1807. gammel- 1764—1926) [sv. dial. gammeldom; jfr d. gammeldom, nor. dial. gamaldom]
1) (numera knappast br.) till 2: ålderdom; äv. konkret, kollektivt om de äldre, motsatt: ungdomen. Lind (1749). Gubbarne, eller som det säges ”gammeldomen”, voro icke stort bättre (än ungdomen på bröllopen). Wengelin GMinn. 151 (1893).
GAMMALHET, f. [jfr d. gammelhed] (knappast br.) till 4: ålder. Een grå KlädsRåck, dhen aff Gammalheten war .. aldeles Loosliten och swart. RelCur. 142 (1682). Östergren (1924; anmärkt ss. ”skriftspr.” o. ”sällsynt”). —
Spoiler title
Spoiler content