[fsv. stiälp (i nidherstiälp), sv. dial. stjälp, stiälp (äv. i bet. 2); vbalsbst. till STJÄLPA, v.]
1) motsv. STJÄLPA, v. I 1 a, b, 3 a: (kull- l. ned)störtande, särsk. bildl. (jfr 3); äv. konkretare, om ngt kullstörtat (se ROT-STJÄLP). Dy wil han sigh beflijta / At få en Boije-hielp / Aff Jungfru Bruden Brijta / Til vnderstödh för stielp. Lucidor (SVS) 399(1674). Dät myckna bekymmer at högt kliwa, bereder honom allenast et hiskeligare stiälp. Hermelin DuFour D 6 b(1683). Han stod och längtade sig arbete. Hungrade efter att få visa sig själv och andra att han förmådde något .. Men kom man dit ut i tuvorna så vart det väl stälp direkt. Parling NödLust. 216(1953).
2) (†) motsv. STJÄLPA, v. I 3 b:ras. Storgrufrymningen 1666, beswärad af fall och stjelp, (blev) ödlagd 1669. Hülphers Norrl. V. 3: 158(1797). jfr: Presten (hade) lofwat Gud et löfte, då et stort jordstjelp skedde wid Trollehätta, at (osv.). Fernow Värmel. 582(1779).
3) motsv. STJÄLPA, v. II 4:stjälpande (motsatt: hjälp). Stackare, det blef stjälp i stället för hjälp af. TurÅ 1911, s. 268. Hjälp, den! fnös majorskan. Jo, just en snygg hjälp. En stjälp, det är vad det är. Jag har aldrig haft annat än obehag av den människan. SvD(B) 1951, nr 340, s. 12.
SAOB
